Bilden: Bröllopsfoton tagna av Märta Berglund. Avfotograferade av Sveds Signe Söderlund.
Kvinnliga fotografer har glömts bort, eller rättare sagt; osynliggjorts. Trots att yrket i själva verket var ett av få som ansågs lämpliga för kvinnor i slutet av 1800-talet. Inte minst på Gotland fanns en lång rad kvinnor med egna fotoateljéer.
”Ny Fotografi-Atelier
är med denna dag öppnad af undertecknad som efter mångårig praktik i facket vördsamligen kommenderar sig och vågar jag garantera för välgjordt arbete.
Mathilda Segerdahl
Adelsgatan 40, ingång från Judegränd”
Den 25 juli 1876 fanns en speciell annons i Gotlands tidning. En ny fotoateljé hade öppnat i staden och fotografen var en kvinna. Egentligen var detta faktum inte så speciellt som man kan tro, i alla fall inte på Gotland. Vid den här tiden fanns nämligen flera kvinnliga fotografer, verksamma på ön och det är snarare detta som nu förbryllar Eva Dahlman, som arbetar med en bok om kvinnliga fotografer. Hon menar att det fanns unikt många kvinnor som var yrkesverksamma runt om på ön, med egna ateljéer i både Slite, Hemse, Roma, Klintehamn och Fårösund. – Jag har fått fram ungefär 25 namn på kvinnor som vara aktiva fram till 1920, men det kan ha funnits fler, säger hon. Eva Dahlman är född på Gotland, men flyttade ifrån ön redan som femåring. Därefter har hon återvänt till Gotland årligen och på senare tid allt oftare, inte minst på grund av den koppling hon nu har hittat till ön och dess kvinnliga pionjärer. I augusti höll hon ett föredrag i ämnet i samband med utställningen ”Exponerad tid – gotländska kvinnor bakom kameran” och i november var hon tillbaka på ön för att återigen föreläsa på Landsarkivet. För varje besök får hon nya tips och idéer på kvinnor som är värda att forska vidare om. Eva Dahlman har en nära livslång erfarenhet av fotografier och fotografiska samlingar. Under 30 år arbetade hon på Nordiska museet i Stockholm där hon trotsade en kultur som värderade fotografier lägre än föremål. Tillsammans med andra gjorde hon fotoutställningar, arrangerade kurser och gav ut en tidskrift.
– Jag kom ur den där hierarkin och slog mig ihop med likasinnade, berättar hon, när Horisont träffar henne i samband med novemberföreläsningen. Hon har även arbetat på Kungliga biblioteket där hon ansvarade för att gå igenom en fotografisk samling på nära 400 000 bilder. Hur väcktes ditt intresse för kvinnliga fotografer?
– Jag kom faktiskt in på det här med kvinnliga fotografer redan på 90-talet. Jag skrev en bok om fotografen Lotten von Düben som fotograferade samer i Lappland och jag minns att jag höll ett föredrag om henne och några av de tidiga porträttfotograferna i Stockholm och att jag då fick frågor om jag var feminist eftersom jag bara pratade om kvinnor. Sedan dess har Eva Dahlman velat fördjupa sig i ämnet, men först nu som pensionär har hon fått tillräckligt med tid för att kunna förverkliga sin vilja. Tillsammans med mediehistorikern Magnus Bremmer håller hon på med en bok om kvinnor bakom kameran, verksamma mellan åren 1845 och 1945. Planen var att boken skulle komma ut nästa år, men nu är utgivningen framskjuten till bokmässan i september 2019. – Vi behöver mer tid, det finns så många historier att berätta och vi vill få med bredden inom fotografin, reportagen från gatan, porträtten, landskapsbilderna och vykorten. Det finns så många olika genrer som kvinnor varit verksamma inom, men där de sedan glömts bort. Den första kvinnliga pressfotografen Alma Haag har en given plats i boken. Under lång tid var hon helt bortglömd, och det var först i och med SVT--dokumentären ”Upphovsmannen var en kvinna”, i vilken Eva Dahlman medverkade som expert, som hon fick ett erkännande. – Vi har trott att de första kvinnorna kom in på Dagens Nyheter på 1980-talet, men så var det inte alls. Alma Haag kom in på tidningen redan 1907 och blev till och med chef för fotoavdelningen och fick bland annat föreviga August Strindbergs begravning. Hur kan en så lång fotografkarriär ha glömts bort?
– Det är märkligt, men vi ser att det är så på många områden. Kvinnor har blivit bortglömda, eller snarare osynliggjorda, säger Eva Dahlman.
