Att vara eller inte vara ihopkopplade med övriga Gotland via en bro. Det är frågan för Fårö och Fåröborna, nu liksom ett helt sekel tillbaka i tiden.
– Bro eller färja, det är inte en ödesfråga för Fårö, fastslår Owe Ronström, etnolog och forskare kring öar och öbor.
Ödesfråga eller ej, i slutet av maj kommer Trafikverket att meddela om man har hittat en finansieringsmodell som håller. Samtidigt är myndigheten tydlig med att man egentligen inte vill bygga en bro. Det vill däremot Region Gotland.
TEXT CHRISTER BJÖHLE FOTO SVEDS SIGNE SÖDERLUND
Redan på 1920-talet diskussionerna om det borde byggas en bro mellan Fårösund och Fårö. Då handlade det i första hand om en järnvägsbro, eftersom man hade börjat bygga ut järnvägen norrut från Visby. Men när det visade sig att järnvägen aldrig kom att gå längre norrut än Lärbro, upphörde av naturliga skäl även önskemålen om en järnvägsbro till Fårö.
Vissa gör gällande att diskussionerna om en Fåröbro drog igång redan under andra halvan av 1800-talet. Huruvida detta är sant eller ej låter vi vara osagt, men faktum kvarstår: frågan om bro eller färja mellan Fårösund och Fårö har varit aktuell i åtminstone näst intill ett sekel.
på 1800-talet roddes eller seglades personer och gods över sundet, 1910 kom den första motordrivna färjan, och redan 1937 blev trafiken över sundet statlig och därmed avgiftsfri.
I dag kör två färjor året runt i regelbunden trafik, en färja i halvtimmen, över sundet. Sommartid de senaste åren har en tredje färja satts in och då går de alla tre i skytteltrafik, men långa köer sommartid är ingen ovanlighet även om det blivit färre sådana sedan den tredje färjan sattes in 2016.
Givetvis har såväl den allmänna opinionen som önskemålen från myndigheter, kommun och andra beslutande organ svängt fram och tillbaka genom åren, och Trafikverket – som är den myndighet som ansvarar för landets vägfärjor – har gjort flertalet beräkningar på vad en bro skulle kosta.
1973 beräknade de gotländska riksdagsledamöterna Torsten Gustafsson (C) och Per-Axel Nilsson (S) att en bro till Fårö skulle kosta mellan fem och tio miljoner kronor. Knappt tio år senare, 1981, uppskattade Vägverket – föregångaren till Trafikverket – kostnaden för en bro till 40–50 miljoner kronor. Bara två år senare angav en ny beräkning en nästan fördubblad kostnad, 80–90 miljoner.
1996 uppskattade Vägverket brokostnaden till 270 miljoner kronor, 2005 var kostnaden uppe i 300 miljoner, 2013 uppgavs kostnaden först vara 640 miljoner kronor och kort samma år 663 miljoner.
Den senaste beräkningen gjordes 2018. Då var prislappen för en bro 740 miljoner kronor.
I detta nu gör Trafikverket ännu en förstudie kring hur finansieringen av en bro skulle se ut. I slutet av maj kommer beskedet från verkets avdelning för nationell planering, huruvida man ser en möjlighet att finansiera en bro eller ej.
– Men man måste komma ihåg att det vi får i maj är inte ett beslut om vi ska bygga en bro; det är ett beslut om möjligheten att bygga en bro, inte om vi ska bygga en bro, betonar David Nykvist, Trafikverkets projektledare för frågan om en bro över Fårösundsleden.
Men, faktum är att för Trafikverket har en bro till Fårö aldrig varit förstaalternativet. I några av beräkningarna från 1980- och 1990-talen drog man förvisso slutsatsen att ett brobygge skulle vara ekonomiskt försvarbart, men verket har ändå alltid förordat fortsatt färjetrafik. Så även än i dag.
– Vi från Trafikverkets sida ser inga problem med färja över Fårösundsleden. Vi kan hantera den trafik som går där, och vi kommer att kunna hantera den även i framtiden. Vi ser ingen nämnvärd trafikökning till Fårö på lång sikt, så vi kan hantera trafiken med färjor utan problem, säger David Nykvist.
