Tänk den som hade ett missnöjesparti. Vad skönt det verkar. Försämra allt, så går det bättre för missnöjespartiet. Man kan anställa en desinformatör som skriver fejkade artiklar under falskt namn, för då kan man med rätta påstå att media ljuger. Man kan anklaga sittande regering för att slita sönder välfärden samtidigt som man kämpar stenhårt för att privata företag ska kunna plocka ut vinster i välfärden. Man kan säga sig vara ett parti för den slitande arbetaren samtidig som man fäller förslag på stopp för lönedumpning vid offentlig upphandling. Man kan vara det enda partiet i landet som röstar emot det globala klimatavtalet. För om världen blir en sämre plats för alla så är det bara bra för missnöjespartiet. Man behöver aldrig agera, bara reagera missnöjt på vad andra gör. Gå bakom och kommentera. Muttra och ha sig. Missnöjespartiet har ett så otroligt tacksamt läge. I Fredrik Skavlans intervju med Jimmie Åkesson sa partiledaren att det politiska klimatet i Sverige är stundvis för hårt. Skavlans replik säger egentligen allt: ”Om man säger att klimatet har blivit för hårt, är det då inte ditt parti som mest har påverkat det?”
Det ligger liksom i själva missnöjespartiets konstruktion att växa genom att sprida sitt eget missnöje, det är som en evighetsmaskin. Aldrig behöver man göra någonting bättre. Man kan rentav göra landet sämre, så att man kan prata om hur dåligt det går för Sverige. Då vinner man ännu fler röster. Politiska visionärer brukar ibland anklagas för att ha utopiska fantasier, vara naiva, bära rosafärgade glasögon. Medan missnöjespartierna tar på sig de becksvarta linserna. Så att allt man tittar på ändå är totalt jävla mörker.
Här är ett citat ur Jimmie Åkessons tal från Visby i somras: ”Arbetslösheten sjunker, sysselsättningen ökar, tillväxten är hög, exporten ökar. Allt är på väg åt rätt håll. Känns det så? Det gör inte riktigt det, va? Det känns inte riktigt bra.”
Nej, det ska kännas efter hela tiden. Som en hypokondriker håller man på: gör det inte lite ont i magen? Känns det inte så? Siffror, statistik, det hjälper inte – allt är skit enligt missnöjespartiets magkänsla och något måste gå att skylla på. När ett missnöjesparti fått tillräckligt många att känna samma undergångsmolande känsla i magen kan de flytta in från ytterflanken till en bekväm mittfåra och ses som normala. Då måste ett annat, ännu missnöjdare parti ta deras förra plats. Plötsligt bildas medborgargarden som tar lagen i egna händer. Och sedan demonstrerar nynazister på öppen gata. Det är ingen slump att de dyker upp där missnöje finns, de vet var de kan värva nya medlemmar, de vet ju redan att missnöjespolitiken funkar. Det som varit extremt blir normalt i små förskjutningar. Ett medborgargarde, det är väl normalt, det är väl som Missing People eller en frivilligbrandkår, skriver någon. Men de glasögonen måste tas av. Det är en plikt att se historien medan den pågår.
