Namn: Anna Flink
Ålder: 54 år
Gör: Sjuksköterska inom äldreomsorgen
Bor: I Visby och på Östergarn
Söndagen den 22 mars:
Anna Flink kommer ut från Pjäsens äldreboende i Visby och sätter sig i bilen. Långsamt trär hon av sig plasthandskarna och greppar ratten. Hon är sjuksköterska på det särskilda boendet Fältgatan, men på helgerna ligger även Pjäsen under hennes ansvar, och hon har precis varit inne hos en boende som krävt vård.
– Det är kusligt allt det är och jag drar mig för att överhuvudtaget gå in till de boende i onödan. Men jag är väldigt noggrann med hygienen och byter handskar hela tiden för att slippa ta på handtag och olika ytor, säger hon, då vi talas vid genom det öppna bilfönstret.
På Pjäsen bor det sammanlagt hundra personer och Anna Flink befarar att det blir svårt att begränsa smittan på de stora boendena. Många i personalen är just nu hemma med symtom så de som är friska måste täcka upp och arbeta på olika avdelningar.
– Jag tycker att det är lite slarvigt än så länge och en del har nog inte förstått vidden av allvaret, fullt ut. Samtidigt finns det en vana att jobba med smittor som kräksjukan, så det finns rutiner vi kan använda. Jag hoppas också att vi på Gotland ska ha en fördel för att vi är en ö och att det blir lättare att begränsa smittan här, säger hon.
Anna Flink är allra mest rädd för att själv bli sjuk. För att inte kunna jobba eller för att föra smittan vidare på boendet. Hon hoppas att skolorna förblir öppna, så att hon kan vara fortsatt tillgänglig i sin yrkesroll.
– Om skolorna stänger kommer jag inte kunna jobba heltid.
Jag har en 11-åring hemma och pappan arbetar på fastlandet, säger hon.
Hur påverkas du av allt det här? – Jag är en orolig person i vanliga fall, men nu är jag kolugn och jag hade nog reagerat likadant i krig., säger hon, innan hon vevar upp rutan och åker vidare.
Onsdagen den 22 april:
Anna Flink tar en paus från arbetet och vi sätter oss på varsin bänk i en park på A7-området, på behörigt avstånd från varandra. Det är vardag och hon är på sin ordinarie tjänst, som sjuksköterska på en av Fältgatans demensavdelningar. Hon säger att hon är lugnare nu än sist vi sågs, för precis en månad sedan. – Nu har det lagt sig lite grann och vi känner oss ganska väl förbereda. Min sjuksköterskekollega på Fältgatan jobbar halvtid tillsammans med regionens hygiensjuksköterska för att vi ska ha samma rutiner överallt och de samarbetar även med infektionskliniken på lasarettet. Vi har fått skyddsutrustning och numer testas både personal och boende som har symtom, säger hon. Själv arbetar hon med förkläde och handskar, och det finns tillgång till både långärmade skyddskläder och munskydd, att använda vid behov. – Samtidigt skapar skyddsutrustningen en oro. Alla mina patienter är dementa och de har ett behov av att se ansiktet för att förstå känslor, säger hon.