– Men…, tillägger han:
– …frågan har heller aldrig handlat om huruvida vi kan hantera trafiken.
Det som gör att en bro åter har blivit aktuell är i stället Region Gotlands inställning i frågan. Från att tidigare inte varit uttryckligen för en bro, har man från styrande håll nu svängt och beslutat sig för att konkret arbeta för att en bro byggs.
– Det är regionen som har satt ribban för diskussionen; de har sett en vikande trend när det gäller befolkningen på Fårö, då vill man vända på det och ser inga andra vägar ut än att ersätta färjan med en bro, resonerar David Nykvist.
– Det här handlar helt enkelt om Region Gotlands ambitioner, och jag har förståelse för det. Det blir andra förutsättningar med en bro, så är det.
Trafikverket gör alltid sina egna bedömningar i fall som detta men de tar också stor hänsyn till önskemålen från det berörda länet, eftersom det är på länsnivå som planer för infrastruktur bestäms.
Därför kom Trafikverket och Region Gotland 2017 överens om en handlingsplan, och det är inom ramen för detta samarbete som en finansieringsmodell nu ses över.
Och frågan om bro eller färja mellan Fårö och Fårösund är onekligen en fråga som väcker känslor. De flesta som Horisont har pratat med inför den här artikeln marknadsför mer än gärna sin ståndpunkt, medan det också finns dem som högst ogärna berättar var de står i frågan, just för att den är känslig och man inte vill trampa någon på tårna.
Även Trafikverket märker av detta. Trots att utredningen ännu är i ett tidigt skede, har projektledaren David Nykvist fått ovanligt många samtal och mejl från allmänheten, vanliga gotlänningar som gärna vill dryfta sina synpunkter och resonera med projektledaren.
– Låt säga att Trafikverket i maj har kommit fram till att det går att finansiera en bro och att man i nästa skede tar beslut om att en bro ska byggas. Först då går frågan in i en demokratisk process; det ska göras en planering, en budget och läggas fram en vägplan – det är ungefär som en detaljplan, en demokratisk process där allmänhet och berörda får tycka till om förslaget. För mig har det här fallet varit unikt, för trots att vi än så länge är i skedet innan den demokratiska processen, så har vi fått väldigt många samtal från allmänheten. De brukar inte höra av sig så här tidigt, berättar David Nykvist.
Vad tycker då de som hör av sig?
– Det är rätt blandade åsikter från dem som hör av sig, konstaterar han.
– Men det visar ändå att frågan engagerar, och det ska bli spännande att se vad det blir av det och hur vi kan gå vidare.
Att gotlänningarna bryr sig om överfarten till Fårö är på intet sätt något nytt. Genom åren har frågan förts upp från lokal nivå till riksnivå med jämna mellanrum, och så gott som alla gotländska riksdagsledamöter har någon gång haft frågan om Fårösundsleden på sitt bord i riksdagen. En av dem är socialdemokraten Ulla Pettersson, som satt på riksdagens Gotlandsbänk på 1990-talet. – Jag kommer ihåg att vi hade en diskussion i partiet lokalt, om att vi måste lyssna på Fåröborna och höra vad de tycker. Det var ett väldigt tungt argument. Och jag vill minnas att de lite äldre Fåröborna generellt var mer skeptiska till en bro, medan de lite yngre mer såg att jobben fanns på fastlandet och att då kunde en bro vara praktiskt. Det var rätt mycket en generationsfråga, minns Ulla Pettersson, som då i sina motioner också tryckte på att det kunde vara arbetsmarknadsmässigt bra med en bro eftersom det finns ont om jobb på norra Gotland och ett broprojekt skulle kunna ge sysselsättning. Ulla Pettersson har nu gjort något av en politisk comeback, och så sent som i mars valdes hon till ny ordförande för Socialdemokraterna på Gotland. Hon står fast vid att Fåröbornas väl och ve måste stå i främsta rummet, och hänvisar till att det ska gå att leva och bo på Fårö året om, när hon bestämt slår fast att:
