Hon var distriktssköterskan i Lärbro som kom att bli autodidakt konstnär på heltid. Omtyckt av folket, men inte fullt ut accepterad i konstkretsar. Hon var färgstark och tog plats, men bar också på en melankoli som tog sig uttryck i konsten. Naemi Eriksson skulle ha fyllt 100 år i år och till hösten ställs hennes konst ut i en minnesutställning i regi av Gotlands konstmuseum.
På väggen hemma hos Bernt Kviberg i Fröjel hänger ett svartvitt fotografi, taget någon gång på 30-talet. Bilden visar en ung Naemi Eriksson och de som kommit att bli hennes familj. Mostern Ester, som blev som en mamma, och morbrorn Josef, som var baptistpredikant och lärare i söndagsskolan. Morföräldrarna, som tagit hand om Naemi under de första åren, men som blivit för gamla och flyttat hem till äldsta dotterns gård i Sproge. På bilden syns också Daniel, kusinen som var som en bror.
Han bär vit skjorta och långa shorts, luggen är välkammad och uppsynen fortfarande barnets, medan Naemi har något vuxet i blicken. – Daniel betydde mycket för Naemi och de växte upp som syskon, berättar Bernt Kviberg, som är son till Daniel och den som bestämt sig för att nu berätta om Naemi Erikssons liv och lyfta konsten som hon skapade. Bernt är själv konstintresserad, och har under flera års tid samlat på sig tavlor målade av hans numer avlidna släkting. Han bevakar auktionsfirmor i jakten på Naemi Erikssons konst, och det är hans idag ganska stora samling som är basen i den minnesutställning som ska hållas på Gotlands museum med anledning av att hon skulle ha fyllt hundra år i år. I Corona-tider är allt preliminärt, men planen är att den ska visas under vintern, med start i november. – Hon var autodidakt och passade inte riktigt in i konstkretsarna medan hon levde, men jag tror att hon är en sådan konstnär som kommer att upptäckas mer och mer. Jag vill ge henne lite av en upprättelse, säger han.
