Clara Strauch lämnade Gotland för att utbilda sig till skådespelerska i New York. Nu är hon tillbaka på ön för att släppa sitt debutalbum som musiker. Nyaste singeln på nya plattan blev till på en teaterscen i Brooklyn.
Mörkret faller trots att klockan inte hunnit passera tre och det lilla radhuset ser ödsligt ut i skymningen innan dess att Clara Strauch öppnar dörren – klädd i en guldglittrande byxdress i velour. Hon är tillbaka på Gotland sedan nästan ett år tillbaka och hon har lånta huset, beläget mitt på ön. Här har hon kunnat bre ut sig, eller som hon själv kallar det, landa, med volangkjolar och bredbrättade hattar. Ett elektroniskt piano liksom en gitarr. På pianot ligger Lill-Erik, skelettet som hon fick med sig från vännerna i Musikalkompaniet, för nästan tio år sedan, då hon som 18-åring flyttade från Gotland till New York för att plugga drama i fyra år. – Jag fick det för att komma ihåg var jag hör hemma och nu får det ligga här på pianot för att göra mig inspirerad. För att jag ska våga vara lite tuff och inte bli för mesig eller rädd för mörkret. Är du mörkrädd här ute? – Jag är inte rädd för mörkret i skogen. Jag är en sådan som blir mörkrädd av tomma gator i en stad. Clara Strauch växte upp på Gotland, mestadels på landsbygden, med en amerikansk pappa och en svensk mamma. En pjäs på dagis – i vilken hon själv fick spela planeten Jupiter – väckte lusten att agera och familjens piano hade en stark dragningskraft. Trots att föräldrarna varken spelar teater eller musik, började hon komponera låtar på egen hand, samtidigt som hon satte upp pjäser i vardagsrummet. Under gymnasiet blev hon en del av Musikalkompaniet i Visby, under ledning av Sofia Ahlin, vilket fick stor betydelse för hennes framtida vägval.
– Det finns en anledning till att så många från Musikalkompaniet har fortsatt med musik och teater. Sofia Ahlin är en eldsjäl och en inspiratör som får en att tro att det är möjligt. Har du alltid varit så målinriktad eller har du tvivlat? – Klart att det finns tillfällen när man tänker att man borde satsa på en enklare bransch. Men i hjärtat har jag aldrig tvivlat. Det är det här jag vill göra, säger hon, men avbryter sedan sig själv för att berätta att hon precis fått veta att hon tilldelats ett stipendium från upphovsrättsorganisationen Stim för arbetet med debutalbumet, vilket hon ser som ett viktigt erkännande som musiker. Vad är viktigast för dig idag, musiken eller teatern?
– Det är framförallt skådis jag är och det är skådespeleri jag är utbildad inom. Men för mig är det i princip samma sak, är jag lika mycket skådis när jag spelar musik. En låt är som en monolog eller som en karaktär och jag har haft oerhört mycket hjälp av teatern för att kunna bli närvarande och för att våga uttrycka känslor i musiken. Är det svårare att stå på scenen som sig själv än som en karaktär? – Jag gillar att gå in i en roll, och i låtarna får jag samma känsla. Mellansnacket under en konsert kan vara lite jobbigare, när man ska vara sig själv. På teatern är man en grupp, nästan som en hel familj, medan man i musiken är mer skör och det är säkert därför som jag heller inte satsat på musiken förrän nu. Nu vågar jag.
Vill du läsa hela artikeln? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare eller teckna en prenumeration genom att klicka på länken https://www.horisontmagasin.se/subscription/
BILD: Sveds Signe Söderlund
