Ett svepande ljus i natten. Från sin utpostplats signalerar den både fara och säkerhet, utsatthet och trygghet, avsked och ankomst. Flera av fyrarna längs Gotlands kust, som byggdes på 1800-talet, är fortfarande tända – men har de någon framtid när elektronisk fartygsutrustning spelat ut deras roll?
I gränslandet mellan hav och land är fyrplatserna hårt utsatta för vädrets makter. ”Orubblig, rofylld, orörlig, densamma år efter år, genom hela den tysta natten”, skriver den amerikanska poeten Henry Wadsworth Longfellow i sin berömda dikt ”The Lighthouse”. Att fyren väcker fantasi och längtan vittnar han och andra författare om, som har den som tema och symbol. Ensamheten, tystnaden och det direkta mötet med elementen är ofta föremål för romantisering, men arbetet vid fyrarna var slitsamt.
Fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträde är yrkesgrupper som försvann när fyrarna automatiserades under andra hälften av 1900-talet. Här bodde de en gång i kargheten och ensligheten, och platsen berättar om deras arbetsvillkor och levnadsöden.
När du följer de vindlande trappstegen upp till lanterninen kan du i vinddraget och skuggorna få en känsla av deras närvaro, människorna som lämnat sina avtryck här då de trampat upp och ner i fyren. De som vakat över och skött tekniken inne i tornet och som tillbringat en stor del av sitt liv på den här platsen.
En av få i familjen ”fyrfolk” som stannat kvar är Arendt Engström, som bor på Hoburgens fyrplats på Gotlands sydligaste udde sedan 42 år tillbaka.
Här ser han ut över vidsträckt hällmark norrut, kustklint och hav i övriga tre väderstreck, den öppna himlen med sina molnformationer i ständig förvandling.
Den här sensommardagen har vi altocumulus, böljemoln, ovanför oss. Han hyr en av lägenheterna i ett hus som byggdes för fyrvaktarna på 1930-talet och som ägs av Sjöfartsverket. När jag besöker fyrplatsen vinkar han adjö till barn och barnbarn som hälsat på över sommaren. I lägenheten intill bor hans vän och före detta hustru Ulla Märtha Wärst. I ett tidigare nummer av Horisont (jan-feb 2020) porträtterades de båda i ett reportage om invånarna i Sundre socken.
Arendt kom till Hoburgens fyrplats i Sundre 1978, samma år som fyren automatiserades, för att arbeta som väderobservatör. Var tredje timme har han fram till 2012 kontrollerat sikt, temperatur, soltid, nederbörd, snödjup, molnmängd, molnslag, molnhöjd, vindriktning, vindhastighet och lufttryck i socknen. Sedan åtta år tillbaka är även väderstationen automatiserad, men han har behållit en del uppgifter.
