Namn: Vera Emdén
Ålder: 18 år
Gör: Går sista terminen på Wisbygymnasiet
Bor: I Visby
Måndag 23 mars:
Det är måndag morgon och klockan är strax efter halv nio. Vera Emdén, som går sista året på estetiska programmet på Wisbygymnasiet, sitter hemma i köket framför datorn, redo att logga in på dagens första digitala lektion. Hon är klädd, sminkad, men istället för att ta cykeln och bege sig till skolan, ska hon möta lärarna och klasskompisarna via skärmen. Förra veckan tog regeringen beslut om att stänga landets gymnasieskolor, så nu är distans- och fjärrundervisning ett faktum för alla landets gymnasister. – Det känns lite mysigt än så länge, det är jag och katten här hemma, men det är konstigt också. Jag är van att få träffa alla kompisar, skolan är vår sociala värld. Kommer ni ses ändå?
– Det hoppas jag, men de flesta bor på landet och det är bara en av oss som har körkort, så det kommer säkert inte bli så ofta. Klockan slår tjugo i och lektionen i historia ska börja. Vera liksom en majoritet av klasskompisarna har registrerat sig som närvarande, men läraren har ännu inte skickat någon digital länk så att de kan komma igång. – Vi får se hur det går … min lärare är inte den mest tekniska, kommenterar Vera. Skolan använder programmet Skype business för att kunna bedriva fjärrundervisning i realtid.
Därtill används en digital plattform kallad It´s learning där digitala läromaterial finns och där klassen kan kommunicerar via en egen chat. Det är flera klasskompisar som hört av sig i chatten och de undrar vart länken från läraren blivit av. ”Vad händer?”
”Funkar det för er?”
Till slut dyker läraren upp i chat-tråden. ”Nu borde det funka!”, skriver han. ”Nej, det gör det inte!”, blir svaret från klassen. Vera skakar på huvudet och kommenterar att hon ändå är mest orolig för hur det ska bli att ha huvudämnet bild på distans. Enda platsen hemma där hon kan måla är på det egna rummet, där skrivbordet är så litet att det knappt rymmer den pannå hon nu jobbar med. – Det kommer bli färg överallt, säger hon, men hejdar sig sedan. – Jag är ändå privilegierad. Jag kan sitta hemma i lugn och ro, det finns mat, jag är i säkerhet, jag har en dator och internetuppkoppling. Det är inte självklart för alla.
