Vattenbrist, försämrade jordar och ett väder som inte går att lita på. De världs-omspännande frågorna om jordens klimat går att applicera även på lokal nivå.
I skuggan av förra sommarens rekordtorka hyser Gotland nu ett litet hopp om att den här sommaren ska bli bättre – men betyder det något alls i ett längre perspektiv?
Horisont har träffat två personer som vill frångå de gängse teorierna om stordrift och monokultur och i stället satsa på mångfald: prisade dokumentär-filmaren Tina-Marie Qwiberg och lantbrukaren Patrik von Corswant.
Med 2018 års värme och torka i ännu färskt minne, har nog de flesta på Gotland bävat för ännu en sommar; vattenreserverna är tömda, marginalerna efter fjolåret är slut och grundvattennivåerna var redan tidigt i våras under eller mycket under det normala. Region Gotland införde bevattningsförbud för alla med kommunalt vatten – fastigheter med egna brunnar har regionen inte rätt att bestämma över – på hela Gotland redan i april. – Hade du frågat för en månad sedan hade jag varit mer bekymrad, men nu tror jag att vi kommer att klara sommaren utan att exempelvis behöva sänka trycket i ledningarna, säger Susanne Bjergaard Pettersson, Region Gotlands VA-chef, till Horisont i mitten av maj. Då hade ett par relativt omfattande regn hunnit falla över ön, något som förbättrade situationen. – Det kan fortfarande bli en tuff sommar; det beror förstås helt på hur vädret blir. Men eftersom vi är så beroende av en enda sjö för vår vattenförsörjning, så har den i alla fall fått lite påfyllnad de senaste veckorna. Det senaste regnet gör inte mycket för grundvattnet, men som sagt, sjöarna har fyllts på. Nu är vår prognos att även om sommaren 2019 blir som sommaren 2018, så tror jag ändå att vi ska klara det, fortsätter Susanne Bjergaard Pettersson. – Samtidigt ska vi vara medvetna om att det på sätt och vis är tuffare nu än i fjol, för i fjol hade vi ändå vatten när vi gick in i sommaren på ett sätt som vi inte har nu.
Patrik von Corswant tar emot på Stafva gård i Barlingbo. Han har funderat mycket på vattnet, på klimatfrågan och på livsmedelsproduktionen och dess påverkan på klimat och miljö. Han har varit lantbrukare länge, haft både kor och grisar, och för snart tio år sedan byggde han ett eget mejeri. – Då var vi tre aktörer bara på Gotland; vi, mejeriet i Stånga, och Arlas lokala satsning. Det säger kanske en del om desperationen i branschen då, säger Patrik von Corswant. Det nya mejeriet hann dock inte bli särskilt långlivat, innan Patrik von Corswant begärdes i konkurs av en byggfirma som inte ansett sig fått betalt. Konflikten löstes dock men Patriks lade ned sin egen mjölkproduktion och i mejeribyggnaden är nu diverse olika verksamheter inhysta. Klockan är strax efter nio på morgonen, han sitter i stekande solsken på en altan, äter en ”sen” frukostmacka och smuttar på kaffe uppvärmt i mikron. När han för ett antal år sedan insåg att hans verksamhet inte bar sig, började han fundera. På orsak och verkan, på konkret vad det var som gjorde att det hela inte bar sig ekonomiskt. – Jag är ju en analytisk typ, så jag började fundera. Är det mig det brister hos, är det min utbildning, mitt sätt att sköta gården? Det hade säkert gått att byta ut mig, men felet är större än så, berättar han om sina tankar.
– Är det gården det är fel på? Personalen? Sverige? EU? fortsätter han retoriskt. Han tystnar en stund och tar sedan till orda igen:
– Nej, jag kom fram till att det är världen det är fel på!
Patrik von Corswant, som alltid i hela sitt liv intresserat sig för naturen, började studera allt ifrån livets uppkomst och ekosystemets funktionalitet till den moderna människans livsmedels-produktion och stordriften inom lantbruket. Han såg att samtidigt som naturen i sig självt strävar efter mångfald, fokuserar dagens bönder på att driva fram en gröda i taget på sina marker. En sorts växt odlas, allt annat som försöker växa på samma plats plockas bort eller besprutas till dess det dör. – Jordens ekosystem fungerar inte så; där är mångfalden något bra, där rusar stora djur över markerna och sliter hårt på dem ett tag men sedan rör de sig vidare, vilket gör att marken och växtligheten kan återhämtas. Ekosystemen är trygga och har faktiskt funkat bra under väldigt lång tid; homo sapiens kom in sent, och vi lantbrukare har alltid blivit inkörda i att vi ska ha fokus på en gröda, resonerar han och slår ut med ena armen mot sina egna marker nedanför altanen – där ligger jorden bar, i väntan på att vårvärmen ska få årets gröda att växa. – Detta är inte mångfald, detta är inte så som naturen vill ha det, säger han med eftertryck. – Jag vill tro att människan som företeelse inte kom till av en slump, utan jag tror att det finns ett syfte. Vad är människans roll? Jo, om ekosystemen, naturen, strävar efter att bli vitalare, strävar efter mångfald, så borde människans roll vara att hjälpa till. Sagt och gjort. Efter att de senaste åren ha avvecklat all sin djurhållning, tog Patrik von Corswant efter denna insikt ett beslut:
– Jag bestämde mig för att leva som jag lär, och skaffade mig 18 kor, säger han och ler. – De går i skogen; 50 hektar mark är deras hem. De har ett tak att gå in under, om de vill. I stället för att de ska stå fast inomhus går de ute som de vill. Jag behöver inte åka runt och ta in foder, och sedan köra ut deras skit på åkrarna. Jag har också investerat i en mobil mjölkmaskin, så jag kan åka ut till dem och mjölka; de behöver inte tas inomhus. Och djuren kommer sedan att leverera mjölk och kött av en helt annan sammansättning, när de har fått leva mer naturligt.
