När Jenny Johanssons dotter var 11 år visade hon upp sin dagbok. I den hade hon skrivit att hon egentligen hette Love och var en kille. För Jenny, som anat att dottern inte mådde bra, föll en pusselbit på plats. Numer kallar hon sig Transmamman och föreläser om familjens erfarenheter. För Horisont berättar hon sin historia.
”När Love föddes var han extremt söt. Eller hon, det var ju en flicka då. Det var i alla fall en docksöt varelse som kom ut och när hon växte upp försökte jag göra henne ännu flickigare. När jag själv var barn fick jag aldrig ha några krusiduller, så jag köpte rosa klänningar och halsband och tänkte att Love skulle få allt som jag hade velat ha. Men det sket sig. Så fort hon kunde klä på sig själv valde hon bekväma kläder och använde aldrig de där klänningarna. Där vi bodde var det väldigt traditionsbundet. Flickor gjorde flicksaker och pojkar gjorde pojksaker, men Love var ingenting av det. Hon var sig själv och jag var ändå väldigt glad över att hon vågade stå på sig. Det är ju så lätt att halka in i en norm som någon annan bestämt. Jag minns att hon hade väldigt högt rättvisepatos. Ingen fick bli mobbad, hon var som en liten polis. Det var väldigt kristet där vi bodde och inför skolavslutningen tog Love strid för ett muslimskt barn. Love undrade hur barnet skulle må av att behöva gå till kyrkan."
När Love var åtta, nio år började hon må psykiskt dåligt. Hon ville inte leka med kompisarna längre och först trodde jag att det berodde på att jag och Loves pappa hade skiljt oss. Men Love var väldigt rationell och sa att det var bra att vi skiljde oss eftersom vi ändå bara bråkade. Efter skilsmässan började Love leva ett dubbelliv. Hemma hos mig använde hon sina bekväma kläder, medan hon hos sin pappa var som en liten prinsessa. Sedan började hon skära sig i armarna, vilket också bara hände hemma hos mig. Hos pappan mådde hon bra, samtidigt som hon inte ville vara där. Jag tolkade det som om hon höll uppe en fasad hos honom, som sedan rämnade hemma hos mig. Jag kände att någonting inte stämde. Love fick mens tidigt och jag minns att jag skulle vara pedagogisk och lära henne använda tampong för att hon skulle kunna vara med på simskolan. Jag tog fram en spegel för att instruera, men hon tyckte att det var äckligt att titta på sitt eget underliv. Andra barn kanske skulle ha fnittrat och tyckt att mamma var pinsam men Love reagerade väldigt starkt. Det var ett slags självhat. När Love gick i femman kom hon med sin dagbok. Hon vågade inte säga någonting, men ville att jag skulle läsa. Det stod: ”Jag heter Love och jag är 11 år. Min familj tror att jag är en tjej, men jag är en kille. Dom fattar ingenting. Dom är dumma i huvudet och jag hatar dom.”
