I ett decennium har Gotland legat i princip oförsvarat.
Ön behövde inte längre försvaras ansåg riksdagen och lade ned — allt.
I dag är inget som då.
Den alltmer högljudda grannen i öst oroar: hamnar Baltikum i en
konflikt med Ryssland kommer Gotland sannolikt att dras med,
enligt säkerhetspolitiska experter.
Horisont har synat oron för att förstå vad det handlar om.
TEXT EMMA FAGERBERG FOTO KARL MELANDER
Den 31 oktober 2000. Gotlands kustartilleri, KA3, genomför sin sista skjutning. Samma dag läggs verksamheten ner. Förbandet kommer femton år senare att talas om bland officerare som det som var värst att förlora i eran av stora försvarsnedläggningar, enligt uppgift. [unseald_preview]
— Kustartilleriet var toppmodernt. Bättre fanns inte. Det var state of the art, konstaterar Karlis Neretnieks, generalmajor. Han är tidigare chef för försvarshögskolan, operationsledare för militärområde mitt och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien. Dessutom var han brigadchef på P18 mellan 1992 och 1995. Sedan gick även P18, ett väl ansett regemente, i graven. Liksom A7 och LV2 redan gjort, samma år som KA3. Därmed var försvaret på Gotland i det närmaste utraderat. — Det här var bra regementen med bra utbildningsresultat, och de fungerade väl. Varför var de så bra förband? Jo, därför att man i Stockholm visste att det som inte finns på Gotland den dagen ett eventuellt krig börjar — det får vi aldrig dit. Det innebar att vi hade varenda pinal liggande i förråd; ammunition, strumpor, reservdelar och mat. Allt fanns på Gotland, säger Karlis Neretnieks. — Det gjorde förbandens beredskap väldigt, väldigt hög. En annan aspekt menar han återspeglas i hemvärnet, som liksom i Tornedalen i Norrbotten var ovanligt väl bemannat. Här var försvarsintresset större än i andra delar av landet. — I stort sett alla invånare hade i bakhuvudet att om det skulle det bli krig, så är vi de som står främst. Vi kommer att drabbas först av alla. Och det smittade på något vis av sig på befäl och värnpliktiga; man tog utbildningen på stort allvar. Jag har tjänstgjort på flera olika förband i Sverige under långa tider och ingenstans tog man utbildningen så mycket på allvar som på Gotland. De värnpliktiga var högmotiverade, säger han. — Tiden på P18 tillhör mina bästa år. Under slutet av 1930-talet var Kent Svenssons far en av dem som byggde upp KA3. Drygt 60 år senare ingick hans son — som då arbetat nästan ett helt yrkesliv som minör på samma arbetsplats — i avvecklingsgruppen. Under KA3:s tid fanns det minor i varenda hamn på Gotland, i Kappelshamnsviken, i Norra och Södra gattet samt i vägarna in till Slite hamn. På vissa ställen fanns två-tre minor, på andra närmare hundra. Samtliga plockades upp i nedläggningsprocessen. — Ingenting finns kvar. Inte ens minstationerna, säger Björn Berglund, som också var minör under sitt yrkesliv. — Bunkrarna. Vi som vet var de finns kan säga ”ta och borra där, så kommer ni in”. Det gjordes ju ute på Bungenäs när Joachim Kuylenstierna köpte det, då var det militärer som var där, säger Kent och knackar i bordet för att illustrera:
— ”Där. Säg inte att jag sagt det”. De två tidigare kollegorna bjuder på wienerbröd och kaffe i en barack som ursprungligen kommer från OS i Lillehammer. Nu står den i Fårösunds hamnområde och är Sjövärnskårens —den frivilliga marina försvarsorganisationen på Gotland — samlingsplats. Kent är ordförande. Han fortsätter att berätta att det mesta av ammunitionen till kanonerna sköts upp på ön, medan en ammunitionstransportbåt kom till Kappelshamn och hämtade resten. — Att skjuta upp det här är ju det absolut billigaste sättet att göra sig av med ammunition, det kostar en jävla massa pengar att destruera. Jag åkte och tittade hur de gjorde med minorna; man lade flottornas