– Skälen för en bro är rätt så starka, som jag ser det. Det är mer de fritidsboende som slår vakt om att Fårö ska vara lite svårtillgängligt, att det inte ska vara för mycket människor där och att det finns en viss charm med att åka färja. Men jag tycker nog att vi i första hand måste se till att Fårö ska fungera året runt. Håller då Fårö för ökad trafik, vilket många hävdar blir konsekvensen av en bro? Den frågan tar Ulla Pettersson lätt på:
– Så är det väl överallt; håller Storsudret för all trafik eller ska vi sätta en bom i Fide? Jag tycker inte att det argumentet håller. Om vägar och annan infrastruktur slits så måste det läggas mer pengar på det, men så är det på alla platser. Med det sagt lägger Ulla Pettersson också ansvaret på Trafikverket, nu liksom när hon kämpade för bron i riksdagen för ett par decennier sedan. – Ett argument som vi hade redan på 1990-talet var att detta inte är en lokal fråga, utan en del av ett trafiknät; staten har ansvar för infrastrukturen i hela landet, och det ansvaret upphör inte bara för att man är i en ände av trafiknätet. Det är av betydelse för nationen Sverige att det finns ett fungerande vägnät överallt. Ett par år efter att Ulla Pettersson lämnade sin riksdagspost på 1990-talet, genomfördes en lokal folkomröstning på Fårö angående bro eller färja till ön. 1996 genomförde Vägverket, Gotlands kommun och länsstyrelsen på Gotland tillsammans en utredning av frågan. Det som presenterades då var ett relativt konkret förslag: En högbro, alltså en bro som skulle vara hög nog för fartyg att passera under utan att den behövde gå att öppna, med 26,5 meters fri höjd mellan Fårösund och Broa, färjeläget på Fårö, skulle kosta 270 miljoner kronor att bygga. I denna utredning ingick också en enkät, bland drygt 500 vuxna personer heltidsboende på Fårö. Enkäten var enkel; de röstande fick helt enkelt kryssa i vilket av två alternativ man helst föredrog, bro eller färja. Många trodde att när blott fastboende tillfrågades skulle bron få störst stöd – men icke. Bara 36 procent röstade för en bro, och kommunen hade innan enkätundersökningen lovat att kämpa för det vinnande alternativet. När utfallet stod klart lade Vägverket ned broprojektet. En som röstade för fortsatt färjetrafik 1996 var Fåröbon Lisa Blochmann. Då var hon i 20-årsåldern och ansåg att möjligheterna till fortsatt bra service med exempelvis butiker, skola och vårdcentral skulle vara högre om det inte blev en bro. I dag ångrar hon sig bittert. – Det var så himla dumt att rösta mot en bro! säger hon med eftertryck när Horisont hälsar på henne på hennes systers gård på Fårö en eftermiddag då hon precis är hemkommen efter att ha tillbringat dagen i skogen och röjt med motorsåg. Lisa Blochmann är fembarnsmor, fårbonde, caféägare – tillsammans med sina systrar driver hon det populära caféet Sylvis döttrar på Fårö om somrarna – och en eldsjäl och förkämpe i största allmänhet när det gäller service på Fårö. När skola och förskola hotades av nedläggning för ett antal år sedan var Lisa Blochmann en av dem som stod på barrikaderna för att skolan skulle behållas. Den kampen förlorades i och för sig, men Lisa fortsätter att kämpa för ett levande Fårö, året om. – Då, vid folkomröstningen, trodde vi att vi riskerade tappa servicen här uppe om det blev en bro, men se på hur det blev – det blev ingen bro och nu är all service borta, skolan är stängd, säger hon. – Vi har Icabutiken men inget mer; så fort man har ett annat ärende än att handla på ica så måste man lämna Fårö. Hon är förstås medveten om argumenten om att det kan bli ”för mycket” människor på Fårö sommartid, och att det skulle tala emot en bro, men Lisas allra främsta argument för att bron är ett måste är den fasta Fåröbefolkningens möjligheter året runt. – Vi måste få en bro. Dagens samhälle är inte byggt för färjor. Visst är det mycket folk här på sommaren, kanske blir det ännu fler, men det kom - mer alltid vara lite av ett kaos på Fårö i fem, sex veckor på sommaren – men resten av året utöver de veckorna måste Fårö också ha bra förutsättningar. Hon drar ett par exempel på när avskildheten på Fårö gjort sig extra påmind: Under den kraftiga stormen i början av januari i år ställdes alla färjeturer in i tolv timmar. Under den perioden fick Lisa via telefon besked om att plåttaket på en fastighet hon äger i Fårösund hade blåst av, och Lisa ringde i sin tur räddningstjänsten för att be dem om hjälp att säkra det som säkras kunde. – Men de hälsade att det är mitt tak och mitt ansvar, ”du får ta dig dit och ta hand om det” blev svaret. Hur då, frågade jag, ”jag är fast på Fårö – ska jag simma till Fårösund?” Samtidigt, då stormen ven som värst över Gotland och Fåröfärjorna stod förtöjda i Fårösund hela dagen, tog sig förstås inte hemtjänsten ut till sina kunder på Fårö. – Då åkte jag och några till runt till de gamla vi kände till och hjälpte dem upp ur sängarna, men de kom ju då upp först på förmiddagen, säger Lisa. Men så enkelt som att alla som är fastboende på Fårö vill ha en bro, är det förstås inte. På plats på gården finns denna dag också Lisas systerdotter Kristina Kalström, 19 år, samt Alva Wallén Keller, 23 år. Dessa båda bor på Fårö och vill bo kvar på Fårö, men har helt skilda åsikter i brofrågan. – Jag pendlar mellan Fårö och Visby, jag hatar egentligen buss, jag hatar att gå upp kvart över fem på morgonen, och det vore klart billigare och enklare för mig att bo i stan… men jag vill bo på Fårö och jag gillar färjan. Det finns större problem på Fårö än bara bro eller färja, först måste man lösa parkeringar, vägar och sådana saker. Jag tror att ni gör just frågan om en bro för stor, säger Alva Wallén Keller bestämt. – Men tänk om 20 år, kan vi bo här då? Jag tror att bro eller färja är det som avgör. Det blir lättare att ta sig till och från ön med en bro, och dessutom slipper man den där stressen man alltid känner för att man måste passa färjan, säger Kristina Kalström, och berättar att hon på gymnasiet valde att tala för en bro till Fårö när eleverna skulle hålla ett så kallat argumenterande tal inför klassen. – Och om man väl tar beslut om att bygga en bro, så tror jag nog att det kommer att ta så pass lång tid att man hinner förbättra infrastrukturen på Fårö innan bron står klar, inflikar Lisa Blochmann. Trion är i alla fall enig om en sak; att ämnet är en het potatis som väcker känslor, vilket den här spontant uppblossande diskussionen ute på gårdsplanen också bevisar. – Jag tror att de som vill ha färja blir arga för att de innerst inne förstår att det inte kommer att hålla i längden, skämtar Alva med ett kaxigt men samtidigt ödmjukt leende mot Kristina och Lisa bredvid. Ombord på Fåröfärjan samma eftermiddag sitter en annan Fåröbo, som delar Alva Wallén Kel - lers åsikter: att bro eller färja inte är det viktigaste, utan att vägar, parkeringar, färister, offentliga toaletter, sophantering, cykel- och gångbanor och annan infrastruktur på Fårö måste gå först. Frans Brozén är bonde på Fårö och ordförande för det lokala utvecklingsbolaget, Fårö Utveckling. Han reser närmast dagligen med färjan; alltid är det något ärende som måste avhandlas på andra sidan sundet. Och han har inga problem med färjan. – Man vet vilka tider den går på, det är bara att anpassa sig. Och så kan man ju faktiskt passa på att dricka lite kaffe, säger han med ett skratt genom bilrutan samtidigt som han skruvar locket av en kaffetermos, häller upp rykande kaffe i en mugg och tar en slurk. – Det kan man inte göra om man kör på en bro, eller hur? Frans Brozén och utvecklingsbolaget har, tillsammans med flera andra föreningar och företag på Fårö, sammanställt en prioritetslista till Region Gotland, över vad man anser måste förbättras på Fårö. Där kommer infstrastruktursatsningarna på Fårö högst, medan en bro ligger