För 15 år sedan flyttade jag till Stockholm för att kunna gå på teater, och jag började förvisso jobba i kassan på Dramaten, men framför allt tror jag att jag har blivit en sämre människa av flytten. Mer defensiv, sluten och apatisk, skriver krönikör Kristofer Ahlström.
Man flyttar till Stockholm för att kunna gå på teater, men så går man aldrig på teater. Jag minns inte om det var exakt så, med de orden, som PO Enquist sammanfattade urbaniseringens motiv i ett avsnitt av ”Allvarligt talat” i P1 för en massa år sedan. Men det var åtminstone kärnan i vad han sa: hur den där drömmen om att lämna det lilla ursprunget för något större sällan blir som man föreställt sig. Man vill bara ha möjligheten. För 15 år sedan flyttade jag till Stockholm för att kunna gå på teater, och jag började förvisso jobba i kassan på Dramaten, men framför allt tror jag att jag har blivit en sämre människa av flytten. Mer defensiv, sluten och apatisk. Jag har grävt rätt länge i hur det känns och varför, och så snubblade jag över en intervju med en socialpsykolog som förklarade: ju fler människor vi har runtom oss desto mer skyr vi dem. Hastiga rörelser, trängsel och höga ljud i, säg, tunnelbanan får våra kroppar att reagera som inför hot. Det är därför man intar ett slags mental fosterställning: undviker ögonkontakt, isolerar sig och hälsar inte på någon. Jag slutade åka tunnelbana för ett halvår sedan och varje gång jag tvingas ner där maxar pulsen ut på nolltid. Och så finns något som heter ”blinda hörn”, stadsplatser som är så icke-anpassade till mänskligt liv och närvaro – en vrå intill en byggnad i stål och glas utan någon bänk eller grönska – att hjärnan helt stänger ner. Tar inte in några intryck alls. Man går instinktivt blint förbi platsen. Apatisk eller aggressiv, de två sinnestillstånd man har att välja mellan.
Det finns en lustig paradox här: man gör sig ensammare i en stad där man hela tiden har folk tätt inpå. Storstäder förvandlar oss helt enkelt till sämre människor. Riktiga arslen. För att det är enda sättet att hantera det. Står jag i trapphuset och ska låsa upp dörren får jag social panik om jag hör någon närma sig i trappan – måste få upp låset, kasta mig innanför, slå igen hårt, slippa hälsa. Så när ekonomiprofessorer lanserar prognoser om att vi bara sett början på stadsboendet, att landets befolkning kommer koncentreras fullständigt till en handfull megastäder i ett slags framtida superurbanisering – då är jag beredd att ge upp. Men kanske har de fel. I fjol var första gången typ någonsin som antalet innerstadsboende i Stockholm som flyttade ut i närförorterna var fler än de som flyttade in till stan. Kanske för att det inte får plats så många fler därinne. Men kanske för att folk fått nog. Om människans beteende hela tiden böljar fram och tillbaka i ett orsak-och-verkan-mönster så borde urbaniseringen som inleddes på 50-talet ha skapat en motreaktion vid det här laget. Om så är fallet lovar jag att börja säga hej till folk snart. Läs också intervjun med Kristofer Ahlström i senaste numret av Horisont. Om nya romanen, Hjärtat är bara en muskel. Smakprov här: https://www.horisontmagasin.se/2017/10/24/har-hittat-njutningen-i-skrivandet/
