Hon trodde att de bara tillfälligt skulle lämna landet medan oroligheterna pågick.
Nu har Iryna Mametkulova och hennes son varit på Gotland, på flykt från kriget, i över ett år – hon har skaffat sig jobb och byggt upp en tillvaro, och det är ännu oklart när de ska våga återvända hem.
Horisont har träffat Iryna Mametkulova vid olika tillfällen under det gångna året, första gången tillsammans med Marina Ljubimova som anlände till Gotland ungefär samtidigt som Iryna, också hon med sin son. De båda kvinnorna kom då direkt från sina lektioner i svenska, i den gamla kyrkobyggnaden på Länna i östra Visby, till Horisonts redaktion i Visby innerstad. De kände varandra inte innan kriget, utan träffades först efter att de båda anlänt till Gotland som flyktingar.
Iryna Mametkulova kommer från Poltava i östra Ukraina, inte alltför långt från staden Charkiv som tidigt blev hårt angripen av ryska styrkor. Iryna arbetade som studiofotograf och hade inte en tanke på att behöva lämna sitt hem, inte ens när Ryssland gick in med sina arméer över gränsen och in i Ukraina – men så plötsligt var kriget där, alldeles inpå.
Bomberna, flyglarmen, osäkerheten. Plötsligt befann de sig mitt i det de inte trodde var möjligt, och en flykt ut ur landet kändes som den enda lösningen.
–Jag ville inte fly, men för sonens skull kände jag ändå att vi var tvungna. Det var farligt att fly, men det var bättre än att stanna kvar, säger hon.
–Vi tog knappt med oss några saker alls. En ryggsäck med kläder, min kamera och min laptop, det var allt. Jag trodde att kriget skulle vara över och att vi skulle kunna återvända hem efter ett par veckor.