långt ned. – Det är så mycket annat som är viktigare än om man åker på en bro eller en färja till Fårö, slår han fast, sveper kaffet och rullar av vägfärjan Bodilla som precis har angjort Fårösunds hamn. Samtidigt, ett antal meter upp i luften, närmare bestämt i Bodillas styrhytt. Anders Werkander och Anders Larsson är dagens kaptener på Fåröfärjan. Mer part i målet än färjekaptener är måhända svårt att hitta i frågan om Fårö ska trafikeras med bro eller färja, men de får ändå ge sin syn på saken. – Vi diskuterar aldrig en bro. Nu när det går tre färjor under högsäsong säger till och med Fåröborna som velat ha en bro att det funkar bra med färja, säger Anders Larsson. – Det tas ju upp då och då, det där med bro, men varje gång Trafikverket räknar på det så blir det för dyrt, säger Anders Werkander. Och så konstaterar de två unisont att oavsett vad det blir för beslut så kommer de själva inte att drabbas. Werkander är 62 år, Larsson 60, och någon bro före pensionen räknar ingen av dem med. I Trafikverkets kombinerade kontor och lunch - rum ett stenkast upp på land sitter chefen för färjetrafiken över Fårösundet, Erik Olsson. Han håller sig medvetet ytterst neutral i frågan. – Vårt jobb är att sköta färjetrafiken, och så länge det är så tänker jag inte lägga energi på att grubbla över något annat. Det är andra som tar de besluten, inte jag eller någon av oss på rederiet, resonerar han och lutar sig tillbaka i stolen. – Naturligtvis är det så att Fårö blir mer tillgängligt utan ett stopp för en färja. Men om eller hur det påverkar turismen, de åretruntboende, eller samhällsutvecklingen positivt eller negativt, det vet jag inte. En bit upp längs vägen från färjeläget står butiksägaren Mattias Landefjord och blickar ut över en just nu tämligen öde hamn. I sin butik ”Gamla Posten”, inredd i lokalen där Posten en gång höll till, säljer han allt från kläder och huvudbonader till kaffe och glass sedan ett år tillbaka. – Ska du ha en hatt? utropar han glatt.
– Du ser ut att behöva en hatt. Men det visar sig att Mattias Landefjord inte bara kan eller vill prata försäljning; som de flesta andra har han sin syn på transporterna över sundet klart för sig. – Att bygga en bro är att kasta pengarna i sjön, dundrar han. – Brofästet kommer att börja långt innan samhället, och ingen kommer då att åka till Bungehallen för att handla eller besöka mig eller någon av restaurangerna eller caféerna här nere. Fårösunds samhälle kommer att dö sotdöden om det blir en bro. Lägg hellre pengarna på en cykelled längs 148:an. Tänk så många som cyklar där; jag skulle aldrig i livet göra det som det är nu. Som de flesta andra håller han med om att tillgängligheten skulle öka, men att det inte skulle vara av godo. – Fårö skulle förlora sin exklusivitet med en bro, och Fårösund skulle förlora sin attraktionskraft om vi fick ett stort brofäste rakt igenom samhället. Ett sista stopp är inplanerat på denna Fårö- och Fårösundsresa. På ett café i Fårösund sitter trion Frode Kjaervik, Anne Östman och Bertil Smitterberg. Alla tre bor i Fårösund och alla tre är rörande överens om att en bro skulle ha klart negativa effekter på Fårösund. De anser också att den södra sidan av sundet liksom glömts bort i diskussionen, att det ofta pratas om vad Fåröborna tycker i frågan men att ingen frågar Fårösundsborna om deras syn på saken. De tror inte att servicen på Fårö avgörs av en bro eller en färja, men att Fårösunds samhälle skulle drabbas negativt av en bro. – Det har inte gjorts någon konsekvensanalys i Fårösund. Vad betyder en bro för samhället, för handeln här? Troligen kommer du att behöva köra upp på bron en god bit söderut i samhället, så vi som har verksamhet här nere närmare vattnet kommer inte att kunna ta del av de trafikanterna – men vi kommer ändå att se och höra den, och vi får fortfarande avgaserna. De som ska till Fårö kommer inte att först