Anna Almqvist föddes på en närmast obebodd ö norr om Åland och levde hela sitt liv mycket enkelt och utan några större tillgångar. Trots att hemön alltid låg henne varmt om hjärtat bodde hon nästan ett halvt sekel på Gotland, där hon försörjde sig som konstnär.
"Tillgångar: gångkläder i enkelt bohag, 500 kronor, skulder: 3798 kronor, behållning: Noll… 0”, enligt bouppteckningen efter konstnärinnan Anna Almqvists död 1980. En annan bouppteckning några år senare som tillhör hennes livskamrat Viktor Nilsson avslutas med ”sex oljor av Anna Almqvist”. Dessa slutsummeringar, kalla fragment från en varm vänskap och två livsöden, hamnar i min väg. En banankartong gömmer brev från en far, mellan älskande, en del från vänner samt konst-uppköpare.
Konstnärinnan Anna Almqvists levnad målas upp för mig, lager för lager, med brev, skissblock, några dokument och fotografier. Med några avbrott bodde och arbetade hon i Visby mellan 1930 och 1980. Vem var hon? tänker jag och dyker djupare i kartongen som om svaren finns där nere, men innehållet leder mig i stället uppåt, norrut, till nordligaste utposten av Åland, till arkipelagen Storklyndan.
Men först en bakgrund. Helena Emilsson är ägare till banankartongen.
Hennes far Joel Björkqvist var mycket konstintresserad och gick ofta på auktion. Joel förvaltade Fridhem, där det idag finns en skatt för konstintresserade i form av en rik samling gotlandsbilder, däribland några tavlor signerade Anna Almqvist.
När jag träffar Helena, är hon i färd med att gå igenom föräldrarnas kvarlåtenskap. Ett utrop, ett inköp, en kartong att ta hand om alltså. Att slänga var aldrig aktuellt. Till arkivet, kanske, men vad? Skisserna, bilderna, breven och berättelsen blev en locksång från Anna: ”Se mig! Ta hand om minnet”, sjöng hon. Så får det bli!