minor i varmt bad och öppnade propparna — då flöt trotylen (militärt explosivt ämne, reds anm.) ut. Det smälte. Man torkade den och sedan gick den till export kommer jag ihåg, bland annat till USA. Vad sedan USA gjorde av det vet jag inte. Första gången Kent och Björn fick höra talas om att KA3 skulle läggas ner var 30-40 år innan det blev verklighet, och ingen av dem minns exakt hur många gånger en nedläggning var på tapeten under årens lopp. — Den här dödspatrullen var här massvis med gånger under de här åren. Tio-femton personer från försvarsberedningen och politiker; dem kallade vi för dödspatrullen, säger Kent. — Vi fick höra att vi skulle läggas ner så många gånger under alla år att vi inte brydde oss till slut; ”det går bra den här gången också”. Men det gjorde det inte. Värst var det för Kents och Björns yngre kollegor. För deras egen del kvittade det; båda var tillräckligt nära förtidspensionsåldern 55 år. — Det enda man tyckte var lite jävligt efter nedläggningen var när ungdomarna — jag är ungdomsledare i skyttet här — skulle skjuta; det går inte att gå upp på KA3:s skjutbana och skjuta ett skott, det är fullt av hus. Den delen försvann ju, säger Kent. — Samhället levde på KA3, man lånade grejer och så. Och de ordnade saker, som majbrasa och sådant där. Det försvann mycket, fyller Björn i. Men även när det gäller förlusten ur försvarssynpunkt tycks de före detta minörerna vara överens. — Man har nog ångrat det många gånger tror jag, på hög nivå. Åtminstone att man lade ner det här stället. Här fanns infrastrukturen, här fanns en bas med allt som behövdes, säger Kent och får medhåll av Björn. — Se vad Putin rustar upp. Det var ett helvete att man lade ner det. Vi sprängde ju till och med så att ubåtar kunde komma in och lägga till här, säger han. Under 200 år hävdade Sverige ett territorialhav på fyra nautiska mil. Sedan 1979 är motsvarande siffra tolv. — Förut hade vi ryssarna precis inpå oss. Vi var ute några gånger i veckan och mötte kompisarna (rysk marin, reds anm.), vinkade och pratade med dem, säger Kent och berättar att kommunikationen skedde på engelska och en del tyska. Några hotfulla situationer hamnade de aldrig i, därute på havet. — Inte så att det har skjutits. Man har tagit av kapellet, det som var över kanonen, någon gång. Det räckte att man gjorde det så förstod de allvaret, säger Björn. Kent förklarar vidare:
— Vi hade en liten ärtbössa som vi markerade med. Man såg att de startade sin stridsledningsradar — man såg när den började veva — och tänkte: ”Vad är det nu? Då kommer kanonfan snart igång också. Det är lika bra att rycka av kapellet”. Men det hände ju aldrig något. Den här rysskräcken…
— Det är väldigt många som har den. Jag vet det. Men jag har aldrig varit rädd för dem, och jag har sett dem i vitögat härute. 
Det är fredag eftermiddag, runt 15.00, och flygtrafiken är intensiv över Östersjön. Många är på väg hem efter en arbetsresa, jobbpendlar eller är på väg på en kort helgsemester. Plötsligt anmäler ett Aeroflotplan att det fått motorproblem och måste landa på Visby flygplats. De första ryska soldaterna är på plats på Gotland; 200-300 till antalet, och möter inte nämnvärt motstånd. Flygplatsen är tagen. En halvtimme bakom Aeroflot-planet låg ett antal transportflygplan, som landar och börjar lasta av diverse stridsfordon, soldater och luftvärnsrobotar — de senare i storleken att de förmår skjuta ner eventuella flygplan som försöker skydda Visby. Än har Sverige inte hunnit reagera. Vid det här laget har ett ro-ro-fartyg, som en större Gotlandsfärja, ändrat sin kurs från farleden 20 kilometer från Gotlands östra kust och styr rakt in mot Slite hamn. Efter en timme är fartyget framme och av rullar vad Ryssland kan tänkas behöva i stridsväg. Ytterligare ett fartyg