köra hit ned, sedan vända om och köra en bit söderut igen för att komma upp på bron. Vi får bron i ansiktet, men på Fårö är det väldigt få som bor så nära vattnet så de drabbas inte på samma sätt på den sidan sundet, menar Frode Kjaervik. Trion vill dock poängtera att de egentligen inte är emot bron, men de är starkt för en färja i detta sammanhang. Och då inte vilken färja som helst, utan en elfärja. Eller, flera elfärjor. Det skulle öka tillgängligheten utan att springa iväg i kostnad, menar de. Och, Fårö skulle ändå behålla sin exklusivitet. – Det känns omodernt att bygga en bro när vi på sikt ska köra mindre bil, menar Anne Östman. – Det går att ha en högre frekvens på färjeturerna; om man kör med en mindre och lättare färja kan frekvensen ökas. Ökar man flödet på det sättet är det lättare för människor att komma till och från Fårö ändå, även utan bro. Jag tycker dessutom att regionen borde jobba för att Fårö skulle bli ett världsarv, precis som Visby. Frode Kjaervik menar att alla kalkyler som gjorts hittills är gjorda utifrån nuvarande färjor. Dessutom poängterar han att elfärja mellan Fårö - sund och Fårö skulle gå helt i linje med beslutet att Gotland ska gå i bräschen för hållbar energi. Faktum är att omställningen till elfärjor är redan igång inom Trafikverket. I Gullmarsfjorden mellan Lysekil och Uddevalla sjösätts sommaren 2019 Trafikverkets första elfärja. Gotland är sedan en tid tillbaka utpekat som pilotområde för hållbar energi. ”Energipilot Gotland” heter en knappt 130-sidig skrift – framtagen av Energimyndigheten i samarbete med Länsstyrelsen på Gotland, Region Gotland, Energi - marknadsinspektionen, Svenska Kraftnät och Försvarsmakten – där man beskriver de åtgärder som måste till för att möjliggöra att Gotland blir pilotområde i omställningen till ett hållbart energisystem i hela landet. I denna rapport nämns kommunikationerna till Fårö specifikt. Kapitlet ”Klimatneutral färjedrift på Fåröleden” berättar om planen att Trafikverkets alla färjor i landet på sikt ska bytas ut mot klimatneutrala färjor, och att Fåröfärjan – eller färjorna, som det ju i praktiken handlar om – är planerade att bytas ut 2027, eller möjligen ett eller max två år tidigare. Talar detta för att alternativet bro i praktiken inte kommer att bli av? Nej, menar Eva Nypelius, så ska man inte nödvändigtvis tolka skrivningarna om nya färjor till Fårösundsleden:
– Även om man skulle landa i ett beslut om att bygga en bro, så är inte det något som genomförs i morgon. Om vi kan hitta alternativ till de fossila färjorna under tiden som broprojektet pågår, så är det bara bra. Att besluta om och sedan bygga en bro är en lång process, och vi måste i så fall jobba med både bro och fossilfria färjor samtidigt, menar hon. Frode Kjaervik tycker dock att man från såväl regionens som Trafikverkets sida är för försiktig när det gäller de framtida elfärjornas kapacitet och möjligheter. – Det händer mycket inom elfärjor, men man verkar inte ha tagit in hur ny teknik kan användas. Exempelvis går driftskostnaderna ned drastiskt om man byter till elfärja; det är både enklare och billigare att sköta en elmotor än en dieselmotor, resonerar han. Här får han dock mothugg från Trafikverket. David Nykvist, projektledaren för broutredningen, vill inte gå in på några siffror i nuläget, eftersom en annan avdelning än hans inom myndigheten håller på att räkna på kostnader i detta nu och inte är klara med det än. Men han betonar ändå att andra färjetyper än de nuvarande finns med i beräkningarna. – Färjerederiet inom Trafikverket ska ha en klimatneutral verksamhet senast år 2040, och när man nu räknar på kostnaderna för färja och jämför med ett brobygge, så är olika typer av el - färjor också med i jämförelserna. Det ingår i deras uppdrag, säger David Nykvist. Erik Olsson är mer specifik än så, dock fortfarande utan att kunna referera till några