Det visade sig att han hade läst allt – Socialstyrelsens riktlinjer, könsidentitetsutredningen, FN:s barnkonvention och skollagen. Han hade plöjt hela nätet och det var mycket att sätta sig in i för mig. Jag och min man tyckte att det gick väldigt fort, men Love sa att han hade vetat hela livet, så för honom hade det inte gått fort. Egentligen blev jag inte förvånad, utan lättad. Det var en pusselbit som föll på plats. Han ville att vi direkt skulle säga Love och han istället för flicknamnet och hon, och för oss blev det självklart eftersom vi märkte att han mådde bättre av det. Vi fick köpa kalsonger och killkläder och ett kompressionslinne som trycke in brösten för att han inte skulle se ut som en tjej. Där vi bodde fanns det bara ett könsutredningsteam och de hade en åldersgräns på 16 år. Fem år är lång tid när man är 11, men vi hade inga andra alternativ än att vänta. För att få komma till ett könsutredningsteam på en annan ort behövdes remiss från BUP och de ville inte hjälpa oss eftersom jag och Loves pappa inte var överens. Love hade inte kommit ut för sin pappa än, så han trodde att allt det här var någonting som jag hade hittat på. BUP, pappan och socialtjänsten – alla sa att det bara var en fas som Love gick igenom. De menade att det var någonting som alla går igenom när de är unga. Men alla tror väl inte att de tillhör ett annat kön? Jag hade faktiskt inte träffat någon annan som tror det! På sommaren efteråt jobbade jag som vanligt med ett ridläger för funktionshindrade. Mina barn hade alltid varit med och hjälpt till, men det här var första gången som Love var med som kille. Han var trött och nedstämd och satt mest i ett hörn med sin telefon. Sista dagen bad han om ett glas saft och gick sedan och lade sig på en soffa och somnade. Jag minns att jag tyckte att det var skönt att se honom sova för han hade knappt fått någon sömn under det senaste året på grund av depression och ångest, så jag red i förväg hem och lät honom sova. När jag kommit halvvägs ringde min man och sa att han inte kunde väcka Love. Tillslut lyckades han få liv i honom så pass att han kunde berätta att han tagit massvis med sömntabletter. Han hade fått sömnmedlet melatonin under en tid för att kunna sova bättre och vi hade gett honom en tablett per kväll och sedan förvarat burken i ett kassaskåp. Det visade sig att han hade gömt tabletterna under tungan och samlat dem under flera månader. Han ville inte leva längre. Jag minns egentligen ingenting från den dagen fram tills dess att läkarna på sjukhuset sa att man inte kan ta livet av sig med melatonin. Man kan sova tungt, men inte dö. Love hade mycket kontakt med folk på nätet, unga med samma problem som han. En del ville inte leva längre och jag kände det som om han sögs in i det och tog på sig deras dåliga mående. Jag tyckte att han bara mådde dåligt av att ha kontakt med dem, men kanske hade han mått ännu sämre om han inte haft det. Jag vet inte.
Han hade i alla fall svårt att få jämnåriga kompisar för han var mentalt och fysiskt före i sin utveckling. I skolan sa alla hon och flicknamnet. Love hade fortfarande sitt tjejnamn i folkbokföringen och skolan ville inte byta i sina listor – trots att skollagen är supertydlig med att ingen får diskrimineras på grund av sin könstillhörighet. Till slut godkände de i alla fall Love som ett smeknamn, för att det var ganska likt flicknamnet. När Love ville byta om med killarna på gympan ordnade mentorn en omröstning i klassen. Eleverna fick rösta om de tyckte att Love var en kille eller en tjej och de röstade för att han var en tjej. Love gick inte på gympan efter det där och han gick knappt i skolan heller. Han fick bara betyg i fyra ämnen, trots att han är oerhört smart. Många har frågat om jag anmälde skolan, men det gjorde jag inte. Jag var så långt nere i gyttjan att jag inte orkade. Allt blev bättre när han började på introprogrammet på gymnasiet. De jobbade aktivt med att eleverna inte skulle diskrimineras och de såg det som sitt jobb att Love skulle få betyg. När vi flyttade till Gotland fick han börja på introprogrammet här, och det var lika bra det, om inte ännu bättre. De såg att han är smart och använde killnamnet direkt, utan snack, även om Love fortfarande ser ut som en tjej. I början hade de dam- och herrtoaletter, men när jag undrade vilken toa han skulle gå på lyssnade de. Först sa de att han skulle gå på killtoan, men när jag påpekade att alla skolans elever kanske inte höll med om det, och att det skulle vara bättre med neutrala wc-skyltar, bytte de ut alla skyltar i hela huset. Det kändes jättebra! När han gick ut introprogrammet hade han A i alla ämnen och kunde söka in på ett riktigt program. Det har gått tre år sedan Love påbörjade sin könsutredning. Då bodde vi fortfarande i Västra Götaland. Plötsligt hade de tagit bort åldersgränsen och vi kunde få komma till könsutredningsteamet med hjälp av en egenremiss. Efter drygt ett år fick Love stopphormoner som fördröjer puberteten. Oftast tar man dem innan puberteten, för att slippa få bröst och mens, men personer som redan genomgått sin pubertet kan också må bättre av att ta dem. De stoppar kroppens könshormon, det vill säga östrogenet, så att mensen upphör och brösttillväxten minskar. När vi flyttade till Gotland fick Love byta till könsutredningsteamet på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Då fick vi börja om från början, så det är väldigt tufft. Love hade hoppats på att få testosteron snart, men det kan dröja. De kan inte säga någonting om hur lång tid det kommer att ta, de måste lära känna Love först. De har i alla fall förstått att det är en katastrof för Love, så vi har varit där mycket och ofta. Love är prioriterad och de vet att han har kommit i kläm. Love vill först och främst få en diagnos. Sedan vill han få testosteron och operera bort brösten. Han har tryck in brösten med kompressionslinne i sex år och han har börjat få ont. Han kan inte vara med på gympan, för det går inte att bli andfådd, och han har fått axel- och ryggproblem. Framförallt mår han dåligt av att ha bröst.”
