Snart börjar höstterminen igen. För mig som är med och utbildar framtidens journalister vid Lunds universitet innebär det att jag snart ska lära känna nära 30 nya journaliststudenter som ser fram emot att arbeta med (i mitt tycke) världens roligaste yrke. Många i mediebranschen, och kanske även du, rynkar på näsan åt att vi bedriver utbildning i journalistik. En del menar att eftersom mediebranschen är i kris, antalet jobb på dagstidningsredaktioner minskar, så borde journalistutbildningar läggas ner. De säger att vi inte behöver fler journalister. De borde skämmas. En högklassig journalistutbildning är alla dagar en utbildning i demokrati. Med moderna arbetsmetoder, nya plattformar och digital teknik i kombination med globala perspektiv och kunskaper om journalistikens villkor runtom i världen utbildar vi journalister som du i framtiden kommer att läsa, lyssna eller titta på. Vi drar vårt strå till stacken för att säkerställa att vi även i framtiden ska ha en fungerande demokrati, inte bara i Sverige utan också på andra ställen i världen där demokrati är långt ifrån en självklarhet. Faktum är att fler än journalister skulle må bra av en utbildning i journalistik. När allt färre läser journalistik på tryckt papper, och istället klickar på rubriker via sociala medier behöver fler få en utbildning i källkritik. När allt yngre barn tillbringar sin vakna tid med läsplattor och mobiltelefoner behöver också de kunskaper om vad det är man tittar på, hur man ser skillnad på åsikter och fakta samt hur man kollar upp en källa. Annars leder det ju lätt till missförstånd. Eller att vi saknar information för att kunna ta rätt beslut.
Ett sådant är att vi i vår del av världen just nu lider av en flyktingkris. I och för sig tog Sverige emot 163 000 flyktingar i fjol. Samtidigt i Syriens grannländer befinner sig nära fem miljoner människor på flykt. Låt oss hålla ordning och reda på proportionerna innan vi använder begrepp i fel sammanhang. Under Almedalsveckan i somras pratade politiker i mun på varandra om ”svenska” värderingar och ”svenskhet”. Ett parti vill bekämpa mångkultur genom att upprätta en obligatorisk svensk kulturkanon och marknadsföra det genom folkdanslag. Tur då att det finns journalister som Josefin Sidhu på Sydsvenskan som i en kortare artikel konstaterar att den svenska folkdansen bygger på just mångkulturella influenser. Tänk så lätt det kan bli så fel. Vad bra det vore om det kunde bli lite mer rätt. Ett sätt kan ju vara saklig, demokratisk och ambitiös journalistik som fler kan ta till sig av. Åtminstone som en paus mellan Pokemon-letandet och Netflix-tittandet.
Vill du prenumerera på Horisont? Klicka på länken HÄR
