KRÖNIKA
I slutet av 1800-talet fanns planer på att bygga igen området runt ringmuren med bostadshus. Muren skulle vara kvar. Men inte de grönområden som omger den. Visby skulle bli mer som en vanlig svensk småstad. Så blev det inte. Områdena runt ringmuren ger Visby en speciell karaktär. Muren är otroligt påtaglig. Och det är bland annat därför staden utsågs till världsarv 1995. Men gravarna skapar också en distans mellan innerstan och resten av staden. En distans som inte bara är fysisk utan även psykologisk. Själv växte jag upp hundra meter utanför muren. Hundra meter, eller en evighet. Det här var på tiden innan det fria skolvalet och vi placerades på Humlegårdsskolan. Trots att innerstadsskolan S:t Hans låg närmare. Varje dag, i ur och skur, promenerade min bästis och jag två kilometer bort från muren. Innerstadsbarnen mötte vi inte förrän på högstadiet, när tonåringar från hela stan blandades på en större skola. Då var identitet och hierarkier redan fastslagna. De som hade gått på S:t Hans var som från en annan värld. De hade second hand-kläder, fast de inte var fattiga. Deras föräldrar var arkitekter och konstnärer. Och de bodde i fantastiska hus och våningar, som vi nu för första gången fick tillträde till.
Tidigare hade jag knappt varit hemma hos någon som bodde i innerstan, trots att muren var min främsta lekplats. Åren går och plötsligt bor jag själv innanför ringmuren. Hyr en lägenhet som egentligen är för dyr men vi behöver i alla fall inte flytta ut över sommaren. Det är på många sätt otroligt opraktisk att bo i innerstan. Backar, vart man än ska. Dåligt med trottoar och ett trassel av enkelriktade gator. Svarta fönster som skapar en spöklig känsla, i alla de hus och lägenheter som används som sommarstugor. Men också: Alldeles, alldeles underbart. Från fönstren ser vi muren åt ett håll, havet åt nästa och en ruin åt det tredje. Det är som att bo i en saga. När jag tänker tillbaka är jag glad över den skola jag hamnade på som liten. Där fanns barn från olika socioekonomisk och kulturell bakgrund. Så önskar jag att även innerstaden var. För jag saknar något i de medeltida gränderna. Jag saknar människor. Jag saknar ljudet av barn som springer, som skrattar och tjafsar. Saknar vuxna som talar olika språk och har olika erfarenheter i bagaget. Saknar grannar med kontrakt som räcker året runt. För hur vacker kulissen än är, behöver en saga sina karaktärer. Det är de som ger sagan liv. Moa Candil
moa@horisontmagasin.se
