I hela sitt liv har 58-åriga Mats Edlund bott på gård med kor, och i 35 år har han och hustrun Madeleine, 58, haft kor på sin gård i Rone.
Men till slut var dagen kommen. När hela besättningen kördes till slakt stod Mats kvar i ladugården och grät.
– Det känns vemodigt, tomt. En gård utan djur känns väldigt öde.
TEXT CHRISTER BJÖHLE FOTO KARL MELANDER
Det är onsdagen den 10 augusti 2016. Klockan är tjugo minuter över åtta på morgonen, solen skiner men vinden tilltar. På gården i Rone är det tyst, ovanligt tyst. Mats Edlund står i ladugården, som är helt tom. Han lutar sig mot en grind, ögonen är rödsprängda. Han gråter. Solljuset strilar in genom smutsrandiga fönster, Mats river en bit papper från en pappershållare på väggen, snyter sig och torkar ögonen. – Så. Nu var det gjort, säger han med sprucken röst. Han, som bott på gård med kor i hela sitt 58-åriga liv, har precis skickat gårdens sista 19 kor till slakt. Tre timmar tidigare.
Madeleine Edlund sitter i pannrummet med en cigarett i ena handen. I den andra en kaffemugg, en grön porslinsmugg med katter på. Klockan närmar sig halv sex, solen har precis gått upp och allt tycks vara som det brukar vid den här tiden på en bondgård. Men hos Madeleine och Mats Edlund är inte allt som det brukar; den här morgonen vet Madeleine att hon inte kommer att orka vara hemma mer än ett par timmar till. Hon ska, som vanligt, hjälpa maken med mjölkningen av korna, de 19 som finns kvar. Men därefter kommer hon att sätta sig i bilen och köra hemifrån. Hon vet att klockan åtta kommer transporten som ska köra korna till slakt. Hon vet att då kommer hon inte att vilja vara hemma, hon vet att hon inte orkar se djuren köras iväg. – Men det måste ju göras, säger hon allvarligt. Vill du läsa hela artikeln? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare. Vill du prenumerera på Horisont? Klicka på länken HÄR
