Hon överlevde mot alla odds och till alla experters förvåning i ett gasfyllt rum där hon låg i fyra dagar innan hon upptäcktes. Hon var bara sex månader gammal, och både modern och brodern avled av gasen.
Nu berättar 68-åriga Marlou Holgerson för Horisont om hur det har varit att växa upp med en sådan tragedi som start på livet.
"Gasdrama i Visby kostade två liv – Baby härdade ut i fyra dygn."
Så lät rubriken till en kort artikel i Gotlands Allehanda lördagen den 27 oktober 1951. Artikeln inleddes med konstaterandet:
”På fredagseftermiddagen upptäcktes att ett gasdrama ägt rum i en fastighet i Visby, där innehavarinnan, en 40-årig städerska, anträffades död tillsammans med sin 8-årige son, medan en 6 mån. gammal dotter alltjämt levde.”
Denna gotländska nyhet fanns placerad långt bak i tidningen, intill längre texter om socker-halten i den senaste bet-skörden samt om svårigheterna att hitta läkare till de svenska insatserna i Korea.
Två dagar senare, i ännu kortare ordalag, kan man i Gotlands Allehanda läsa att den lilla flickan mot alla odds överlevde händelsen:
”Den lilla 6 månaders flicka, som var den enda som återfanns vid liv efter gasdramat i Visby, har överlevt och torde nu vara utom fara. Hon visade sig först ha tecken på infektion och hade 40 graders feber i fredags kväll men är nu bättre.” (GA, 29 oktober 1951)
Artiklarna var tämligen oansenliga, tragedin bakom dem så mycket större.
Sedan händelsen ägde rum har det nu gått nästan 70 år. Huset i Visby innerstad där dramat inträffade står kvar, men vad som utspelade sig där under de kyliga oktoberdygnen 1951 har för de allra flesta fallit i glömska, eller ens aldrig varit känt över huvud taget.
Men det finns en person, för vilken tragedin är i allra högsta grad närvarande även om hon själv inte minns den. Marlou Holgerson är i dag 68 år gammal, hon bor i USA och har fått den dramatiska händelsen återberättad för sig.
Det var hon som var ”mirakelbabyn”, det var Marlou som vid sex månaders ålder överlevde fyra dygn i en lägenhet fylld av gas.
– Det har inte alltid varit lätt att ha den bakgrunden, men nu på äldre dar har jag börjat prata om det, berättar Marlou Holgerson för Horisont via telefon.
Låt oss återgå till 1900-talets första hälft. Till Sverige, till Gotland, till Stenkumla socken. På Snäckarve gård lever Anton Holgersson och hans nyblivna hustru Dorotea Karolina Amalia, född Fagerlund. Inom loppet av fyra år, 1907 till 1911, får paret tre barn, Linnea, Ivan och Elna. Sju år senare föds sladdbarnet Nils.
Både Linnea och Ivan emigrerar relativt tidigt till USA, där de startar nya liv. Ivan gifter sig och får så småningom två barn, George och Linda. Ivan Holgersson och hans familj kommer att få en avgörande betydelse i den här historien, men det återkommer vi till.
Mellanbarnet, Elna Hulda Alexandra Holgersson, växer upp, arbetar enligt kyrkböckerna som städerska och servitris i Visby.
Hon gifter sig aldrig men föder i juli 1943 en son, som döps till Raul. På ett ställe i de gamla handskrivna registren som finns att beskåda på Landsarkivet i Visby, har en enkel felskrivning gett honom namnet Paul.
I maj 1951 får Elna sitt andra barn, en dotter som får namnen Marlou Irene.
– Jag vet att det är ovanliga namn på svenska. Men jag har fått berättat för mig att min mamma inspirerades till det något fransk-klingande Marlou för att hon en kort period träffade en fransk artist, och Irene fick jag heta för att låten ”Good Night, Irene” var väldigt populär i början av 1950-talet och spelades överallt, berättar Marlou själv om sina namn.
Elna bor med sina två barn i en bostad i centrala Visby. Den 24 oktober 1951, en onsdag, ska en bekant till Elna ha sökt henne i hemmet men inte fått svar. Personen tror då att Elna kanske har rest bort och gör ett nytt försök under torsdagen. Även då utan framgång.
När varken Elna eller barnen har setts till på hela veckan börjar dock grannarna ana oråd och kontaktar polisen. På kvällen fredagen den 26 oktober 1951 tar sig polisen in i bostaden och gör den fasansfulla upptäckten: Elna ligger död, liksom åttaårige sonen Raul, intill sin moder. Dottern Marlou, blott sex månader gammal, är mirakulöst nog vid liv; hon ligger i en barnvagn eller barnsäng, intill husets yttervägg. Hon har 40-gradig feber och är illa däran men jollrar och sprattlar, enligt vad poliserna på plats berättar i efterhand.
Enligt tidningsartiklarna dagen efter upptäckten var det inte mer än 12 grader i huset när polisen tog sig in, och kylan ska ha utgjort ett större hot mot det lilla flickebarnet än själva gasen.
Doktor Åke Palmgren på Visby lasarett är den läkare som får ansvar för Marlou, och i hans och kollegornas vård på lasarettets BB-avdelning tillfrisknar hon snabbt – mot alla odds och till alla experters förvåning.
I efterhand konstaterar man att gas sannolikt spreds i bostaden redan under måndagen, och att både modern och brodern omkom dagen därpå. Att Marlou klarade sig ända till upptäckten fyra dygn senare ses som ett rent under och förklaras dels av att hon låg intill en öppen ventil, dels av ”det kända faktum att spädbarns sparsamma andhämtning hindrat den gasbemängda luften att tränga ned i lungorna i sådan mängd att den hotat livet” (GA 27 oktober 1951).
Ingen vet exakt vad som hände eller hur det kom sig att gasen började läcka ut i bostaden. Men i morgontidningarna dagen efter upptäckten förklarades det mer eller mindre explicit att det troligen handlade om ett självmord.
”Sjukdom och missmod synes ha varit orsaken till den förtvivlade handlingen.” (Gotlands Allehanda, 27 oktober 1951)
”Det kunde genast konstateras att kvinnan gasat ihjäl sig och sin son.” ”Kvinnan hade en tid verkat mycket deprimerad och nere.” (Gotlänningen, 27 oktober 1951)
Det är också vad Marlou själv har fått berättat för sig, även om hon också är tydlig med att hon egentligen inte vet.
– Ingenting är ju bekräftat, men det handlade troligen om en depression. En tragedi, hur som helst, konstaterar hon stilla.
– Förlossningsdepression fanns inte som begrepp på den här tiden, men det kan ha varit skälet till hennes missmod, resonerar hon vidare.
Marlou har också i efterhand fått berättat för sig att när tragedin uppdagades, låg hennes bror intill sin mamma som om han försökte väcka henne. Detta gav upphov till teorin att mamman var den som först förlorat medvetandet av gasen, och att sonen då insett att något inte stod rätt till och försökte få kontakt med henne. Men att även han då hade fått sätta livet till.
– Han försökte väcka henne, det var så de hittade honom. Det berör mig djupt, säger hon.
