För fyra decennier sedan flyttade den då 25-åriga Christer Mattsson från Stockholm till gården Skåls på Näsudden på södra Gotland, där han genom lärlingskap och enträgen övning lärde sig att bemästra ett material som bestämmer, trilskas och förtrollar.
Det som lockade med glasblåsaryrket var dels själva hantverket och dels den rockstarkänsla som det innebär att iscensätta det inför publik.
Vid sekelskiftet 1900 var lokalen på Mellangatan i Visby innerstad ett islager, men nu råder det motsatta elementet här. Dygnet runt brinner smältugnen som har en temperatur på 1200 grader och glasmassan glöder. Visby Glasblåseri är glashytta och butik, men även en skådeplats för ett yrke som i dag endast behärskas av ett fåtal. När glasblåsaren Christer Mattsson berättar om hantverkets dragningskraft, då han i ungdomen fick upp ögonen för det, är det med ord som ”fascinerande”, ”förtrollande” och ”fängslande”. I trappan inne i glasblåseriet, som fungerar som åskådarläktare, har turister från när och fjärran och förbipasserande Visbybor i alla åldrar blivit trollbundna av föreställningen i ugnens kopparfärgade strålkastarsken.
"Skillnaden mellan ett handblåst och ett fabrikstillverkat glas är väldigt tydlig för mig. Jag upplever att det handblåsta glaset pratar med mig, medan det andra är stumt. Jag vill att det ska hända något när man greppar ett av mina glas.
Du vill släcka törsten, men blir distraherad av mötet med flera sinnen, där känselbiten är viktig; hur glaset vilar i handen, och även synen av ljusets spel som ideligen förvandlar.
När jag var ung fick jag en rock´n´roll-känsla inför dem som hängav sig åt hantverk. Jag ville också vara en sådan som höll på med någonting som folk fascinerades av. Den längtan var drivkraften, mer än att jag ville ge uttryck för form. Jag är präglad av en bruksglastradition och mitt formsinne har utvecklats med tiden, i ett oavbrutet samtal med materialet. Jag utgick från någon sorts klassisk symbolbild av hur ett vinglas ser ut, idéer som finns serverade redan. Sedan är det ett oupphörligt sökande efter proportioner och struktur, både med ögat och känseln. Du måste vara receptiv för det här materialet och känna efter i vilken riktning glaset vill ta dig. Mitt arbete är mer av en evolutionsprocess än att jag har något som måste ur mig. Jag ser inte mig själv som formgivare – snarare ”formfåare” – och definitivt inte som konstnär.”
