Statlig ersättning på 500 miljoner om året, fartygsförsäljningar för närmare en miljard och bränslepriser som skjutit i höjden – det är ofantligt stora pengar det handlar om när det kommer till Gotlandstrafiken.
När biljettpriserna höjdes med 30 procent i ett slag i början av året skakades hela det gotländska samhället om.
– Vi är ansvarstagande. Att höja för mycket vore att skjuta oss själva i foten, försvarar sig Gotlandsbolagets vd Håkan Johansson.
Färjetrafiken till och från Gotland engagerar både gotlänningar och besökare, och konstigt vore det väl annars; färjan är, som det brukar heta, Gotlands landsväg till fastlandet, och precis som alla andra län behöver – och har – ett fungerande vägnät till grannlänen, så behöver Gotland sina färjelinjer.
När Destination Gotland, som sköter denna färjetrafik, i slutet av förra året annonserade att man höjer biljettpriserna med 30 procent – från enligt många redan höga nivåer ¬– väckte det ett ramaskri av sällan skådat slag. Från privatpersoner och godstransportörer, från näringslivet och besöksnäringen, politiker och beslutsfattare.
Främst på Gotland, men även i övriga Sverige har man reagerat starkt. Privatpersoner boende på fastlandet med släkt på eller andra kopplingar till Gotland, från privatpersoner boende på Gotland med släkt på eller andra kopplingar till fastlandet, från företag med kontor på båda sidorna havet. Från människor som kort och gott tycker att det gotländska samhället får dra en alldeles för stor ekonomisk börda.
”En sorgens dag”, kallade den gotländska riksdagsledamoten och socialdemokraten Hanna Westerén dagen för beskedet i en intervju med GA, medan hennes moderata riksdagskollega Jesper Skalberg Karlsson nöjde sig med att kalla beskedet ”tråkigt”.
Före detta utrikesministern, diplomaten och FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson gav sig in i debatten via Twitter, där han i mars skrev:
”Region Gotland begär en kvarts miljard kronor från regeringen efter häftiga prisökningar i färjetrafiken. Regional obalans, utflyttning, konkurser och minskad turism hotar. Till detta kommer att ett starkt och livskraftigt Gotland i dessa tider är klok och framsynt säkerhetspolitik.”
Ted Ljungqvist, Fårösundsbo som drivit frågan om vägpriser för Gotlandstrafiken i årtionden, har åter engagerat sig i frågan, bland annat med ett öppet brev till regeringen. En namninsamling med krav på lägre färjepriser hade i början av mars fått över 11 000 namnunderskrifter.
Listan av protester och reaktioner kan göras lång. Sedan höjningen aviserades har förstås även gotländska politiker från höger till vänster unisont krävt kompensationer av olika slag. ”Ett dråpslag för Gotlands utveckling”, fastslog Region Gotlands politiska ledning tillsammans med representanter för näringslivet och olika branschorganisationer när en delegation från ön skulle träffa både infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) och riksdagens trafikutskott, i december i fjol.
Ett par månader senare skickade Region Gotland ett krav, en så kallad hemställan, till regeringen om att Region Gotland behöver en särskild kompensation på mellan 244 miljoner och 258 miljoner kronor per år, från nu och under återstoden av nuvarande avtalsperiod för Gotlandstrafiken (som sträcker sig fram till 2027).
–Risken för utflyttning, företagsutslagning och försämras kompetensförsörjning är påtaglig. Besöksnäringen ser redan effekterna i att människor avvaktar att boka eller väljer andra resmål helt och hållet. Detta får effekter i hela det gotländska samhället.
De kraftiga prisökningarna gör att gotländska livsmedelsproducenter får en allt svårare konkurrenssituation, vilket på sikt riskerar den gotländska livsmedelsproduktionen. Den regionala utvecklingen i sin helhet riskerar. Kostnadsutvecklingen är också orimlig för gotlänningar och det gör att vi måste fortsätta ställa krav på staten för lika villkor, säger Meit Fohlin (S), regionstyrelsens ordförande.
Den krävda summan har räknats ut utifrån prisökningarna för både frakt och personer, och gäller alltså utöver den ersättning staten avtalsenligt betalar till Destination Gotland. Men dessa ”nya” pengar ska komma gotlänningar till del, inte operatören eller regionen, menar man. Exakt hur detta ska ske är oklart, och än så länge har man dessutom fått kalla handen från såväl riksdag och regering som trafikutskott och ministrar.
Infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) har förutom flertalet påtryckningar från gotlänningar i olika positioner, också fått en konret fråga från riksdagens talarstol, där Vänsterpartiets Linda Westerlund Snecker i januari i år frågade om infrastrukturministern är beredd att ta ansvar för Gotland i detta läge – och hon kommenterade samtidigt att ”extra anmärkningsvärt är denna chockhöjning mot bakgrund av att Gotlandsbolaget går med kraftig vinst – som de gör sitt bästa för att mörka genom att snabbt avskriva vinsten – och samtidigt motiverar sin höjning med den svåra ekonomiska situationen i omvärlden.”
Ministerns svar på detta blev:
–Vi kommer noggrant att följa händelseutvecklingen i de utmanande tider som nu ligger framför oss, vilket är ungefär detsamma som han svarat alla som sökt honom i detta ärende under vintern och våren.
Horisont har också ställt frågor, som inte har besvarats.
Andreas Carlson har också kommenterat att biljettprishöjningen är avtalsenlig, vilket han har alldeles rätt i – Destination Gotlands avtal med Trafikverket reglerar att biljettpriserna för gotlänningar inte får höjas hur som helst, men att ett konkret skäl som möjliggör höjda biljettpriser är just höjda bränslekostnader.
En person, av många, för vilken den senaste biljettprishöjningen blev droppen, är Per-Erik ”Peja” Jacobsson i Näs. Med svärföräldrarna boende på fastlandet har han och sambon länge rest förhållandevis ofta med Gotlandsfärjorna och han har ibland behov av att kunna bestämma sig med relativt kort varsel.
Nu har han tagit ett drastiskt beslut:
–Vi flyttar från Gotland. Sambons föräldrar blir äldre och vi behöver kunna åka dit då och då. Hade priset varit annorlunda hade vi bott kvar här, men med de här höjningarna… Det går inte, säger han uppgivet.
Ett första flyttlass har redan gått, fler är på väg. Huset i Näs som paret bott i har de hyrt, så det var en enkel sak att säga upp hyreskontraktet; däremot har Peja Jacobsson sålt av en massa grejer.
–Vi har bott i ett stort hus och flyttar nu till en lägenhet, så jag måste bli av med lite grejer, skrattar han.
–Jag har träffat mycket folk på senare tid som resonerar likadant som oss, även personer som relativt nyligen har flyttat till Gotland.
När han genomförde en resa till fastlandet kort efter att höjningen hade trätt i kraft i januari, insåg han att biljetten för honom själv och bilen plötsligt var 800 kronor dyrare än senast han bokade en resa.
–Det blev droppen. Jag kan ta att de i viss mån måste höja priserna när bränslet stiger i pris, men inte så här mycket. Bor man på fastlandet kommer man väldigt mycket längre för samma peng än de 15 mil som det är från fastlandet till Gotland, även om bensinen är dyr.
I stället för att ha Näs som hemma, slår paret nu i stället rot i Katrineholm, där sambons föräldrar bor.
–Men vi har barnen kvar på Gotland – även om de är stora och klarar sig själva – så vi kommer ju ändå åka hit någon gång.
