På femton år har sexton gotländska landsbygdsskolor lagts ner.
Lärarbrist, sparkrav och allt färre barn har väckt frågan om ännu fler måste bort. Men hur mycket samhällsservice kan försvinna utan att glesbygden släcks ner och invånarna ger upp?
Horisont söker svar på Storsudret där barnfamiljerna kämpar för att ha skolan kvar och på Fårö där de vet vad som händer när den är borta.
TEXT LINNEA NILSSON ILLUSTRATION STINA PÅ ÖJA SKOLA
I början av februari 2016 fick barnen i Öja skola ett brev. Det hade tagits fram ett förslag om att stänga skolan och föräldrarna bjöds in till ett möte med regionens skolchefer. Regionen behövde spara pengar och de gotländska skolorna var dyra. Som öns allra minsta skola med bara 36 elever låg Öja illa till. Eleverna skulle utan problem få plats i Havdhem. Dessutom menade skolcheferna att skolan var för liten, även ur ett pedagogiskt perspektiv. Det var inte första gången som skolan var hotad av nedläggning. Fyra år tidigare hade samma förslag tagits fram, men stoppats efter protester. Även vårvintern 2016 slog bygden bakut och Öja fick respit. Frågan sköts på framtiden och skolan blev kvar – i alla fall läsåret ut. Under hösten ska en plan för hela den gotländska landsbygden tas fram. En karta ska ritas över var det ska finnas service och på vilken nivå och först när den är färdig kan småskolorna tas upp på nytt. På Storsudret håller man andan och avvaktar under tiden. Kommer nya hot mot skolan? Vågar vi locka hit våra vänner och vad händer om skolan verkligen läggs ner? Är det värt att bo kvar? – Det blir svårt att driva fik här nere året om det inte finns en skola och jag tror många resonerar likadant. Och vem ska vilja komma hit som turist om Storsudret växer igen och det inte finns någon service?
Skolan bidrar ju till att vi kan bo och verka här nere. Hela samhället hör ihop och skolan är extremt viktig. På Fiket i Burgsvik sitter ägaren och tvåbarnsmamman Marie Ståhlberg. Lunchruschen är över liksom den mest hektiska sommarsäsongen och hon konstaterar förvånat att hon kommer kunna sitta ner och ta en te tillsammans med vännerna Lisa Dumoulin och Agnes Bergkrantz Wickman. Det har gått mer än ett halvår sedan det där mötet med skolcheferna i februari, men oron finns kvar och ilskan mot vad som upplevdes som en illa genomtänkt idé. – Det brukar sägas att man i så fall lika gärna kan bomma igen vid Fidekorset och lite så är det ju. Att Storsudret lever året om, det är ju det som är hela charmen. Vad ska man annars ha det här till? säger Agnes och slår ut med armarna. Lisa berättar att hon och hennes familj flyttade till Storsudret just för att det finns en skola. De köpte en gammal gård som de renoverat under fem års tid och sedan ett år tillbaka bor de permanent i huset. Hon är re-searcher och arbetar på distans med granskande journalistik. – Jag känner tre familjer på fastlandet som funderat på att flytta hit, men nu avvaktar de. Blir inte skolan kvar är det inte möjligt för dem att bosätta sig här. Vill du läsa hela artikeln? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare. Vill du prenumerera på Horisont? Klicka på länken https://www.horisontmagasin.se/subscription/
