Beundrad och bespottad. Hyllad och ifrågasatt. Ingen rycker på axlarna åt Pigge Werkelin. Men vad är det egentligen som är så provocerande med den där entreprenören, livsnjutaren och debattören från Burgsvik? Horisont följde Pigge Werkelin en dag på jobbet.
För att ha stukat foten går han med överraskande snabba steg. Egentligen var hans föreslag att intervjun skulle inledas med tennis, men sju matcher i tennis och padel dagen innan har tagit ut sin rätt. Istället blir det en rask promenad längs havet hemma vid Brissund. Hans fötter letar sig vant fram längs den smala stigen och under tiden berättar Pigge Werkelin sitt livs historia i ett rasande tempo. Om mamma Marianne, som startade klädbutiker och designade smycken. Om pappa Lars-Gunnar, som drev en tidning och en reklambyrå. Egentligen var de sjuksköterska och folkskolelärare, men hade en stark entreprenöriell ådra som höll dem sysselsatta under dygnets vakna timmar. Mamma var varm och omhändertagande, pappa var aningen svalare och hade en hur-svårt-kan-det-vara?-inställning. På ett eller annat sätt var de alltid på jobbet. Pigge kan fortfarande minnas hur det lät då mamma hamrade in färgen i smyckena på nätterna i huset på Botarvevägen i Burgsvik. Med havet på vänster sida och storslagna villor till höger berättar Pigge om hur han tidigt insåg att han var dyslektisk, eller ”ordblind” som det hette på 1960-talet. I skolan var han dålig på allt utom matematik och gymnastik. Han fick en roll ändå, han hamnade aldrig utanför, mycket tack vare att han var hyfsad i idrotten.
De tre syskonen Werkelin – Pigge, Eva och Bobbo, födda i just den ordningen, 1961, 1964 och 1965 – fick tidigt lära sig att ta ansvar, men också tänka i möjligheter. När Pigge inte var nöjd med fotbollslaget han spelade i startade han ett eget, anlitade en coach och deltog i seriespel. Men egentligen är han inte mycket till lagspelare, tillstår han. Strax bortanför Krusmyntagården vänder promenaden söderut, tillbaka mot det werkelinska hemmet. Orden rinner ur honom. Han berättar den välbekanta historien om hur han som åttaåring lyckades övertala pappa att sälja dennes tidningar färjekön i Fårösund och snabbt märkte att han hade talang för det. När han tröttnade på sakerna han köpte för sina intjänade pengar började han inse att han kunde sälja dem – och göra en förtjänst. Snart satte han in annonser i lokaltidningen, under både köpes och säljes, och utvecklade en affärsverksamhet där leksaker bytte ägare. Naturligtvis berättar han också om Kneippbyn, campingen som hamnade i familjens ägo och som sedan utvecklats till en stor turistanläggning och en av Gotlands största turistattraktioner. Han hinner också med att berätta om hur han träffade Ulrika en sen kväll i Göteborg, hur det efter en tids övertalning blev dem och hur de blev en familj när sönerna Max och Charlie föddes, men hur allting slogs i bitar då tsunamin sköljde över deras semesterparadis i Thailand julen 2004, tog livet av Ulrika, Max och Charlie och många, många andra och lämnade Pigge ensam kvar. Och såklart om hur han snabbt bildade en ny familj med Monica, som nyligen hade förlorat sin man i en olycka, och att de tillsammans fått döttrarna Wilda och Towe. Innan vi är framme vid Pannkaksträdet, lekparken som Pigge och Monica har byggt upp strax intill sin bostad, som regionen bestämt ska monteras ned efter sommaren, hinner han också med en historia om hur han bröt armen då han körde motorcykel i öknen, någonstans i Afrika. Samt att han och Monica siktar på att tillsammans bli tvåhundra år gamla och därför lever hälsosamt. Efter en kort rundtur på Pannkaksträdet, där Monica är först på plats för att dra igång verksamheten för dagen, trycker han i sig en snabb frukost bestående av tre knäckemackor med kaviar och ost, avokado och ägg, inget kaffe, innan han tittar på klockan och konstaterar att vi behöver åka. Klockan 8.50 vrider han om tändningen på sin Citroën. Ännu en arbetsdag i Pigge Werkelins liv har börjat.
