Jag hade stämt träff med en kollega och han ville ses på ett fik på Fridhemsplan, så vi gick dit: ett stimmigt ställe där stressade servitriser slingrade sig mellan de tättstående borden, där barnskrik och ljudet av fräsande ånga från espressomaskinen varvades i kakofonisk rippel. Höga decibelvärden och avtrubbade mammor. Jag frågade min kollega, som jobbar som manusförfattare, varför han ville ses just här, och han sa: ”För att i slamret hörs inte mina självtvivel”. Det är ju så med tystnad, att man tvingas möta sig själv i den. Och jag är inte så säker på att jag älskar mig själv men jag älskar tystnad. Jag är ofta tyst. Folk brukar säga att jag är en duktig lyssnare, men i själva verket är jag bara en usel talare. Dels för att jag inte är så bra på att komma på saker att säga men även eftersom det för mig, till skillnad från min kollega i exemplet ovan, inte finns någon bättre lekplats för fantasin än tystnaden. Författaren Stig Larsson, som bor tvärsöver min gata på Lilla Essingen, har berättat att han brukar köpa tre månaders ranson med burkmat för att slippa lämna hemmet och prata med folk medan han skriver. Riktigt så drastisk är inte jag, men min skrivarlya ligger på en liten onödig blindtarm till sidogata dit ingen människa söker sig, allt är öde och alla mina vägar är kala och vita för att jag ska bli så uttråkad att jag i panik vill fly in i fantasin. Sedan är det bara att skriva ner allt som föddes i det tysta, klä ljudlösheten i ord.
Sedan, efter tillräckligt många gånger, har det blivit en bok av det. Alla mina favoritplatser är också uteslutande karga, stilla, isolerade. I min första roman, som utspelar sig på Fårö och heter ”Bara någon att straffa”, formulerade jag någonting om hur tystnaden där är så kompakt att hjärnan börjar uppfinna ljud i brist på intryck. Allt detta – Fårö, tystnad, självtvivel – smälter i mitt liv nu samman under fem veckor under våren. Då ska jag sitta i Ingmar Bergmans hus och skriva på min tredje roman, totalt isolerad, under största möjliga tystnad. Jag har utfärdat besöksförbud mot flickvän och släktingar. I Bergmans dotter Linn Ullmans roman ”Ett välsignat barn” från 2005 finns en härlig passage om hur ljudkänslig huvudpersonens temperamentsfulle far är därute i sitt hus mitt i ingenstans, på en ö långt ute i havet: ”När han blev störd tappade han koncentrationen och då var arbetsdagen förstörd. Då skulle han storma ut från kontoret, ställa sig på köksgolvet och vråla”. Jag kan förstå det. När en tystnad så kompakt som på Fårö bryts måste det vara öronbedövande. Kanske kommer jag reagera likadant, i så fall får ni vara beredda på ett och annat skri från vildmarken.