ännu inte färdiguträknade kalkyler. – Färjerederiet har en tidsplan, och för Fårö - sunds del ska man ha en elhybridfärja i drift ungefär år 2026. Den ska drivas med batteri och ha en dieselmotor som reserv, men batteriet ska vara den normala driften och det ska laddas så fort färjan ligger i hamn. 2026, det är inte så långt borta – vi firar midsommar sex gånger och sedan är vi där, ler Erik Olsson. Det finns också en annan aspekt på frågan: den om bostadsvärdet på Fårö. Föreningen Fårö Framtid menar att egendomar på Fårö kan komma att tappa i värde om det byggs en bro. Det skulle i sin tur kunna underlätta för människor att bosätta sig på Fårö, vilket i dag är en omöjlighet rent ekonomiskt för de flesta sett till huspriserna där, menar föreningen. Frode Kjaervik, som har gjort sin studie tillsammans med deltidsgotlänningen Thomas Antser, ser samma resultat – sänkta värden på fastigheter i området – men drar helt motsatt slutsats. De båda menar att både Fårösund och Fårö skulle förlora sin attraktionskraft om det byggdes en bro, och att detta skulle få allvarliga konsekvenser för områdets ekonomi. – Fårösund som tätort är beroende av Fårös deltidsboende och den byggnäring de finansierar. Om Fårö och Fårösund förlorar i unicitet och attraktionskraft så vill färre vara där, det hotar fastighetspriserna och därmed minskar bygginvesteringarna vilka är en stor del av pengarna till lokalekonomin. Vi får avfolkning som följd, resonerar Thomas Antser. Han anser också att riskerna tenderar att förminskas, vilket upprör honom:
– Ö-värdet på Fårö är starkt och en stor del av vad som gör fastighetspriserna på Fårö jämförbara med Visby. Att behandla dessa grundläggande förhållanden med nonchalans och störa dem med olämplig infrastruktur riskerar att sänka hela landsbygden på norra Gotland. Broar tjänar sitt ändamål på öar som ligger nära en ekonomisk tillväxtort. Pendling blir möjlig och logistik blir effektivare. På en ort som ligger långt från detta men ändå behåller sin befolkning så finns det helt förutsägbart andra kvaliteter. Det gäller att förstå dessa kvaliteter och inte bygga bort dem, resonerar han. NÅGON ENTYDIG BILD av huruvida en bro skulle sänka eller höja priserna, och om detta generellt vore bra eller dåligt, är dock svårt att ge, anser Palle Nilsson, mäklare på den egna mäklarbyrån Bostad och Öliv i Visby. – Det är en oerhört hypotetisk fråga. Spontant kan jag inte se att det skulle påverka nämnvärt i någon riktning, faktiskt. Så klart kan det vara så att man tappar en del potentiella husköpare om Fårö blir mindre exklusivt och svårtillgängligt om man bygger en bro, men å andra sidan kan det också till - komma köpare som blir intresserade av bostad på Fårö om ön blir mer lättillgänglig, resonerar han. Många bemöter också resonemangen kring att Fårösund kommer att dö ut om det blir en bro. Lisa Blochmann, exempelvis, hänvisar till tongångarna när Försvarsmakten tog beslutet att lägga ned KA3. – Då skulle Fårösund också gå under, sas det. Men Fårösund dog inte; tvärtom händer det jätte - mycket saker i Fårösund, säger hon. Ulla Pettersson, ordförande för Socialdemokraterna på Gotland, tycker att Fårösund i stället borde fokusera på de positiva sidor som samhället ändå redan har. – Fårösund har ju en attraktivitet i sig, och den måste man jobba på. Många som besöker Fårö gör inget annat i Fårösund än står i kö, och det är ju inte en så bra bild av ett samhälle. Men det händer mycket i Fårösund, det gäller bara att lyfta fram det, menar hon. Trafikverkets David Nykvist väljer att för en liten stund träda ut ur sin roll som neutral under utredningens gång, och ger – med hjälp av erfarenheter kring hur det gått på andra platser där broar ersatt färjor – sin personliga syn på oron just i Fårösund: – Det finns en oro för vad som ska hända på Fårösundssidan om det byggs en bro, en oro för att människor bara