Människan och naturen eller naturen och människan. Hur ser relationen ut och vad påverkas den av? Botaniska trädgårdens tidigare trädgårdsmästare Lasse Pettersson har hela sitt liv haft tid och anledning att fundera över det.
När Lasse Pettersson får frågan om vilken växt, buske eller träd han helst skulle vilja se sig själv som, drar han ut på svaret. Efter två decennier som trädgårdsmästare i DBW:s Botaniska trädgård, med en daglig relation till stadsträd-gårdens varierande växtlighet och ett 69-årigt liv i nära relation med naturen, är det förståeligt.
– Jaa, intressant, funderar han och skrattar.
Han gör det ofta Lasse Pettersson, funderar och skrattar.
– Helst skulle jag vilja vara allting. Det är nästan en halvt religiös idé det där, den om att växa, frodas och blomma för att sedan återfödas. Låter det konstigt? frågar han sig.
Frågan är nu större än så för honom, oaktat om den ska ställas i relation till den prunkande grönskan och mångfalden i Botaniska träd-gården, oavsett årstider. Eller om ett svar kan finnas hemma i trädgården i Väskinde, där i stort sett varje kvadratmeter är antingen odlad eller anlagd som i en närmast impressionistisk naturmålning, allt omgärdat av stora, kraftiga träd som bildar som en grön, skyddande mur kring hans och hustrun Marias hem.
– Det blir nästan som en gryta här inne, blickar han ut från en av det gamla baptistkapellets flera uteplatser.
Sommarens första värmebölja har kopplat sitt grepp och Lasse Pettersson har cyklat tillbaka från dagens första dopp vid Brissund, även om han oftast badar vid Själsö, medan Maria har dröjt sig kvar för att plocka med sig fläderblom.
– Naturen har nog fångat mig med tiden.
Det är omedvetet men jag är en del av det här och det är så skönt att det blev så. Innerst inne har jag väl alltid strävat efter det, funderar han.
Och skrattar igen.
Närheten och relationen till naturen är inget som är förunnat endast en pensionerad trädgårdsmästare, med den skillnaden att Lasse Pettersson har varit en del av och omgiven av växtligheten även i sitt arbete.
Under coronapandemin, med alla dess restriktioner, rekommendationer och sociala avstånd, har svenskarna som aldrig förr sökt till och ut i naturen. Oavsett årstid och väderlek kunde exempelvis Naturvårdsverket redan förra hösten konstatera att antalet besökare i deras natur-reservat, men även i skog och mark i allmänhet, hade ökat markant. Dels för att kunna vistas utomhus över huvud taget när exempelvis karantänregler hade begränsat äldre åldersgrupper från sociala sammanhang, dels för att i tider av oro och osäkerhet kunna uppleva trygghet och söka naturens omslutande ro.
Behovet tycktes ha grott som ett frö i torr jord när människan åter började bli en del av sitt egentliga naturliga habitat.
Något som inte är förvånande alls, menar Lasse och Maria, som har återvänt från sin cykeltur. Hennes kassa är fylld av fläderblom. Natur är också trygghet.
