För att kunna måla måste hon lyssna på så hög musik att det gör ont i öronen. Tavlorna får inte bli för vackra. Något gåtfullt måste lura bakom skönheten. Den gotländska konstnären Pia Ingelse har gjort sig känd för sina mystiska flickor med långa flätor. I en helt ny utställning som visas på Trafo konsthall utanför Oslo, med vernissage 6 maj, letar hon hemligheter i gamla fotografier.
I ett hus uppe i branten, bakom cisternerna i Visby hamn, har den gotländska konstnären Pia Ingelse sin ateljé. I 22 år har huset varit hennes bas, gömställe och inspirationskälla. Det har hållit henne kvar på ön, som hon kallar både för ett fängelse och ett paradis. – Jag har alltid kallat Gotland för Devil Island. Som ung var jag punkare och ville bort härifrån, men jag tror att det är någonting med det här huset, det har hållit mig kvar. Det är sådan fantastisk energi här inne. Här kan jag göra vad jag vill, säger hon. Horisont besöker Pia Ingelse i ateljén, när hon är inne i det sista intensiva arbetet med att färdigställa utställningen Tremolo som ska visas på Trafo konsthall, i Asker utanför Oslo. Den 6 maj är det vernissage så Pia Ingelse har bråda dagar. I staffliet sitter en halvfärdig målning. I bästa fall hinner hon färdigställa tre till. Maken och samarbetspartnern Mark Ingelse, som är grafisk designer, ska fortfarande göra rekvisitan. Pia berättar att rummet där utställningen ska hänga är 18 meter långt och har en takhöjd på sju meter. Helst skulle hon vilja sätta målningarna tätt, som i ett fotoalbum, men det blir omöjligt. – Hur ska det gå? Vad ska folk säga? frågar hon retoriskt och ser nervös och förväntansfull ut på samma gång. Glad, men febrig inför vad som väntar. Än så länge hänger målningarna tätt på två, nätta väggar i ateljén i Visby. Pia Ingelse har utgått från gamla fotografier som hon hittat och målat av utsnitt ifrån, som sedan förvrängt och förstärkt. Var kommer bilderna ifrån? – Jag vet faktiskt inte om jag vill berätta det. Har inte bestämt mig än hur jag ska göra. Jag vet egentligen inte vilka som är på bilderna.
Jag tror att de är döda, men jag är ändå lite orolig över att det finns människor som kommer att känna igen dem. Det är en ovan grej för mig. Tidigare har jag målat av mig själv, min dotter och hennes vänner. Hon säger att det samtidigt varit ”en befrielse” att få måla av människor som hon inte har någon relation till. Fotografierna har fått fantasin att skena i väg. Utifrån människornas ansiktsuttryck har hon skapat berättelser om vilka de är och vad som väntar dem. – Titta till exempel på flickan som sitter på muren och väntar, eller kvinnan som dukar ett bord. Båda har jag beskurit mitt i ansiktet så att vi bara ser munnen. Jag tycker att det blir intressantare. Det fångar någon slags känsla. Ytterligare en kvinna, som är klädd för bröllop har fått ögonen bortmålade. En annan kvinna, klädd i badrock, har en kropp utan ansikte. Pia Ingelse berättar att hon alltid strävat efter att jobba på gränsen till det otäcka. En målning får aldrig bli söt eller banal. Det måste finnas ett hot som lurar bakom den vackra fasaden. – Jag tycker att det är så i hela livet. Att det finns ett hot som hela tiden är närvarande. Jag tycker att det är påtagligt, speciellt efter att jag fått barn. Man blir medveten om att det är så mycket som kan hända. Det är faktiskt något otäckt över de här målningarna.
– Tycker ni det? Vad glad jag blir! Ni är nästan de första som ser dem. Vill du läsa hela artikeln? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare. Vill du prenumerera på Horisont? Inga problem! Klicka på länken https://www.horisontmagasin.se/subscription/
BILDEN OVAN: Pia Ingelse i ateljén. Bild: Sveds Signe Söderlund
