Nyligen, i kön till snusautomaten på Hemköp, hörde jag två killar i kavajer prata om tid. Den ene killen plockade stressat med manschetterna och pratade om hur mycket tid han spenderade på olika saker: i bilen till och från jobbet, på jobbet, på träning, på hem och barn. Den andre lyssnade tålmodigt på det deklarerade schemat och sa: ”Men det heter väl att tillbringa tid – tid spenderar man inte”. ”Jo”, sa den förste killen, ”för tid är pengar”. Och det är ju sant. Vi lever i en tidsekonomi. Vårt utbud av upplevelser och intryck blir allt större medan dygnets timmar förblir desamma. Striden om vår uppmärksamhet och tid tätnar, vilket enligt marknadsekonomins urgamla lagar om tillgång och efterfrågan gör vår tid otroligt dyrbar. Dyrköpt. Det gäller att maximera nyttan på de få tillgängliga timmar man har. Verkliga lyxvaror är därför sysslor och saker som tar tid. På sätt och vis är vi tillbaka i en tidsålder där bara de verkligt förmögna hade möjlighet att hinna göra långsamma, improduktiva sysslor som att läsa en bok, unna sig, medan resten av folket arbetade sig in i infarkter och ischias. Men tänk om vi kunde utöka dygnets fritid för alla? Gotland har blivit en riksangelägenhet i pressen efter att reklambyrån Oss sänkt arbetstiden till sex timmar per dag, en idé som vänstern brukar rida in som gammal käpphäst på varje förstamajtåg utan att någon egentligen tar notis om det.
Frågan är bara varför det inte får bredare gehör – det var länge sedan ett stressigt jobb sågs som en statusmarkör, att vara utbränd är i dag, i det självboostande samhället, någonting skamligt; ett socialt stigma snarare än en hedersmedalj för god insats. Och experimenten som gjorts har fått lyckosamma utfall: på Hisingen sjönk sjukskrivningarna, på Karolinska minskade vakanserna, en purfärsk studie i medicinska tidskriften Lancet visar även på tydliga kopplingar mellan arbetstid och stroke (mer än 40 timmar per vecka ökar risken med tio procent, mer än 55 timmar och den ökar med 30 procent). De pengar jag erhåller vid försäljningen av mina böcker går rakt in på tidskontot. Jag köper mig tid. Mer tid till att kunna skriva nya böcker, från och med juni väntar fyra månader utan inkomst bara för att kunna skriva, det är ett ekonomiskt nollsummespel, men vad i helvete ska jag med en råsaftcentrifug eller en robotdammsugare eller ett hemmabiosystem till? Ju mer nyttokomprimerat och pussellagt livet blir desto viktigare har det blivit att hitta tid som är fri: fri att välja vad man vill göra. Nyligen genomförde begravningsbyrån Fonus en undersökning om vad svenskarna antog att de skulle ångra mest i sina liv när de låg på döds-bädden. Överst: att de inte vågat göra vad de drömde om, nästan hälften av alla tillfrågade rankade det som sin största farhåga. På fjärde plats kom rädslan av att ångra hur mycket tid man lade på jobb. De två rädslorna hör minst sagt samman. Ingen kan säga att vi inte visste. Vill du prenumerera på Horisont? Inga problem. Klicka HÄR
