Om radikalism.
Om drogliberalism.
Om det otänkbara att inte skapa sexuell konst.
Om att gråta i tre år.
Om konstnären Channa Bankier.
TEXT EMMA FAGERBERG FOTO KARL MELANDER
Mycket hår. Mycket personlighet. Mycket liberal. Mycket sorg. Mycket kärlek. Mycket färg. Och mycket judiskt osyrat bröd — trots att det gör henne förstoppad. Channa Bankier är ingen medelmåttig eller återhållsam person. Inte det minsta. I vilt okammat hår tar hon emot Horisont i sitt stenhus från 1600-talet på norra Gotland. — Fjärde dagen okammad är bästa frillan, konstaterar hon enkelt och placerar en ljudlig kyss på fotografens läppar. Kanske ska tilläggas att Channa känner fotografen sedan lång tid tillbaka. Reportern greppar hon med ett fast tag runt ansiktet och inspekterar noggrant och nästan ömsint. — Du går väldigt gravitt. Som en anka, noterar hon sedan när reportern går husesyn. Vilket hon i och för sig har helt rätt i. Gamla gotländska stenhus har en tendens att svepa in sina gäster i en sorts rå kyla, men Channas hus — som däremot sveper in gästerna i röken från cigaretter som hon själv rullar — är varmt och hon går runt barfota på de breda trätiljorna.
Värmen blir en kontrast till hemmet som bär charmen av att inte se ut att ha renoverats på hundra år, vilket möjligtvis kan tas bokstavligen. Med ett undantag; badrummet. Channa pekar mot andra änden av rummet som utgör hennes ateljé. — Gå och titta där. Bakom en dörr uppenbarar sig ett badrum av modernt snitt som för tankarna till Frankrike, med ett växthus i direkt anslutning till rummet. Där har hon odlat marijuana en gång i tiden. — Någon gång på 1990-talet, jag tror det var 1991, tröttnade jag på att bajsa ute. På vintern fick man springa ut i poncho och utan byxor för att hinna utan att frysa ihjäl. Till sist tog jag lite av arvet från mina föräldrar och byggde badrummet, berättar hon. Det var även någon gång på 1990-talet som hon tröttnade på att bära ved. — I 30 år bar jag ved, ut och in hela tiden. Jag gjorde inget annat än att bära ved. Till sist installerade jag bergvärme, säger hon. Inne i ateljén saknas…
Vill du läsa hela artikeln? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare. Vill du prenumerera på Horisont? Klicka på länken HÄR
