Jad Masri på Fårö. FOTO MARIA MOLIN
(Denna artikel publicerades i Horisont nr 48/ maj-juni 2019)
Det var en slump att libanesen Jad Masri hamnade på Gotland. Under ett besök hos sin svenska halvbror i Stockholm fick han idén att söka en utbildning i Sverige och valet föll på speldesignprogrammet vid Uppsala universitet. Att campus var beläget på en för honom okänd ö långt ute på Östersjön kom som en överraskning. Horisont tog med honom till en annan ännu oupptäckt ö – och fick lyssna till hans berättelse under en roadtrip till Fårö.
BERÄTTAT FÖR MARIA MOLIN FOTO SVEDS SIGNE SÖDERLUND & MARIA MOLIN
Kontrasterna mellan hans uppväxtmiljö i Beirut och studenttillvaron i Visby är stora som berg. När Jad Masri beskriver de snöklädda bergen i Libanons inland får han det att låta som en saga. Samtidigt följer vi den smala kustvägen kantad av raukskulpturer, vind-pinade martallar och turkos-grårandigt hav, genom Fårös karga platta landskap som han kallar ”a fairytale”. En sömnig söndag i februari.
”Den öppna himlen var mitt första intryck. Jag kom till Gotland med färjan en dag sent i augusti. Mitt största problem med storstäder som Beirut, där jag växte upp, är att du inte kan se himlen eftersom luftföroreningar och höghus skymmer sikten. För mig representerar Visby skönhet och frihet, trots att den är omgiven av en mur: landskapet som omsluter den, de små låga husen och den klara himlen ovanför oss. Hur många gånger jag än promenerat längs norra muren ner mot havet ser jag alltid något nytt. Jag har aldrig tidigare lagt märke till så många detaljer i naturen som här, eftersom jag dagligen kommer så nära den.
Den här första dagen på ön tog jag bussen till studentområdet som skulle bli mitt hem under tre år. När min utbildning, det internationella kandidatprogrammet i speldesign och programmering, startade några dagar senare fick jag vänner på en gång.
Det jag verkligen uppskattar med studentlivet i Visby är att alla bor så nära varandra, vilket gör det lätt att ses ofta och spontant. De flesta i min klass har liksom jag rest hit själva från olika delar av världen. Det är verkligen intressant med så många olika mentaliteter, åsikter och bakgrunder. Att träffa nya människor är bland det bästa jag vet, för jag är nyfiken på hur andra tänker om olika saker i livet.
Jag var tio år när jag kom till Sverige första gången, för att vara med på min brors bröllop. När jag besökte honom och hans familj i Stockholm drygt ett decennium senare pratade vi om möjligheten att studera här. Jag längtade bort från min tillvaro i Beirut och när jag sökte runt på internet hittade jag utbildningen i speldesign. Jag trodde att jag skulle studera i Uppsala och insåg sedan till min stora förvåning att universitetet hade ett campus mitt ute på Östersjön. Det var en lycklig slump att jag hamnade här.
Dataspel har alltid varit en stor del av mitt liv, både som ett lustfyllt fritidsintresse och som något som hjälpt mig att ta mig genom tunga upplevelser, som en verklighetsflykt från problem och svårigheter. Det är som att hoppa i ett par magiska skor och bli något som du inte kan bli i verkliga livet. När du spelar upptäcker du alltid något nytt och annorlunda.
Det är det som är så fantastiskt med att skapa spel, att du kan placera människor i en annan värld där de får vara med om äventyr bortom vardagen. Det är en lika stark upplevelse som att läsa en bok eller se en film, om inte ännu starkare eftersom du förutom den visuella och intellektuella upplevelsen samtidigt får interagera med den här fantasivärlden. I vissa spel kan du genom dina beslut påverka berättelsens förlopp och avgöra hur den slutar.
Visby, en plats där Jad Masri känner sig hemma. FOTO SVEDS SIGNE SÖDERLUND
På somrarna reser jag hem till mina föräldrar och släkt i Libanon. Pappa är 79 år och jobbar fortfarande för att jag ska kunna studera. Jag umgicks inte så mycket med jämnåriga när jag växte upp.
Mina syskon är betydligt äldre och hade flyttat hemifrån när jag föddes. Närheten till krig och oroligheter tvingade mig att mogna och bli vuxen tidigt.
Jag kommer från ett land där man bokstavligen känner alla i höghuset. Jag talar om tiovåningshus med flera lägenheter på varje plan. Du vill lära känna dina grannar för att se om de kan bli dina vänner. För ett par år sedan tillbringade jag tre månader i Stockholm. Jag bodde hemma hos min bror i Solna och försökte lära mig svenska. Jag var ofta ute och gick, men inte en enda gång träffade jag samma person två gånger. Här springer man på varandra överallt, jag känner mig inte anonym i Visby.
Gotland känns som ett riktigt hem, något som omedelbart kändes rätt. Det var kärlek vid första ögonkastet. För mig är definitionen av ett hem en plats där du kan känna dig bekväm, där du kan koppla av och inte behöver vara på din vakt hela tiden. Här känner jag mig trygg, en känsla som jag längtat efter, sökt efter och funnit. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig när jag kom hit, jag visste inte att det skulle bli så lätt att komma tillrätta här.
Jag har en dröm. Jag skulle vilja stanna på Gotland, eller åtminstone i Sverige, efter utbildningen men jag vet att vägen dit är snårig genom byråkrati och krångliga visumregler. Om jag lyckas få ett tryggt jobb inom spelindustrin direkt efter examen kan drömmen bli sann. Jag vågar inte se så långt framåt, även om jag bara har drygt ett års studier kvar. Jag vill vara här i nuet.
Vi avslutar vår roadtrip på Fårö med en fika på Elsies café. Efter att ha färdats på ödsliga småvägar längs kusten vid Digerhuvud, andats in tjärdoft vid Helgumannens fiskeläge och strövat från fyren i bländvitt februariljus på Norsta Aurars mjuka sand, möts vi yrvaket av andra röster än våra egna. I ett sidorum har en syjunta samlats och dricker te medan de småpratar och virkar. Vid bordet intill vårt sitter två äldre män och diskuterar intensivt på bred Fårödialekt och vid ett annat berättar en kvinna om ett filmmanus som hon håller på att skriva. Jad Masri lyser upp när han upptäcker sin favoritdessert bland bakverken i disken: Mille-feuilles. Han beställer en Tusenbladsbakelse.
…
…
…
Denna artikel publicerades i Horisont nr 48/ maj-juni 2019.
Köp Horisont nr 48, digitalt eller i pappersform! Priset (för våra lite äldre nummer) är 50 kr och betalning sker helst via swish, annars faktura. Om du vill ha papperstidningen skickad till dig tillkommer porto (48 kr för ett ex, enligt Postnords portotabell); den digitala versionen skickas som pdf via mejl. Mejla redaktion@hpress.se! Vill du prenumerera på nyhetsmagasinet Horisont? Du får sex nummer hemskickade under det närmaste året. Pris 549 kr, betalning via swish eller faktura. Mejla prenumerera@hpress.se.
