För femton år sedan vann Visby Ladies SM-guld, med ett väl sammansvetsat lag, med så gott som enbart svenska och till största del gotländska spelare, och gott om landslagsrutin. Men sedan dess har det gått utför. Gotländsk basket är blott en skärva av sitt forna jag.
För knappt två decennier sedan var Gotland på håret att få två lag i högsta serien då Visby AIK toppade division 1 och nådde elitseriekvalet, medan Visby Ladies redan etablerat sig på högsta nivån. Idag är situationen en annan. Visby Ladies är förvisso fortfarande kvar i landets högsta serie, men segersviterna tycks förbi, och toppmatcher inför storpublik likaså. En kokande Södervärnshall med lapp på luckan har förbytts mot en tomt ekande Ica Maxi Arena, med på sin höjd ett par hundra trogna supportrar glest utspridda på den stora läktaren. Det senaste decenniet har varje säsong i regel inletts med att truppen bestått av mestadels nya spelare och oftast en ny tränare, startfemman har till stor del utgjorts av influgna importer från utlandet som aldrig tidigare träffats, och några träningsmatcher inför säsongsstarten har det inte varit tal. I princip varje säsong har blivit en kamp om att behålla sin plats utan att behöva kvala. Den främsta orsaken till de uteblivna framgångarna stavas kontinuitet.
Eller snarare, förstås, bristen på kontinuitet. – Vi hade en stomme då som inte finns längre. Vi hade spelat länge tillsammans, vi kände varandra och vi visste våra roller. Man behöver mycket tid tillsammans för at bli ett bra lag. I det lag vi hade när vi tog SM-guld fanns det ingen som var en riktig stjärna, men vi var väldigt bra tillsammans. Nu blir det ofta så att de utländska spelarna som kommer, höjs till skyarna och får i mångas ögon rollen som den som ska lyfta laget. En roll som de kanske inte ens själva alltid vet att de kommer till, säger Marie Söderberg, som var med redan 2005.
