Gotland har alltid fascinerat mig. Det finns en dubbelhet. På samma gång som ön är en geografiskt isolerad plats, är den också en plats som alltid varit öppen mot omvärlden. Det räcker att man tar en tiominuters promenad genom Visby för att inse att stadens själ är färgad av yttre influenser. Märkligt nog finns det de som i dag försöker hävda att ön är och har varit fri från yttre beblandning. Inget kunde vara mer fel. Redan på 1300-talet var Visby ett handelscentrum, en ledande del av hansan. Något jag fick lära mig redan när jag gick på lågstadiet. Visst, många gånger gäspade vi lågstadiebarn när Fornsalen i Visby kom på tal. Men nu så här i efterhand inser jag att den som begriper öns historia begriper också världen omkring oss. Som poeten John Donne skrev: ”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela”. Det sägs att ungefär två tredjedelar av de silvermynt man hittat från vikingatiden i Sverige kommer från Gotland. Framför allt är det tyska, engelska och arabiska mynt.
För fem år sedan gjordes en historisk upptäckt i Othem där man fann mynt från 870-talet med ursprung från islamiska Kalifatet. Det här visar att handeln och relationerna, inte minst med den muslimska världen, helt enkelt är en del av det gotländska arvet. Det är vad historien berättar för oss. Och bara det att Gotlands nationalrätt är saffranspannkaka visar att ön tagit många intryck utifrån. Huvudingredienserna – ris och saffran – är inget man hittar på de gotländska fälten. Första gången som saffran omnämns är på lertavlor från sumererna från 4000--talet före Kristus. Alltså från det område som i dag motsvarar Irak. När min familj flyttade till ön var jag sju år gammal. Jag minns att väldigt mycket kändes nytt och annorlunda. Men på samma gång upplevde jag att världen fanns runt hörnet. Om man bara öppnar ögonen så ser man alla broar till resten av världen. Det är, och har alltid varit, Gotlands styrka och behållning.