en timme senare fördubblar kapaciteten. Vid 19.00 har ryssarna 3 000 man på Gotland. Långräckviddiga luftvärns- och sjömålsrobotar som skjuter 300 kilometer. Ett flertal stridshelikoptrar har anlänt från Kaliningrad. Mitt i allt det här överlämnar ryska ambassadören en not till svenska regeringen med följande budskap: ”Vi känner oss tvungna att tillfälligt överta skyddet av Gotland med hänsyn till Natos och USA:s aggressionsavsikter och de baltiska regeringarnas förföljelser av rysktalande medborgare. Vi kommer att hjälpa balterna att upprätthålla ordningen i sina länder. Men vi har ingen avsikt att ta svenskt territorium, utan detta är bara en temporär åtgärd som vi vidtar tills dessa problem är lösta. Vi har helt fredliga avsikter när det gäller Sverige”. Eller hur noten nu är utformad. — Det här är ett överraskande anfall, men hade Sverige hunnit hade vi inte kunnat stoppa den här historien i alla fall, säger Karlis Neretnieks, som målat upp ovanstående scenario. — Jag hittar på, men det är helt realistiskt. Han menar att om Ryssland kan ta Gotland överraskande innan man påbörjar en operation i Baltikum är det väldigt mycket värt. Annars är det betydligt mer riskabelt, kräver större styrkor — och ett regelrätt krig mot Sverige. — Överraskning är en grundsten i rysk krigföring, det är en gammal rysk tradition. Lustigt nog sitter jag och skriver på en bok tillsammans med några andra, där vi skriver om framtida ryska angreppsmetoder. Då har vi studerat ryska krigsdoktriner och annat, och överraskning är en av de helt grundläggande delarna av deras militärdoktrin, säger Karlis Neretnieks. — Det leder vidare till slutsatsen att det som inte finns på Gotland från början inte kommer att komma till någon verkan. Åtskilliga gånger har Gotland liknats vid ett hangarfartyg i Östersjön, men vad innebär det konkret? Varför skulle Ryssland över huvud taget vara intresserat av ön?
— Ryssland har ingen glädje av att inkorporera Gotland med Ryssland. Problemet ligger i Baltikum; Baltikum är nyckeln till säkerhetsproblemen i Östersjön. Skulle Ryssland ha onda avsikter gentemot Baltikum, innebär det att Nato måste skydda Baltikum eftersom balterna är med i Nato, förklarar Karlis Neretnieks. Redan i dag finns det ryska luftvärns- och sjömålsrobotsystem som är grupperade på ryskt territorium och täcker hela Baltikum, berättar han. — Stående på gränsen till Baltikum har ryssarna även markrobotar, och kan skjuta på varenda flygplats och hamn som finns i Baltikum. Systemen finns redan i Kaliningrad och når ända bort till Warsawa, halva Polen täcks. Om Nato ska understödja i Lettland innebär det 500-600 kilometers flygning från Berlin genom en mycket farlig luftvärnszon. Det är nästan omöjligt.
Men det finns en öppen dörr; västerut, i riktning mot Sverige. Med norskt och svenskt luftrum och sjöterritorium blir Natos möjligheter att understödja baltstaterna oändligt mycket större. Från Kaliningrad kontrolleras en stor del av södra Östersjön, men luftvärnsrobotarna placerade på exempelvis Lettlands östra gräns räcker inte för att täcka in Östersjön. —Ska Nato tillföra något över sjön är det från Sverige i praktiken. Då har man en liten chans att komma fram med fartyg i alla fall. Men att segla från södra Östersjön, från Tyskland, är en omöjlighet. Det är västerifrån hjälpen ska komma. Och då blir Sverige väldigt viktigt. Det här begriper ryssarna också, säger Karlis Neretnieks. — Därför finns alla skäl för Ryssland att låna Gotland eller en bit av fastlandet, som Södertörn eller Blekinge. Då skulle Natos flygplan vara tvungna att bekymra sig över att bli bekämpade redan någonstans i höjd med Eskilstuna eller Linköping.
Men är inte steget för Ryssland att gå in i ett västerländskt land, jämfört med baltländerna, enormt stort?
