När hon, på väg hem efter en sen utekväll, såg en springande och till synes jagad man som försökte stoppa ned något i en väska, anade hon föga hur mycket detta korta möte skulle komma att påverka hela hennes liv.
I en exklusiv intervju med Horisont berättar nu Yvonne Nieminen om hur hon blev ett bärande vittne i utredningen av mordet på Olof Palme, men också om den misstro hon känt från polisens sida – och om känslan av upprättelse när utredningen lades ned 34 år senare.
– Min känsla är lättnad; äntligen tror polisen på mig, och jag är rentvådd som vittne, säger gotländskan.
På kvällen den 28 februari 1986 befinner sig Yvonne Nieminen på väg hem efter en utekväll i centrala Stockholm, men det ska komma att bli en kväll hon aldrig glömmer. Hon hamnar mitt i en händelse som påverkar henne för all framtid.
– Jag blev ett ofrivilligt vittne till mordet på Olof Palme, jag var på fel plats vid fel tidpunkt, säger Yvonne Nieminen när hon träffar Horisonts reporter i ett undanskymt hörn av ett café i centrala Stockholm.
I alla år har hon varit ett hett villebråd bland journalister och nyfiken allmänhet, men i alla år har hon också, mot alla odds kan tyckas, lyckats hålla sig undan. Blott två gånger under alla år har hon deltagit i mediala sammanhang, båda i slutet av 1980-talet. Vi återkommer till det.
Nu, snart 35 år efter mordet och drygt fyra månader efter den presskonferens där åklagaren Krister Petersson meddelade sitt beslut att lägga ned utredningen av mordet på Sveriges statsminister, väljer Yvonne att bryta sin tystnad. Hon vill inte synas på bild, eftersom hon gärna förblir anonym när hon rör sig ute bland människor hon inte känner, men hon känner att hon är redo att berätta sin version av upplevelserna den 28 februari 1986 – och inte minst om hur hela den långa tiden efter mordet har varit för hennes personliga del.
Och det är i Horisont hon väljer att prata ut.
– Jag känner att det är dags för ett avslut. Jag tror i och för sig inte att detta någonsin kommer att ”ta slut”, men för mig är det ändå ett avslut, säger hon.
Yvonne Nieminen är född och uppvuxen på Gotland, men lämnade ön vid 19 års ålder. Det är nu ett helt yrkesliv sedan; i somras fyllde hon 65 och gick i pension. Men känslorna för Gotland kvarstår.
– Ja, Gotland är alltid hemma för mig, det försvinner inte. Det kommer alltid att vara så, säger hon.
Nu, på caféet i Stockholm, dricker hon några slurkar kaffe med mjölk ur sin blå porslinsmugg och låter blicken svepa över omgivningen i det halvdunkla caféet, innan hon tar oss tillbaka till den där natten för tre och ett halvt decennium sedan.
Det är sent på kvällen den 28 februari 1986. 30-åriga Yvonne Nieminen har denna kväll bjudits ut på middag i huvudstadens centrala delar av en man som hon träffade bara någon vecka tidigare.
Hon börjar bli trött, är inte särskilt imponerad av sitt sällskap och vill egentligen bara hem. Mannen vill slinka in på en spelklubb på Johannesgatan för att låna pengar av en vän; Yvonne är irriterad och tycker att han skulle ha ordnat sina pengabekymmer innan han bjöd ut henne på middag. I tron att de ska besöka vännens bostad följer hon med, men när hon inser att de hamnat på en skum spelklubb lämnar hon stället. Klockan är strax efter 23, och hennes dejt följer med henne därifrån. Planen är att gå ned på Sveavägen för att där hitta en ledig taxi. Tillsammans går de söderut på Johannesgatan och viker in på David Bagares gata.
Bara några steg efter korsningen ser Yvonne en man komma springande på motsatt sida gatan, åt deras håll. Förutom att han verkar jäktad, rentav jagad – han vänder sig om flera gånger och kikar bakåt – så reagerar Yvonne främst på hans händer.
– Han håller på att stoppa ned något i en liten väska, eller plocka upp något. Jag ser inte vad han håller i, eftersom föremålet skyms av själva handen, men han håller en handledsväska så här i vänster hand…, säger hon och visar med sina egna händer…
– …och så har han något i höger hand som han försöker lägga i eller ta ur.
Yvonne har inte hört några skott och har förstås ingen aning om att i detta ögonblick ligger med all sannolikhet Sveriges statsminister Olof Palme redan död i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan, bara drygt ett kvarter bort. Att mannen – som skulle kunna vara, men inte nödvändigtvis är, den person som bragt Olof Palme om livet – eventuellt har ett vapen i handen är förstås inte en tanke som slår henne.
– Nej, min första reaktion i det läget var att han är en tjuv, att han precis har stulit väskan av någon, säger Yvonne.
Även om den springande mannen befinner sig en god bit framför Yvonne och hennes sällskap när Yvonne först får syn på honom, går det hela relativt fort. Hon noterar att mannen har en mörk rock på sig, en rock som fladdrar längs benen när han springer, och att han har ett tungt löpsteg. Han verkar ha svårt att springa i den sliriga snömodd som täcker gatorna denna vinterkväll, då temperaturen ligger några grader under nollstrecket.
– Han sprang tungt, men inte fort. Han hade en kroppshydda som gjorde att det var tungt för honom att springa, beskriver Yvonne minnesbilden av mannens löpstil.
Belysningen på platsen är skral, och ett antal bilar står parkerade mellan den springande mannen och Yvonne och hennes sällskap. Något ansikte hinner hon inte uppfatta. Möjligen ser hon skymten av en ljus haka, men det är i så fall allt. Och just där och då finns det ju inte heller någonting som ger henne anledning att försöka memorera mannens utseende.
