Besöksförbudet inom äldrevården har hävts, och det är återigen möjligt att möta sina nära och kära, efter ett halvår med strikta restriktioner. Tiden utan frihet och kramar har satt sina spår och enligt Roland Lyberg på Åvallegården i Klintehamn har den påmint om ett förmak till ett fängelse. Ulla-Britt Pettersson och Roland Lyberg sitter redo bakom plexiglaset som placerats ut på Åvallegårdens balkong, för att göra besök möjliga i coronatid. De bor på varsin avdelning på det särskilda boendet i Klintehamn och har båda anmält sig som frivilliga för en intervju med Horisont. De tycker att det är viktigt att prata om tiden som varit, och alla de nya restriktioner som blivit en del av deras liv. Besöksförbudet är ännu inte hävt då vi möts, och de blickar tillbaka på det gångna halvåret. Ulla-Britt Pettersson är 93 år och kom till Åvallegården i januari, strax innan pandemin. Roland Lyberg flyttade in när restriktionerna redan införts och han tvingades börja sin tid i det nya hemmet med isolering, för att utesluta att han var smittad. – Jag blev inlåst på rummet och fick inte gå över tröskeln. De enda som fick komma in var sköterskorna men de var snabbt ute igen och det skramlade om dem när de kom med sina rymddräkter. Det kändes som om jag skulle ut på den sista resan, säger han. Ensamheten beskriver han som det svåraste. Han kom direkt från Korpens korttidsenhet, där de låg två på rummet. – Här blev det ren isolering och hade någon frågat hur jag mådde, så mådde jag inte bra. Jag hade behövt ha människor omkring mig, säger han. Ulla-Britt Pettersson har sluppit att bli isolerad. Hon har knappt lämnat Åvallegården sedan dagen hon flyttade in. Hon bodde tidigare på Åkermanska i Visby, som tidigare var ett boende för äldre med mat och gemensamhetsutrymmen, men som numer endast erbjuder vanliga lägenheter.
Hon är glad att hon hann komma på plats på ett särskilt boende innan pandemin. – Det var i sista stund och jag tänker mycket på mina grannar på Åkermanska som sitter ensamma i sina lägenheter, utan att kunna träffas. Här har jag i alla fall alltid någon att prata med, säger hon. Hennes son bor på fastlandet och han har varit hemma på Gotland en gång, under det gångna halvåret. De fick mötas på samma sätt som vi gör denna dag, på varsin sida om plexiglaset. – Någon kram kunde jag ju inte få, så vi satt här med händerna på det här glaset, säger hon och visar hur de gjorde i brist på fysisk kontakt. Vad händer när man inte får en kram?
– Ja, vad händer? Jag lider kanske inte så mycket av det för egen del, men många här skulle må bra av en kram. Många orkar inte prata så mycket, och nu får man inte krama dem heller och då är det inte så konstigt att de blir tysta heller, säger hon. Roland Lyberg saknar att ha en nära kontakt med sin fru, som bor kvar i deras gemensamma hem, endast några hundra meter från Åvallegården. Hon och familjens tax brukar komma promenerandes genom skogen och vissla på Roland, så att han kan komma ut i Åvallegårdens trädgård för ett möte på distans. – Vi sätter oss i skuggan och pratar, men vi använder inte den där, säger han och pekar på skärmen av plexiglas, innan han tillägger:
– Men vi kramas inte speciellt mycket heller. Det är tydligt att han längtar efter sin forna frihet. – Egentligen är det som ett förmak till ett fängelse. Där får de också uppassning och mat på bestämda tider. De får gå till grinden, men inte mycket längre än så. Visst kan vi rymma härifrån om vi vill, men det är ingen nytta med det, för det blir ändå inte bättre än så här. Det visar sig att Roland Lyberg har rymt från Åvallegården, om än oavsiktligt.