— Ja, det är det. Men: Ryssland försöker återskapa sin stormaktsställning och återskapa sin intressesfär. Vi kan vara överens om det: Ryssland är i dag en aggressiv stat. Det behöver inte handla om ett regelrätt militärt anfall mot Baltikum, det kan vara starka påtryckningar, hybridkrigföring eller i värsta fall en invasion för att få balterna att underordna sig ryska intressen, säger Karlis Neretnieks och fortsätter:
—Om det är trovärdigt att Nato kan och avser att försvara Baltikum anser jag att risken för en rysk militär aggression är liten. Men, i dag kan man klart ifrågasätta Natos förmåga att försvara Baltikum. Det är en smal tarm som ligger mellan Östersjön och Ryssland. Förmågan är det ena. Det andra handlar om Natos vilja. Och i dag finns det problem med både det ena och det andra, menar Karlis Neretnieks. — Om nu Ryssland lånar Gotland kommer kamraterna i Bryssel att inse att möjligheterna att ingripa till Baltikums försvar blivit ännu mindre. De kommer att fråga sig om de ens klarar av det, och om det är mödan värt. Att hastigt och lustigt låna Gotland kan försätta Nato i en situation där man frågar sig: ”Ska vi starta ett storkrig för en sak som är förlorad från början?”, säger han. — Det är ju det som gör att jag personligen är så bekymrad över att vi gett ryssarna den optionen, genom att inte ha ett hyfsat starkt försvar på Gotland. Det är bara att åka till Gotland och låna ön, om jag uttrycker mig lite slarvigt. Och så säger man till svenska regeringen att man lämnar tillbaka ön när man löst sina meningsskiljaktigheter med Nato: ”Ni behöver inte bekymra er. Ni kan låta Gotlandsfärjorna gå som vanligt, och vi kommer inte skjuta landshövdingen, ta det bara lugnt. Ni får igen ön om ett halvår”. I sina kontakter med vad Karlis Neretnieks kallar för ”Nato-kollegor” framgår det att de är ”utomordentligt bekymrade över både försvaret av Gotland och det svaga svenska försvaret generellt”. — De inser ju att om vi inte kan försvara vårt eget territorium skapar det jätteproblem för Nato att försvara Baltikum. Det är en omedelbar koppling, konstaterar han. 
I riksdagens försvarsbeslut tidigare i år konstaterar man att ”Ryssland strävar efter att markera en stormaktsposition med alla tillgängliga medel, inklusive militära, och är berett att betala ett högt pris, politiskt såväl ekonomiskt, för detta”. Vidare skriver man att genom konflikten i Georgien 2008 och aggressionen mot Ukraina i fjol visar Ryssland att landet är berett att använda militära medel för att nå politiska mål. Man har även visat att man utan förvarning snabbt kan kraftsamla och genomföra komplexa operationer i sitt omedelbara närområde. Sedan 2008 genomgår de ryska väpnade styrkorna ett storskaligt reformprogram för att förbättra Rysslands militära förmåga. Bland annat slogs det fast att styrkorna ska bestå av en miljon man 2020, något många experter dock tvivlar på är realistiskt. När Totalförsvarets forskningsinstitut presenterade sin rapport ”Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv” för två år sedan konstaterade myndigheten att den ryska politiska ledningens ambition att stärka den militära förmågan redan gett synbara resultat; Ryssland har handlingsfrihet med avsevärda militära resurser. Man har även gjort en analys utifrån bland annat militärdoktrinen, ett antal viktiga tal och det utrikespolitiska konceptet för att komma fram till vad Ryssland ser som externa faror och hot. Ett av de största hoten: Utvidgning av Nato. Christian Allerman var Sveriges marinattaché i Ryssland 1999-2002 samt 2007-2009.
Han delar Karlis Neretnieks syn på Gotland som en nyckelspelare i en eventuell konflikt mellan Baltikum och Ryssland. — Sätter du likadana luftvärnssystem som de som redan finns i Kaliningrad på Gotland, ja då stänger du hela Östersjön. Det är bara så. Den som behärskar Gotland kan då antingen se till att hjälpen kommer fram till Baltikum, eller att den inte kommer fram. Det här är enkel militär logik för en fackman, säger han. Christian Allerman konstaterar att det ryska provocerande uppträdandet såväl regionalt som globalt, inte minst med flygstridskrafter, har gjort att det blivit en slags konfrontation mellan Ryssland och många andra länder. — Ryssarna gör det här med en avsikt att avkräva respekt från omvärlden på ett sätt som de upplever att de inte hade på 