Antalet unga som söker vård för könsdysfori har ökar markant under senare år, framförallt bland unga. Ökningen har skett i hela västvärlden, så även i Sverige. År 2005 fick cirka 1 av 100 000 personer diagnosen, medan det år 2015 handlade om ungefär 8 av 100 000, enligt Socialstyrelsens statistik. Under 2016 sökte cirka 1200 personer vård för utredning av könsdysfori i landet. Ökningen har föranlett en diskussion, dels om orsakerna bakom ökningen, dels om vilken vård de unga ska få och hur tidigt. Om det rör sig om en ny patientgrupp, eller om det handlar om ett isberg som vi förut bara sett toppen på. I vissa medier har föräldrar till barn med könsdysfori ifrågasatt vården och menat att könsutredningarna går för fort. De har även uttryckts en oro för att barnen ska ångra sig längre fram i livet.
”Jag har lärt känna många föräldrar till transbarn under de här åren. Många upplever att det går fort, men de kanske inte tänker på att barnet känt så här i flera år, kanske hela livet. Jag tror att många har förstått tidigare, men kanske inte velat se. Man ska stå upp för sitt barn gentemot släktingar och kollegor, och alla ska ifrågasätta. Då är det bekvämare att säga att det nog är en fas som går över. I Loves fall är det inget snack om saken. Han har känt så här hela sitt liv. Om han skulle ångra sig kan han operera nya bröst igen, men med testosteronet är det svårare. Det som händer i kroppen är oåterkalleligt, rösten förändras och hårväxten ökar i ansiktet och på kroppen, och blir kvar även om man slutar med testosteron. Men jag är inte orolig. Jag trodde länge att ökningen berodde på att kravet om sterilisering tagits bort i Sverige, men ökningen har skett över hela västvärlden, så det kan inte bara vara därför. Ingen vet varför det ökar, men jag tror att det beror på att det finns så mycket information idag. Nu finns det kändisar som går ut och pratar öppet och det är lätt att se att det inte bara är jag som är så här. Det har blivit mer accepterat. Sedan 2018 räknas det inte heller som en psykisk sjukdom.”
Horisont har talat med Love, som egentligen heter någonting annat. Han har läst och godkänt den här texten. Han vill inte själv bli intervjuad, men säger att det är bra att hans mamma blir det. ”Vi pratar mycket med varandra och hon skulle aldrig säga någonting som jag inte vill att hon berättar. Det är bra att hon berättar för kanske kan det hjälpa andra och få andra transpersoners föräldrar att förstå”.
Jenny har idag ensam vårdad om Love, men Love har fortfarande kontakt med sin pappa, som nu accepterar hans livsval. ”Hela släkten har accepterat mig och det har gjort att pappa också tänkt om”.
Fakta/Könsdysfori
Könsdysfori är ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet. Könsidentitet handlar om det psykologiska könet. Alltså det kön som en person själv uppfattar sig som, till skillnad från det juridiska, biologiska eller sociala könet. En person med könsdysfori kan ha en önskan om könsbekräftande behandling. För att erbjudas behandling inom den offentliga sjukvården krävs en medicinsk diagnos. För att fastställa en diagnos krävs en utredning vid något av de specialiserade teamen för könsdysfori i Sverige. Källa: 1177
