För 80 år sedan invigdes sinnessjukhuset S:t Olof i Visby. Förväntningarna var skyhöga och den nya vårdinrättningen beskrevs som modern, vacker och som ett ”kärlekens tempel”. Med åren förändrades bilden av S:t Olof. El-chocker och vårdtider på över 40 år kom att få en avskräckande effekt på gotlänningarna.
I september 1937 invigdes Visbys eget sinnessjukhus, S:t Olof, ett helt nytt sjukhusområde, en bra bit utanför ringmuren. De tre lokaltidningarna publicerade långa artiklar, både inför och efter den stora invigningen och de beskrev sjukhuset som en ”stad i staden”, med allt som behövdes för de 226 patienter – och de sammanlagt 95 anställda – som skulle leva där. Där fanns centralkök, tvättinrättning, en toppmodern värmeanläggning och personalbostäder för gifta respektive ogifta. Där fanns operationssal, laboratorium, apotek liksom en köksträdgård och nyplanerade fruktodlingar. Sjukhuset var efterlängtat och fullbelagt redan före det officiella öppnandet. Patienterna som flyttade in delades upp mellan olika avdelningar: den lugna, halvoroliga och slutligen den oroliga avdelningen där de visserligen fick vistas ”i det fria”, men innanför höga stängsel. ”Det verkar kanske lite dystert, men det är ju nödvändigt med denna säkerhetsåtgärd, då det gäller patienter som äro en smula oberäknerliga”, skrev tidningen Gotlänningen. I samma tidning slogs det fast att det fanns skäl att revidera föreställningen om ett sinnessjukhus som en dyster plats. S:t Olof var en ”modern sjukhusanläggningen”, som gav ett ”ljust och trevligt intryck”. Gotlands Allehanda kallade S.t Olof för ”det vackraste i hela landet” och allra längst i sin entusiasm gick Medicinalstyrelsens chef, Axel Höjer, som i invigningstalet kallade det nya sinnessjukhuset för ”ett kärlekens tempel”.
I den gamla tvättinrättningen på sjukhusområdet, som än idag rymmer den gotländska psykiatrin, möter vi Henrik Söderdahl. Han är en av få som har nyckel till det lilla museum som byggts upp till minne av S:t Olof och som ger en inblick i vad sinnessjukhuset kom att bli. Henrik Söderdahl är numer chef inom socialtjänsten, men under många år arbetade han som sjuksköterska på den psykiatriska kliniken, i huset intill. – Det var några äldre kollegor som samlade ihop saker från S:t Olof och byggde det här museet och när de gick i pension fick jag ta över ansvaret. Det är inte öppet för allmänheten, men jag försöker alltid ta mig tid att visa det för intresserade. Jag har haft många vårdstudenter här, berättar han. Han visar runt bland föremål som stundtals för tanken till en skräckfilm. I rummet finns ett humanskelett, obduktionsutrustning, el-chocksapparater, spännbälten, låsbara handskar och tvångströjor liksom ett instrument avsett för skallmätning. Här finns också vardagliga ting som vittnar om livet som pågick innanför sinnessjukhusets väggar. Vackra patientarbeten, julpynt och en flagga tillhörande sjukhusets egen idrottsförening, S:t Olof IF.
Vill du läsa hela artikeln? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare eller teckna en prenumeration genom att klicka på länken https://www.horisontmagasin.se/subscription/
BILD: SVEDS SIGNE SÖDERLUND
Bilden föreställer instrumentet för den tidigaste formen av ECT-behandling som användes på S:t Olof i Visby. Mannen är en tidigare anställd skötare.
