I varje nummer besöker Horisont människor i deras hem, i deras socken, i deras vardag. Utan att förvarna och utan att ha något speciellt mål med besöket. En måndag eftermiddag knackade vi på hemma hos Jan Ullberg på Lullyhill.
Strax söder om de välkända konstnärshemmen Muramaris och Brucebo ligger den mindre omtalade villan Lullyhill. Huset är privatägt och fungerar som bostadshus, men har likt sina publika grannar en egen vägskylt, vilket väcker vår nyfikenhet. Var kommer det exotiska namnet ifrån och vem bor i huset idag, undrar vi, när vi spontant svänger in på den lilla vägen och möts av ett stort vackert hus i trä. Vi är lyckosamma. Jan Ullberg, som nära nog är uppvuxen i huset, och kan dess historia innan och utan, är hemma och välkomnar oss in. Det märks att han tycker om att prata om huset. – Mina morföräldrar köpte huset 1957 av konsul Carl Emil Ekmans dödsbo. Det var Carl Emil som lät bygga huset som ett sommarhus åt sin familj, och han döpte det efter sin dotter som hette Lully, berättar han, medan han visar oss in i vardagsrummet. Utsikten är milslång från det högt placerade huset. Havet och himlen breder ut sig och i fjärran syns Högklint. Utanför fönstren sluttar trädgården brant likt en pulkabacke, och används också som sådan, när vintern erbjuder snö. Jan Ullberg har två hemmavarande söner som genom åren lekt i Lullys gamla backe. Jan Ullberg är byggnadsingenjör och arbetar som besiktningsman – gamla hus och dess historia är hans största intresse.
Han berättar att han haft som mål att återskapa Lullyhill, så som det såg ut när huset byggdes år 1905. – Min morfar renoverade huset och satte på plattor på fasaden, som såg ut som tegel, så jag har fått ta fram den gamla träpanelen igen och sedan göra en ny, likadan, berättar han. Att nå målet har krävt tid, tålamod och tur. Att han lyckades beror delvis på morfadern, som ägde Österby brädgård, då han levde. – När jag gick dit för att köpa nytt virke hittade de ett gammalt hyvelstål som hade använts på Lullyhill, så jag kunde få virke till hela huset som var hyvlat på samma sätt som originalet. Antagligen hade min morfar hunnit ta fram hyvelstålet som reserv, innan han ändrade fasaden och det var ju lite kul, säger han och ler stort. Därefter har fasaden målats i sin ursprungliga kulör, och med samma typ av färg som användes då huset uppfördes. En ljust grön linoljefärg, som krävde många strykningar och långa torktider. – Är man så dum så att man vill återskapa ett gammalt hus så får man räkna med att det tar tid, säger han men tillägger sedan att linoljefärgen ger en levande yta och åldras vackrare är modern färg. Men vem var då konsul Carl Emil Ekman och vad hände med dottern Lully? Jan Ullberg går till bokhyllan och hämtar en gammal bok, skriven inför konsulns 60-årsdag, för att svara på frågorna. Carl Emil Ekman var en välbärgad handelsman, som under det tidiga 1900-talet hade en högt uppsatt position i det gotländska samhället. Han kallades Gotlandskungen och ägde bland annat ett handelshus på Hamngatan i Visby, där hans namn fortfarande går att läsa på fasaden. Han var involverad i allt från färjetrafiken och järnvägsutbyggnaden, till Gamla Snäck och Gotlandsbanken. – Men dottern Lully gifte sig med en tysk och flyttade till Tyskland så hon var inte intresserad av att ta över Lullyhill, säger Jan Ullberg.
