Gotlands nye landshövding har en gedigen erfarenhet av att få det privata och det offentliga att samarbeta, han förstår vikten av att stanna upp och prata och planerar att bjuda gotlänningarna hem till sig.
Möt Anders Flanking, Gotlands 47:e landshövding.
Anders Flanking måttar med kannan och berättar, medan han häller upp, att det är första gången han har bryggt kaffe i residenset. Flyttlasset kommer inte förrän om fem dagar, formellt är han fortfarande anställd som länsråd i Kronobergs län i ytterligare några timmar.
Han hittar inte riktigt i sitt nya hem.
– Vi bor som gäster i huset, kan man säga. Det är ju inte så här man lever normalt sett, säger han och ställer ner kannan och tittar ut över Visby hamn genom fönstret.
Detta hus, uppfört på 1700-talet och länsresidens sedan snart 200 år tillbaka, kommer att vara hans och sambon Åsas hem under de kommande tre, kanske fem, åren.
– Att man bor i ett sådant här hus, alltså, lägger han till.
Det var i mitten av maj som det tillkännagavs att Gotlands nye landshövding, den 47:e i ordningen, heter Anders Flanking. Då hade det gått drygt fem månader sedan Cecilia Schelin Seidegård slutat som landshövding, efter nio år.
Anders Flankings förordnande sträcker sig, som sagt, tre år framåt, fram till dess att han fyller 65.
När han nu tar emot Horisont, dagen innan han formellt tillträder, bedyrar han att det korta förordnandet inte har något med diskussionen om bildandet av nya storregioner att göra.
– Den diskussionen får andra sköta, konstaterar han.
– För några år sedan trodde man att det delades ut korta förordnanden för att det skulle bli nya regioner, men faktum är att det svar jag fått när det gäller mitt förordnande så är det att pensionsåldern ligger på 65 år och sedan tar man en ny diskussion om att fortsätta till 67, säger han.
Efter att arbetat i Stockholm, Göteborg och Växjö samt hemstaden Skövde har Anders Flanking nu med andra ord flyttat till Gotland för det sista kapitlet av sitt yrkesliv.
Hans relation till Gotland är varm, ”om man ser det känslomässigt”, som han uttrycker det. Vid ett tillfälle höll han på att bli sommar-gotlänning.
– Någon sommar for vi runt för att se om det fanns något att köpa här, men det var inte helt och hållet anpassat till plånboken, säger han.
Rent yrkesmässigt har han också goda minnen härifrån. Som partisekreterare för Centerpartiet var Gotland det första distriktet han besökte. Han har varit här som chef för Arena för tillväxt. Och han har besökt residenset som länsråd och tillförordnad landshövding för Kronobergs län.
Även om han nu kröner karriären med sin mest publika roll gör han sitt yttersta för att tona ned sin betydelse.
– Alltså, det handlar inte om mig personligen, det är ju viktigt att påpeka, jag leder en myndighet, jag leder en verksamhet, jag företräder länet. Jag företräder även regeringen, jag ska lyfta frågor som är viktiga för oss här på Gotland. Det har vår förre landshövding gjort, det har landshövdingar före henne gjort och det ska jag fortsätta göra, säger han.
Från sin chef i Kronoberg, landshövding Ingrid Burman, har han tagit med sig rådet att ”man behöver kunna kartan innan man orienterar”.
– Ett bra uttryck, tycker Anders Flanking.
– Läs in dig först innan du börjar tro att du måste förändra en massa saker. En del gör tvärtom, de tror att de har klart för sig hur det ska vara redan när de kommer in, så ska de vända upp och ned på allt, för att visa att de ska sätta sina egna avtryck. Jag tror inte att det behövs här, jag tror att det är en länsstyrelse som man behöver komma in i, det finns en massa kunskap. Jag ska försöka vara en god ledare och chef för den myndigheten, det är min uppgift. Jag hoppas att det kommer att märkas så till vida att vi gör ett bra jobb, helt enkelt.
Däri ligger att följa de beslut och de lagar som kommer från riksdag och regering, men också se till att människor som vi har att göra med, medborgarna, upplever att de också blir väl bemötta, även om våra beslut inte alltid blir som de kanske själva vill, säger han.
När Anders Flanking stegade in på press-konferensen på länsstyrelsen, tätt bakom civil-minister Ardalan Shekarabi, för att presenteras för allmänheten, var det flera som stannade upp och funderade ”vem är det där?”. Det hade i förväg spekulerats kring ett antal tänkbara namn, mer eller mindre kvalificerade gissningar hade framförts.
Anders Flanking var inte en av dem.
Kristina Alsér skrattar till i sin telefon när hon hör det. Som landshövding i Kronobergs län var hon med och anställde Anders Flanking i mitten av 2016. Då hade hon varit landshövding i åtta och ett halvt år.
I oktober 2016 slutade hon.
– Det var ingen som visste vem jag var heller, när jag klev in på min presskonferens. ’Är det inte konstigt att bli landshövding i ett län man inte känner till?’, var det många som frågade. Men jag tycker att det var bra. Det finns inget man behöver försvara, inget att ta hänsyn till, man kan vara neutral. Och det är ju det uppdraget går ut på, man ska vara neutral en brygga mellan politiken och samhället, säger hon till Horisont.
En viktig förutsättning för jobbet som lands-hövding är att tycka om människor och att inte vara rädd för målkonflikter.
– Man behöver vilja se vart man kan komma, ’det är inte du eller jag som har rätt, vad är rätt ihop?’, säger Kristina Alsér.
Vilken är den största utmaningen för en landshövding?
– Som för alla i en ledarroll, att räcka till för alla medarbetare. Det är så många och så stora frågor, vi hade 80-90 uppdrag, och alla uppdrag är lika viktiga. Sedan det vanliga, att få ekonomin att gå ihop och att det blir rättvist fördelat. Under den tiden som vi jobbade tillsammans såg det ut som att Anders kunde hantera det bra, säger hon.
--- --- ---
— — —
Detta är ett utdrag av ett längre reportage i Horisonts sommarnummer 2019 (nr 49). Om du är prenumerant – eller blir det nu – och har registrerat dig för digital åtkomst kan du läsa hela numret digitalt redan nu. Här kan du läsa en lathund över hur du får digital åtkomst. För att köpa numret, eller teckna prenumeration, använd formuläret nedan eller mejla redaktion@hpress.se.