1990-talet och fortfarande inte har. De vill understryka att landet är en stormakt igen, själva tycker de att de aldrig varit annat, och kräver att man ska visa respekt för dem på ett sätt som de anser att man inte visade när Nato beviljade Baltikum medlemskap 2004, säger han. — Det medlemskapet beviljades efter att Estland, Lettland och Litauen hade uppfyllt Natos villkor och krav för medlemsskap — trots ryska protester. Och det anser ryssarna gick emot deras intressen, för det är deras gamla länder; från 1721 till 1920, och sedan från 1940-talet till 1990. Så de har en särskild syn på Baltikum och betraktar det som sitt närområde, sin intressesfär. Därefter befann sig Ryssland i en situation där landet inte kunde tänka sig att Ukraina skulle gå samma väg, och inte heller Georgien. — Där har du förklaringen och bakgrunden till varför Ryssland agerar som det gör mot såväl Georgien som Ukraina — för att se till att de inte går mer västerut. Ukraina är ju ännu mer än Baltikum en del av vad ryssarna betraktar som kärnlandet. Christian Allerman förklarar att den ryska militära upprustningen berör även Gotland, eftersom den innefattar Östersjömarinen och västra militärområdets stridskrafter. — Man bygger även ut marininfanteri, det vill säga landstigningstrupp, och övar på ett sätt som visar att man har en ambition att utöka förmågan av marina operationer inom Östersjöområdet. Därmed inte sagt att de ens yttrat ett hot mot Sverige. Men förmågan finns, förmågan är övad och förmågan är utökad på ett visst sätt, konstaterar Christian Allerman. — Det finns landstigningsfartyg som opererar i full drift över världshaven, och går ner i Medelhavet när de behövs. Två sådana från Östersjö-marinen dök plötsligt upp i Svarta havet — det hade vi ingen aning om att de skulle göra, och det tar omkring tre veckor att gå från Östersjön till Svarta havet. Om Sverige skulle ana att något är på gång, menar Christian Allerman att det inte är aktuellt att överta Gotland utan krigshandlingar som i fallet med Krim. — Då lär skott avlossas, och krig startar man inte utan en väldigt klar anledning; något motiv som från Rysslands sida rättfärdigar en operation som de vet kommer att ställa dem i fiendeposition gentemot Sverige och Europa i allmänhet. En operation mot Gotland har sitt pris, och det priset är än så länge avhållande, säger han. — Men den dagen Putin och hans grabbar anser att det är värt, av något skäl, förlusten av prestige, kontakter och annat; då är faran stor. Är det rimligt att tro att det åtminstone börjar med någon form av orolighet med Baltikum och en fara för Ryssland att Nato ska komma till balternas försvar?
— Det borde rimligen vara på det viset, men det enda man kan säga är att den som försöker förutspå framtiden misslyckas alltid. Vem trodde att det skulle gå så här med Krim? Om vi tänker rent logiskt borde en sådan sak inte komma från klar himmel, utan vara föranlett av något annat. Spänning, friktion eller andra händelser. Men, osvuret är bäst. Det här följer inte logikens lagar, åtminstone inte den logik vi bekänner oss till, men väl den logik som andra har. Putin är absolut logisk i sitt handlande, sett från sin synpunkt. 
”För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras”. Så har överste Bo Pellnäs, försvars- och säkerhetspolitisk kommentator, avslutat alla sina kolumner i tidningar. — Det har varit hela utgångspunkten för mina skriverier, jag vet inte i hur många år nu, att vi borde ha råd att se till att Gotland inte är ett vakuum i vår säkerhet som gör att det lockar till sig aggression utifrån. Vare sig det sker i offensivt eller defensivt syfte, säger han, men påpekar att han för stunden inte tror att det finns någon större risk för detta. — Men det är inte det man får resonera om, utan man får se på vad som kan hända i Östersjöområdet och jag tycker inte att det ser särskilt bra ut just nu. Båda sidor puffar upp sig och blåser upp sig. Utvecklingen går inte till det bättre för ögonblicket. Det är ett säkerhetspolitiskt resonemang. Man måste ha klart för sig att det finns en risk för en allvarlig konfrontation i Östersjöområdet, och skulle en sådan komma till stånd är Gotland väldigt utsatt om det ligger naket och bart. Steget från Ukraina till att ta Gotland i defensivt syfte, att gå in i ett västerländskt land, känns väldigt stort?
