Som en av de första kvinnorna i landet tog Sigrid Engström examen i medicin, redan 1898. I Valvgränd i Visby öppnade hon sin mottagning för i huvudsak kvinnor och barn. Vid Göteborgs universitet skrivs nu boken om henne och medsystrarna som blev Sveriges tidigaste läkarinnor.
Det är det första huset intill valvet i Valvgränd som en gång var Sigrid Engströms hem och läkarmottagning. För 120 år sedan hängde det en blåvit skylt med hennes namn här, som välkomnade gotlänningarna in, till något på den tiden så ovanligt som en kvinnlig läkare. Även nattetid ska klockan på dörren ha ringt efter hennes hjälp och Sigrid lär då ha skyndat iväg med sin läkarväska, ofta upp till Klinten, som då sågs som ett slumområde.
Sigrid Engström var den nionde kvinnan att utbilda sig till läkare i Sverige, och den allra första att vara verksam på Gotland. Att starta en privat klinik var inte ett val, utan en nödvändighet. Vid denna tid var det inte tillåtet för kvinnor att ta högre offentliga anställningar och det var alltså inte möjligt för Sigrid att arbeta vid Visby lasarett där flera av hennes samtida kollegor fanns.
Men kanske var det naturligt för Sigrid Engström att utföra yrket i hemmet, där även maken Wilhelm Suno Engström, som var vice häradshövding, mötte sina klinter. När de åtta år senare flyttade till ett större hus i samma kvarter, med ingång från Sankt Hansgatan, hade de varsitt arbetsrum och deras respektive kundkretsar fick samsas i ett gemensamt väntrum.
Flera av husen i det lilla kvarteret mellan Valvgränd, Sankt Hansgatan och Specksrum, finns kvar i familjen, och Horisont knackar på hos Sigrids barnbarn Gösta Lyttkens, som är 88 år. Gösta Lyttkens hann aldrig träffa sina morföräldrar, vilka båda dog innan han föddes, men han kom att gå i sin mormors fotspår och bli läkare.
Han har själv skrivit om hennes liv i boken ”Gotländskt arkiv” (2000) och under det gångna året har han bistått medicinhistorikern Gudrun Nyberg, vid Göteborgs universitet, med material om Sigrid. Gudrun Nyberg arbetar med en bok om landets sexton första kvinnliga läkare, och har fått ta del av både bilder och brev som bevarats inom familjen.
– Jag hann inte träffa min mormor, men jag har alltid känt en stolthet över henne. Det måste ha varit tufft för de kvinnliga läkarna på den tiden, säger Gösta Lyttkens, när vi fått komma in i huset.
Sigrid Engström föddes år 1863 – då med namnet Molander – och växte upp i Stockholm i en läkarfamilj.
Fadern var gynekolog och chef för Barnbördssjukhuset Pro Patria, och han ska ha varit en stor förebild för Sigrid. Efter att ha utbildat sig till lärare och sedan arbetat som det i ett år, sadlade hon om och valde att gå samma yrkesbana som sin far. Hon ska ha haft svårt att acceptera den strikta, auktoritära pedagogiken, som dåtidens skola innebar, och ville istället hjälpa människor och få en möjlighet att arbeta efter eget huvud. Enligt Gudrun Nyberg var det heller inte ovanligt att de kvinnliga pionjärerna inom medicin gick en omväg via andra yrken, innan de blev läkare.
– Det krävdes ett visst mod att komma in som ensam kvinna på läkarutbildningen. Flera av de första kvinnliga läkarna gjorde som Sigrid och provade sig fram och jag tror att de fick en chans att tuffa till sig under den tiden, säger hon.
Samtidigt fanns det ett sug efter kvinnliga läkare, vilket innebar att kvinnorna som läste medicin blev relativ väl mottagna, jämfört med dem som valde juridik eller humaniora. Enligt Gudrun Nyberg var det uppenbart även för männen att kvinnorna behövdes inom vården, inte minst inom gynekologin och förlossningsvården.
Läkarutbildningen fanns på tre orter – i Stockholm, Uppsala och Lund – och Sigrid läste i de två förstnämnda. Under långa perioder pendlade hon också till Visby, där fästmannen redan hade bosatt sig och dit Sigrid fick komma som gäst hos sin blivande svärmor fram tills giftermålet år 1897, då hon kunde bli Visbybo officiellt. Wilhelm Suno Engström var gotlänning men även Sigrid hade en koppling till ön, då familjen Molander ägde ett gammalt posthus på Strandgatan i Visby som de använde som samlingspunkt sommartid.
Gudrun Nyberg berättar att breven som Sigrid skrev under studietiden, bland annat till modern, vittnar om att det var en slitsam tid för henne. Hennes far hade dött och familjens ekonomiska situation hade förändrats radikalt, och för att ha råd att fullfölja studierna fick Sigrid hjälp av vänner till familjen. Den livliga och snudd på dramatiska flickan, full av åsikter, förändrades gradvis.
– Studierna pågick och pågick och hon blir förändrad av tyngden i situationen. Hon var plågad av ekonomiska problem och hon var separerad från sin fästman och allt det skiner igenom i breven, säger hon.