Yvonne Nieminens sällskap verkar inte ha tagit någon notis om den springande mannen, så han och Yvonne vandrar vidare David Bagares gata västerut utan att kommentera händelsen alls.
När de når toppen av de numera så välkända trapporna som leder ned mot Tunnelgatan, möter de en man som frågar om de sett någon springa från platsen. Detta ska visa sig vara vittnet Lars, som befann sig vid trappornas fot när skotten föll och som sedan gömde sig i mörkret bakom ett par byggbaracker en stund innan han vågade sig efter den man som han sett fly uppför trapporna.
– Jag stannade och förklarade att en man sprungit på högra sidan av gatan, vi gick på vänstra, och sedan fortsatte vi nedför trapporna, berättar Yvonne.
Vid botten av trapporna börjar Yvonne inse att någonting allvarligt har hänt. Först kommer ett flertal poliser rusande med dragna vapen, på väg uppför trapporna.
– Vi kastade oss åt sidan; dem ville man ju inte vara i vägen för.
Efter att ha promenerat en bit till – nu befinner sig Yvonne och mannen i hennes sällskap längs Tunnelgatan, nära Sveavägen – ser Yvonne en man ligga på marken, ute på Sveavägens breda trottoar. Människor har börjat strömma till. En person har börjat med hjärt-lung-räddning.
– Jag minns faktiskt inte att jag såg Lisbeth Palme, men hon var ju förstås där. Mitt fokus när vi kom till platsen var mannen på marken, och så rakt fram i samma riktning fast närmare Sveavägen, stod en polis i uniform, minns Yvonne.
– Jag kopplade då samman den springande man som jag hade sett uppe på åsen, med den här händelsen vid Sveavägen, så jag gick rakt fram till polismannen. Jag förklarade vad jag hette och vad jag hade sett, och så gav jag honom mina kontaktuppgifter.
Polismannen tackar för informationen och för kontaktuppgifterna. Yvonne, som känner sig obekväm i att befinna sig på en brottsplats, frågar om hon måste stanna kvar länge till, men polisen försäkrar henne om att hon kommer att kontaktas av polisen nästa dag och att hon därmed får åka hem om hon vill. Vid det här laget har Yvonnes dejt, som rört sig bland och pratat med de övriga personerna på platsen i större utsträckning än Yvonne själv, fått veta att det är Olof Palme som ligger livlös på gatan och att han blivit skjuten. Han berättar detta för Yvonne innan hon ensam beger sig hemåt.
– Jag var chockad, väldigt chockad. Allra helst efter att jag fick veta att det var Olof Palme. När jag kom hem tänkte jag ringa hem till mamma men eftersom det var så sent så väntade jag med det till dagen därpå.
Under lördagen, den 1 mars 1986, ringer hon sin mamma på Gotland och berättar om den uppskakande upplevelsen. Hon förväntar sig också att polisen hör av sig, så som polismannen på mordplatsen hade lovat, men detta sker inte. När det ringer hemma hos Yvonne senare på lördagen, är det i stället hennes mamma som ringer tillbaka. Mamman berättar att hon hört på tv att polisen söker vittnen från mordnatten.
Yvonne ringer då polisen och berättar det hon redan natten innan hade berättat på plats. Hon påtalar också att en polisman på Sveavägen redan hade fått samma uppgifter. Polisen i luren tackar och ber att få återkomma.
– Men de ringde inte tillbaka, inte den gången heller. Så på söndagen ringde jag igen, berättar Yvonne, och det är nästan så att ett stråk av irritation hörs i hennes röst än i dag när hon berättar om hur svårt polisen verkade ha att ta hand om hennes uppgifter.
– Då, på söndagen, sa polisen jag pratade med att ”det är bra att du är så enträgen”, berättar hon och rynkar på ögonbrynen åt den, i hennes tycke, väldigt underliga kommentaren.
Redan från mordnatten och framåt, kände Yvonne från polisens sida en stark misstro mot vad hon hade att berätta, och så här långt i efterhand är mest besviken på.
– Det värsta var polisens nonchalans, att de inte verkade intresserade av vad jag sa och att de liksom inte trodde mig. Jag var ju där, jag såg den fladdrande rocken, jag såg hans väska och att något skulle ned i eller upp ur den. Ingen annan såg det, men jag gjorde det, men polisen litade ändå inte på vad jag sa, säger hon, och tillägger med eftertryck:
– Då, efter de första förhören, bestämde jag mig för att jag aldrig skulle vittna igen.
Det är ett beslut som hon spontant står bakom än i dag, men samtidigt säger hon:
– Sedan har man ju ett slags moralisk kompass också så om jag verkligen skulle hamna i en sådan situation igen, så skulle jag säkerligen vittna igen, trots allt. Man vill ju ändå hjälpa till om man kan.
Hon har också i senare sammanhang kommenterat för polisen det faktum att trots att hon lämnat sina uppgifter redan på mordnatten, så krävdes det att hon själv låg på och kontaktade polisen både en och två gånger dagarna efter mordet innan de faktiskt dokumenterade henne och hennes vittnesmål.
– Då ifrågasatte de om jag verkligen hade lämnat mina uppgifter till en polis på mordplatsen: ”Kanske pratade du med en taxichaufför?” frågade de. Jag tror nog att jag ser skillnad på en taxichaufförs uniform och en polismans uniform, säger hon med eftertryck.
– Är det verkligen så man ska behandla ett vittne till ett statsministermord? tillägger hon.