kommer att bränna förbi utan att stanna där. Men jag tror nog inte att man ska dra några förhastade sådana slutsatser; brofästen brukar ju annars vara en naturlig punkt för till exempel handel, och det finns ju klart större förut - sättningar för sånt i Fårösund än på Fårösidan. Så enligt mig personligen, det är min egen reflektion och inget jag säger inom mitt uppdrag, är den rädslan obefogad. En person som har följt diskussionerna om förbindelserna till Fårö genom åren, och som dessutom kan mer än de flesta om just öar, öbor och den mentalitet som det ger att bo på en ö, är den gotländske etnologen Owe Ronström. Han är professor vid institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet och verk - sam på Campus Gotland, och han har skrivit en bok i ämnet, ”Öar och öighet” från 2016 där han angriper frågan från ett mer filosofiskt men likväl intressant perspektiv. Han menar att det finns få studier att luta sig emot, det är svårt att på förhand säga vad det skulle betyda för Fårö och Fårösund om det byggdes en bro mellan dem båda. – I korthet kan man säga så här: studier av broars inflytande på ekonomi, turism och så vidare över hela världen bygger alltid på övertygelser av olika slag. Och det visar sig att det finns ingenting man egentligen kan dra några större slutsatser om; ofta händer inte det man tror utan andra saker, eller så ger en bro en effekt i början men sedan återgår det till som det var innan. Ekonomin påverkas ibland, ibland inte, resonerar han. – Men, i ett nordiskt kontext, alltså till exempel i fallet Fårö, kan man säga en sak: Broar tenderar att vara bra för så kallade ”hårda värden” och färjor bra för ”mjuka värden”. Hårda värden är sånt som population, ekonomi, transport. Mjuka värden är sammanhållning, känslan av att höra ihop, vilka är ”vi” och vilka är ”de”. Det går också, menar Owe Ronström, att resonera kring begreppen avlägsenhet. Önskad avlägsenhet är bra och kan därmed tendera att också vara dyr, medan oönskad avlägsenhet är dålig och därmed kanske också billigare eller lättare att nå. – Ofta är avlägsenhet någon som man inte vill ha; man bygger bort känslan av avlägsenhet med snabbare vägar, fler förbindelser, flygresor, och så vidare. Men samtidigt som de fysiskt avlägsna platserna blir färre, så ökar priset för de platser där man faktiskt vill vara avlägsen. Då blir människor måna om de platserna; då handlar det om att det ska vara lite krångligt att ta sig dit, det är så lugnt där, det handlar om drömmen om en annan tillvaro och ett annat tempo, liksom ”som det var förr”. Dock attraherar denna valda avlägsenhet vissa typer av människor, säger Owe Ronström. – De allt färre avlägsna platserna drar ofta till sig personer som artister, politisk elit, intellektuell elit. De har pengar att betala för avlägsenheten. Där de etablerar sig bildas oftast ett kraftigt mot - stånd mot snabba förbindelser, men å andra sidan så röstar ofta de fastboende på samma plats för snabba förbindelser av rent praktiska skäl. En annan sak som Owe Ronström gärna lyfter fram i sammanhanget är lite av en lek med ord: om att vara åtskild och att vara skild åt. – Det som är skilt åt har hört ihop men saker som är åtskilda har aldrig hört ihop. Färjeförbindelser går alltid mellan platser som är skilda åt, där det finns en känsla av samhörighet, och ingen skulle komma på tanken att bygga en bro på en plats där det inte finns någon form av förbindelse, fastslår Owe Ronström, och fortsätter:
– Kontentan av detta är att en bro inte är en kvalitativ förändring utan en teknologisk. Men dess symboliska verkan är väldigt stark. Frågan om man ska bygga en bro eller inte på en viss plats är aldrig en ödesfråga för bygden, för de ställena som bron ska gå mellan är alltid ändå förbundna på något sätt. Det kan inte vara så att en bro avgör Fårös framtid – men den kan ändå kanske under - lätta och hjälpa.