— Jag tror inte på det heller, såvida vi inte får en allvarlig kris mellan Nato och Ryssland i det baltiska området. Det måste först hända något som höjer temperaturen avsevärt. Sådana situationer kan blåsa upp rätt fort om man till exempel skulle råka i luftstrid med några flygplan. Jag hör ofta folk säga att ”Putin kommer inte att göra något, så dum kan han inte vara”. Vår historiska erfarenhet visar att precis så dumma är diktatorer och folk som har ja-sägare runt sig. Det var först otänkbart att Hitler skulle gå i krig 1939, enligt alla kloka och förnuftiga bedömare, säger Bo Pellnäs. — Man kan inte spela säkerhetspolitik på att förlita sig på att alla är kloka och förnuftiga. Man måste snarare bygga sin säkerhet på att de inte är så förnuftiga. Bo Pellnäs delar Karlis Neretnieks uppfattning att om Ryssland genomför en operation, då kommer det att gå fort. Men han påpekar att det är viktigt att ur säkerhetspolitisk synvinkel att diskutera vad man kan göra för att för att minska riskerna, snarare än att fråga sig vad man gör om det händer. — Det är nästa fråga i en operativ planläggning. Först krävs det att man för en utrikespolitik och försvarspolitik som minskar riskerna. Försvarsbesluten 2000 respektive 2004 innebar slutet för ett starkt försvar på Gotland. Årskostnaden för KA3 låg på 136 miljoner kronor året innan nedläggningen. Dito för Lv2 och A7: cirka 61 respektive 80 miljoner kronor. För P18:s del handlade det om drygt 300 miljoner kronor om året.Utöver välfungerande förband fanns allt som behövdes i form av infrastruktur och materiel på ön.
När man nu ska bygga upp försvaret på Gotland igen kommer det enligt uppgift att handla om väldigt stora belopp i förhållande till försvarsbudgeten. För ett fragment av vad som fanns då. Men då, då ansåg politikerna att Ryssland stabiliserats och blivit mer förutsägbart. Förbindelserna mellan den forna stormakten och Nato ansågs positiva och dessutom slog en rapport fast att rysk militär förmåga var låg. Men regeringen skrev också i propositionen 2004 att i och med beslutet skulle den svenska försvarsförmågan sänkas så pass att det skulle krävas successiva beslut av regering och riksdag för att kunna möta ett allvarligare hot mot Sverige. Fyra år senare inleddes ett femdagarskrig mellan Ryssland och Georgien, allt för invecklat för att rättvist återge här. Men bakgrunden kan enligt många säkerhetspolitiska experter spåras till Natos besked vårvintern 2008 att Georgien och Ukraina ansågs ha chanser att bli medlemmar. Och i fjol annekterade rysk militär halvön Krim i Ukraina, med föregivet syfte att skydda den ryska befolkningen.
I september rapporterade ryska medier att utrikesministeriet varnade för att ett svenskt Natomedlemsskap skulle få militärpolitiska och utrikespolitiska konsekvenser — vilket skulle kräva motåtgärder från rysk sida. I en intervju i Dagens Nyheter i somras konstaterade även den ryska Stockholmsambassadören att det skulle få följder. — Ryssland blir tvunget att ta till svarsåtgärder på det militära planet och omorientera våra styrkor och missiler. Det land som går med i Nato måste vara medvetet om vilka risker det utsätter sig för, sade Viktor Tatarintsev till tidningen. Men Martin Hurt, biträdande chef för International centre for defence studies (ICDS) i Tallinn, dömer ut en sådan situation som ”inte särskilt trolig”. — Det tror jag inte alls. När Estland var på väg att gå med i Nato hade vi rätt ofta gränskränkningar. Många var provokativa, vilket kan jämföras med vad som skrevs i tidningarna i början av veckan; bombplan som i början av juli flög rakt mot Karlskrona och Blekinge, och även förbi Gotland. Sådana saker gjorde ryssarna både mot Estland och Lettland, innan baltstaterna gick med i Nato, berättar han. — Men efter att de gick med i Nato har det här upphört och det mesta man sett har berott på att ryssarna varit slarviga och kränkt gränserna av den anledningen. Det här är hot och lite grann utpressning som Ryssland genomför mot framför allt Sverige, men även Finland, för att försöka pressa politikerna till att vara mer försiktiga i Natofrågan. Men om beslutet väl är fattat är det inget som Ryssland kan göra något åt.
