"Stenen, elden och metmasken: Tre trappsteg till Rockefeller”.
Längre än så är inte dikten Evolution som ingår i Nils Ferlins diktsamling Barfotabarn från 1933. En kortfattad men träffsäker beskrivning av den liberala kapitalismen. Först lär man sig hantera döda ting, sedan tar man makt över naturkrafterna för att slutligen lära sig utnyttja andra levande varelser.
Inte så snyggt, men trots det ges liberalism inte sällan positiva förtecken, dvs. du som individ ska ha frihet att göra vad du vill för att maximera din egen lycka (och på köpet maximeras allas lycka är teorin). Problemet är bara att denna beskrivning av liberalism är att den enbart beskriver den lilla uppsidan och döljer den större nedsidan. Vad gäller den senare är den givna innebörden att andra ska ha full frihet att efter eget gottfinnande och för egen vinning utnyttja dig. Det är det som är signum för den liberalism som under senare årtionden har varit grundbulten i ”västvärldens” politiska ”reformer”, igångsatt av firma Reagan och Thatcher (en olycka kommer sällan ensam!). Men det gäller väl inte Sverige? Jo, det gäller särskilt Sverige!
I Sverige har liberalismen i praktisk politik getts en unikt radikal tolkning innebärande att en liten utvald elit ska ha full frihet att sko sig på alla andra. Smulorna från elitens bord ska vara tillräckligt för att hålla alla andra nöjda. Transfereringarna av allmän egendom och allmänna resurser till ett fåtal har under årtionden varit – och är alltjämt – gigantiska i Sverige.
Det som generationer av idogt arbetande svenskar har samlat ihop har systematiskt förskingrats och förts över till ett fåtal.
Det kallas ”privatisering”. Det har marknadsförts som ett sätt att effektivisera och förbilliga varor, tjänster och andra nyttigheter till allas vår glädje. Med facit i hand vet vi att det inte har blivit så. Och utan facit var det inte heller särskilt svårt att på förhand klura ut att det inte heller skulle bli så.
Men liberalernas verklighetsfrånvända marknadsföring har gått hem. Det trygga, rättvisa och solidariska välfärdssamhället har övergetts. De allra flesta av oss låter sig obekymrat vara metmaskar som dinglar i kroken för att glupskt sväljas av hungriga fiskar.
Många antagligen i ett fåfängt hopp om att själv bli en ful fisk. Men hur är det egentligen? Blir inte fisken fångad av någon som är ännu glupskare? Jomenvisst är det så. Liberalism i denna tappning är nämligen benämningen på den näringskedja där vi alla riskerar att bli uppätna någon gång – frågan är bara var i turordningen vi befinner oss.
--- --- ---
Detta är krönikan i sin helhet, så som den publiceras i Horisont nr 70 (sommaren 2023). Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Krönikören, Mikael Mellqvist, är jurist och före detta lagman vid Gotlands tingsrätt.
