På bara ett par veckor rullade talibanerna upp Afghanistan innan deras trupper slutligen också tog över huvudstaden Kabul och makten i landet. I spåren har följt ett inrikespolitisk kaos och ett internationellt dilemma.
Mitt i den nya konflikten finns många unga afghaner som oroar sig och frågor som hopar sig. Hur länge gäller stoppet om utvisningar, gäller den nya gymnasielagen trots talibanernas övertagande och hur kommer den svenska regeringen att agera?
Horisont har träffat tre ungdomar med afghanskt påbrå, som bor på Gotland, tog studenten i våras och nu måste hitta fast jobb för att inte riskera utvisning till ett land där ingenting är säkert.
Mohammad Nouri är lite stressad.
– Jag har rätt mycket nu och är på jobbet, på affären vet du. Kan vi höras senare, jag ringer om några dagar, ursäktar han sig på telefon.
Några dagar går. Några dagar i slutet av augusti medan luftbron med evakueringar av utländska medborgare från huvudstaden Kabuls flygplats Afghanistan intensifieras. Tiotusentals trängs vid flygplatsens grindar, som bevakas av de sista kvarvarande amerikanska styrkorna med talibanska trupper utanför. Några dagar av en mänsklig katastrof, som vevas ut med ohyggliga bilder inför hela världen. Ett land i förvärrat kaos på bara några veckor, ett kaos som IS-anhängare utnyttjar genom en självmordsbombare i folkmassan med hundratals döda som följd och som eskalerar ytterligare med den amerikanska vedergällningen och deras förestående tillbakadragande. En eskalering.
Mohammad Nouri hör av sig igen.
– Allt är lite knasigt här nu. Jag håller på att flytta dessutom och så är det sista dagarna på jobbet nu, förklarar han.
Jobbet är på ”en affär” i Visby; han vill inte förklara vilken i nuläget eftersom hans anställning går ut vid månadsskiftet och även om arbetsgivaren dels har förstått Mohammads situation, dels har sagt sig vara beredd att förlänga hans anställning över längre tid, så dröjer det fortfarande några veckor innan Mohammad kan få besked. Vilket kan visa sig vara helt avgörande för hur han kan börja dra upp sina fortsatta planer för en framtid i Sverige efter sina handfull år i landet.
– Just nu är det lite osäkert faktiskt, jag vet ju inte hur det kommer att bli. Men om min arbetsgivare bara kan skriva ett kontrakt där jag är garanterad jobb i två år så ska det inte vara några problem.
***
Abdullah Moradi slits mellan hopp och förtvivlan. Även om hans egen situation ser ut att lösa sig, har han svårt att sortera och hålla borta tankarna.
– Ja, det är faktiskt jättejobbigt och egentligen vill jag inte ens tala om det. Nej, det är fruktansvärt, förklarar han.
Hoppet, så. Det står till att han sedan ett år arbetar på Stora Coop i Visby.
Hans ansvarsområde är kolonial och frukt och grönt.
– Och så brukar jag få hjälpa till i kassan ibland, säger han.
Vilket har underlättat på flera sätt. Dels där arbetet i sig har fått honom att koncentrera sig på annat, dels att hans arbetskamrater är bekanta med hans situation och undrar hur han orkar hantera det nya osäkra läget i Afghanistan.
– De frågar hur jag mår nu när allt det här händer och då kan det bli jobbigt, för jag orkar nästan inte prata om det. Men det är också skönt att ha så bra chefer och och kollegor, som finns här och bryr sig, säger Abdullah.
***
Davod Ansari har aldrig bott i Afghanistan. Hans föräldrar flydde i slutet av 1990-talet undan den dåvarande talibanregimens terrorvälde. De bor sedan dess i Iran, där Davod är född för 21 år sedan och har vuxit upp. Han ser med stor oro på hur snabbt talibanerna kunde återta makten i Afghanistan och vad som riskerar att komma.
– Egentligen, det är helt sjukt hur det kunde gå så fort. Man kan inte tro på dem, inte på vad de säger. Det är helt omöjligt! Inte minst kommer det kunna bli fruktansvärt för tjejer och kvinnor nu igen, säger han om rädslan för ett nytt terrorvälde likt det i slutet av 90-talet.
– Det kommer bli så nu också, för hur kan en terroristgrupp säga att de ska bli moderna och sedan börja styra ett land demokratiskt?
Försiktigt framåtlutad i en fåtölj på Almedadals-biblioteket talar han lågmält om det nya, stora hotet.
Hans föräldrar och familj är kvar i Iran, cirka elva timmars bilresa från huvudstaden Teheran, där de som afghanska hazarer lever i en papperslös tillvaro sedan över två decennier. Davods oro för dem är stor även om han sedan bara någon månad inte längre ska behöva oroa sig för sin egen framtid i Sverige.
I maj tog Davod studenten på plåt- och svets-utbildningen på Vuxenutbildningen och hans egna bitar har fallit bra på plats. Innan dess hade han ett tillfälligt uppehållstillstånd, men sedan han fick en fast anställning på Bingers Mekan i Visby efter examen, är hotet om utvisning -undanröjt.
– Jag fick faktiskt mitt permanenta uppehållstillstånd för ett par månader sedan. Nu är det i alla fall en sak som jag inte behöver tänka på. Innan dess har det varit en sådan stress hela tiden. Usch, ja, säger han och gömmer ansiktet i händerna.