De flesta säkerhetspolitiska experter tycks vara överens om att den dagen — om den kommer — en konflikt mellan Baltikum och Ryssland uppstår så blir Gotland indraget. En uppfattning Martin Hurt delar. Och det kommer att gå fort. — Om Ryssland skulle vilja gå in i Baltikum måste de undvika att Nato mobiliserar och flyttar in styrkor, vilket innebär att Ryssland kommer att göra det snabbt — utan någon som helst förvarning. När man väl har ockuperat viktiga infartsportar i baltstaterna måste man se till att Nato inte kan sätta in sitt flyg mot ryssarna i Baltikum, att man inte kan skicka in förstärkningar eller sjöstridskrafter. Då blir Kaliningrad och Gotland väldigt viktiga, förklarar han. — I ett scenario skulle man kunna tänka sig att de ockuperar baltstaterna, eller några baltstater, och sedan hotar att sätta in kärnvapen i Polen eller någon annanstans. Då tar man direkt kål på viljan i många länder i Europa att gå i krig och ta tillbaka Baltikum. Det är en doktrin som ryssarna har. Och i det fallet skulle Gotland inte behövas?
— Gotland skulle vara viktigt även då. Även om man hotar att sätta in kärnvapen behöver man konventionella stridsmedel i alla fall. Det är ju sådant man kan använda. Politiskt sett har motreaktionerna i Västeuropa på att Ryssland använt sina styrkor i Ukraina blivit handels-sanktioner, så det är inget som är väldigt kontroversiellt heller. Däremot, att sätta in kärnvapen gör man inte utan vidare, det får stora konsekvenser, säger han. Så hur ser då relationen mellan baltstaterna och Ryssland ut i dag? Martin Hurt konstaterar att relationen dem emellan, sedan Sovjetunionens upplösning, inte varit särskilt bra. Bäst var den i början, då det var en omvälvande tid även i Ryssland. — Tack vare att det rådde lite laglöshet fanns det också rätt mycket välvilja i Moskva gentemot baltstaterna och det var rätt öppet. Estniska forskare kom exempelvis in i arkiven i Moskva och i Ryssland i övrigt, säger han. — Men ett Ryssland som sprider illvillig propaganda gentemot både baltstaterna och andra västländer har funnits hela tiden. I mitten av 1990-talet i olika fora som exempelvis FN anklagade Ryssland framför allt Estland och Lettland, men även Litauen, för att förtrycka ryssar och inte ge dem mänskliga rättigheter. Moskva tog inte skilsmässan 1991 särskilt bra. Vladimir Putin har också sagt att upplösningen av Sovjetunionen var den största katastrofen under 1900-talet.
Han tror dock inte att relationen är sämre i dag än för fem år sedan, eller tio år sedan. Länderna accepterar varandra och har inga större förväntningar på att det kommer att bli bättre. Sedan Ryssland anfallit Georgien och senare annekterat Krim i Ukraina växte dock oron hos befolkningen i Baltikum, konstaterar Martin Hurt. — De generella slutsatser vi drar här, i och med att vi är grannstater med Ryssland, är att vi skulle kunna vara näst på tur. Eller om det kommer något annat emellan. Det är orsaken till att vi är oroliga, säger han, men kan inte sia om hur troligt det skulle kunna vara. — En orsak är förmodligen att Ryssland, som det verkar, inte har någon långsiktig plan heller. Man startar upp en konflikt någonstans, som i Ukraina, och när man ser att det inte kommer att lösa sig på något vis, och inte heller nå sina mål och syften, så vänder man blicken mot Syrien i stället och startar upp en ny konflikt där. Det finns ingen långsiktighet — man är väldigt impulsiv, oberäknelig. Och det är väldigt oroväckande för oss.
Martin Hurt påpekar också att höga Natogeneraler och politiker från medlemsländerna sagt att underrättelsetjänsterna i Nato-länderna inte varit särskilt bra på att förutse vad som är på gång. Varken när det gällde Krim, kriget i östra Ukraina eller att Ryssland skulle sätta in militär i Syrien. — Vilket egentligen innebär att man inte är beredd på någonting. Det gör även vår situation än mer prekär. Eftersom Ryssland påvisat en vilja och förmåga att genomföra landstigningsoperationer och flytta på dessa styrkor väldigt snabbt, är Gotlands strategiska placering viktig. — Problemet är att balterna inte riktigt kan lita på att Sverige kan hantera Gotland och faktiskt neka en fiende möjligheten att basera sina förband på ön. Under kalla kriget fanns en hel brigad på Gotland, och hade samma militära närvaro funnits i dag, hade ingen varit orolig för Gotland. Det där med att man ska skicka ett kompani till Gotland; dels är det litet, och dels är det 2018 som det ska vara klart. Det låter lite som att man är orolig, men fattar beslut om att göra något först om tre år. Och det är ju inte riktigt i paritet med riskerna man ser härifrån.
