Nyligen var jag i Blackeberg och det är inget jag rekommenderar. Blackeberg var åtminstone inget för mig, det var samma torg med samma frisörer och tandvård och systembolag man ser i hjärtat av varje Stockholmsförort, och det är lite lustigt, tänkte jag, att man idag talar om gentrifieringens likriktning och galleriasamhällets konformism när redan folkhemmets ABC-städer var utbankade byggmodeller med färdiga delar. Men för författaren John Ajvide Lindqvist var det något annat. Det var hem. John Ajvide Lindqvist skrev för tio år sedan skräcksuccén ”Låt den rätte komma in”, förlade handlingen till sin barndoms Blackeberg och nu har han, just där, fått en minnesskylt upprättad till sin och bokens ära. Efter ceremonin pratade vi lite, han och jag, om det där. Om nostalgin han kunde känna av en lågt stående höstsol över förortstorget. Medan jag själv tittade på samma plats, såg flikar av himmel och natur och hela tiden undrade var resten av himlen och naturen var. Så bortskämd med skönhet är man som gotlänning. Till sådan grad har min uppväxt präglat mig och petat in små tallbarr i hjärttrakten som hela tiden påminner, skaver och svider.
James Baldwin skriver i romanen ”Giovannis rum” att hem kanske inte är en plats, utan ett oåterkalleligt tillstånd. Jag gillar det, tanken på hemmet som något obotligt, en metafysisk plats som ryms lika mycket inom den egna själens väggar som i en park eller en skog eller ett bostadsområde. Ett hem som något som fötterna kan lämna, men inte hjärtat. Nyligen intervjuades jag i Gotlands Tidningar, varpå reportern fascinerat kommenterade att jag hela tiden pratade om Gotland som ”hem”, trots att jag inte har bott på ön sedan 2002. Inga jämförelser i övrigt, men James Joyce gjorde allt i sin makt för att få lämna hemorten Dublin, och sedan skrev han inte om någonting annat än Dublin i sina romaner. För det är väl som det engelska talesättet lyder, att i frånvaron växer kärleken, och för varje år blir jag mer och mer lokalpatriotisk. Jag har tryckt en tröja med Fåröbornas kvällsbön över bröstet, jag har bokat tid hos en tatuerare för att permanent rista in tofsvipans motiv i armen. Som om jag behövde minnas, påminnas, som om jag annars skulle glömma mitt ursprung, och att det nya livet och de nya miljöerna skulle få mig att inte komma ihåg hur storspoven låter, eller hur himlen egentligen ser ut. John Ajvide satt i en hästskoformad tygsoffa på Blackebergsbiblioteket, drack kaffe och åt äppelkaka, och suckade förnöjt över något bara han själv såg och mindes. För min egen del ville jag bara hem, för att inte glömma