Det försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet har lett till att Gotland kommer att få sin första permanenta militära styrka sedan 2005. Om tre år kommer 18:e stridsgruppen, som är under uppbyggnad, att placeras på ön. Den kommer dels att bestå av ett mekaniserat skyttekompani och ett stridsvagnskompani. Gruppen beräknas uppgå till 301 soldater, varav 164 heltidsanställda. I dagsläget finns det dock bara 47 anställda vid Försvarsmakten placerade på Gotland, och hemvärnet består av omkring 460 män och kvinnor. — Nu har man återupptagit planen på att försvara Sverige. Det fanns inte en pärm med ett enda papper på hur man skulle försvara Sverige mellan 1999 till 2011, säger Hans Håkansson, chef för Gotlandsgruppen som har ansvar att utbilda och träna hemvärnet. I samtliga krigsplaner han har sett sedan 2011 har Gotland en nyckelroll. — Man brukar säga att en motståndare ska ha vilja, kapacitet och tillfälle. Under lång tid sade man att det inte fanns något hot mot Sverige, lade ner det nationella försvaret och skulle satsa utomlands. Det byggde på en förhoppning att Ryssland skulle utvecklas mot att bli mer en västerländsk demokrati efter Sovjetunionens kollaps. Men Ryssland har i stället blivit oförutsägbart och revanschistiskt. 
När detta skrivs har den största militära övningen på Gotland sedan slutet av 1990-talet precis avslutats, och rekryteringen till 18:e stridsgruppen har inletts. Stefan Pettersson, överstelöjtnant med sin bakgrund på P18, kommer efter tio år i det civila arbetslivet att återvända som chef för stridsgruppen. — På något sätt känns det naturligt, det känns spännande och samtidigt är det ändå en liten pirrande känsla i magen. Jag är väldigt stolt över att ha fått jobbet och jag känner att det kommer att bli en historisk grej att få vara med och bygga upp något i försvaret, för det har man inte gjort på ganska länge på det här viset. Jag har haft en längtan att få gå tillbaka till försvaret och i synnerhet när det kan kombineras med boende på Gotland — det är två väldigt stora flugor i en smäll. Vilken innebörd tror du att stridsgruppen kommer att få för det säkerhetspolitiska läget i Östersjön?
— Den är jättesvår att uttala sig om. Jag vill inte uttala mig om stridsgruppens storlek och vad den kommer att innebära rent konkret. Men man ska se det som en säkerhetspolitisk signal utifrån det som skrivs i regeringens underlag till Försvarsmakten. Stridsgruppen som kommer att placeras på Gotland ses också främst som en politisk markering av säkerhetspolitiska experter, eller mer hoppfullt; som ett första steg i en utveckling som kommer att fortsätta. Karlis Neretnieks anser att gruppen bör vara dubbelt så stor, samt inkludera ett artillerikompani och ett luftvärnskompani. Totalt cirka 1 500 man. — Det anser jag vara lägsta rimliga tröskel, som ger stor effekt trots att den är liten, säger han, och konstaterar att med det försvar som Gotland hade innan 2000 hade Ryssland aldrig övervägt en kuppartad operation liknande den han själv målade upp tidigare.
Christian Allerman tycker det är bra med en politisk markering, men har vissa invändningar:
— Om du ska sätta 150 man där för att bemanna dussinet stridsvagnar som finns där från början, ja, det var väl bra då. Men vad tror du är det första som händer om någon skulle göra någonting mot Gotland? Jo, det kommer att komma två robotar flygande och slå ner i stridsvagnshuset där de står i dag. Sedan finns det inga stridsvagnar längre, säger han. — Det där har jag klara synpunkter på. Stridsvagnarna bör vara dolda och utplacerade på olika platser på ön. Han anser att behovet av marin närvaro på och runt ön behöver förstärkas och att mer mekaniserad trupp med stridsfordon samt kvalificerade luftvärnssystem ska tillföras Gotlands försvar. Även Bo Pellnäs anser att luftvärnssystem är bland det viktigaste att få till ön. — Det måste vara kvalificerat luftvärn som når över stora delar av södra Östersjön. Sådant äger inte Sverige just nu. Och vi skulle behöva ha sjömålsrobotar så att vi kan stödja vår marin och en del arméförband på backen. Då behövs lite mer än vad som är aktuellt nu.
