Horisonts Moa Candil skriver i en krönika om det gotländska artisten och låtskrivaren Marie Nilsson Lind, som gick bort på torsdagen. Några dagar tidigare avled hennes man, musikern Magnus Lind, efter en tids sjukdom.
Finns det någon artist som betytt mer för mig än Marie Nilsson Lind? Antagligen inte. Som barn gav hon och Ainbusk stolthet över att vara gotlänning. En portal till en annan värld. Som vuxen tröst och styrka, i sin öppenhet kring den psykiska ohälsa som var en del av hennes liv. Vi såg deras shower flera gånger på 90-talet, jag och mina systrar. Allt var definitivt inte barnanpassat men vi älskade dem. De gav oss styrka. Att få vara rolig och larvig, även som tjej. Att få blanda allvar och skämt, att livet är så. Att man får strunta i salladen och beställa en flaska vin i stället. Glittriga kjolar, svordomar, en låtskatt. Senare blev det mer sorg än skratt. Sorg över att Josefin skulle behöva dö, innan vi förstod exakt vilket helvete hon levt i. Innan Marie skrev klart ”Josas bok” och berättade så naket och öppet om deras gemensamma och enskilda historier. Sorg över att Marie nu behövde gå. Det är tomt utan er. Det ni lämnar efter er är vackert.
Sångerna, texterna, minnena. Skörheten, närheten, öppenheten. Ett konstnärskap som till stor del handlar om att vara kvinna. Att vilja ha läppstift och fixa håret. Samtidigt kräva att få skapa och ta plats. Skrika: Se mig! Älska mig! Med alla mina brister och sår. Dåliga och underbara sidor. Kvällen innan torsdagen, satt jag med en av mina systrar. Vi pratade om Marie. Hur skulle det gå för henne nu, utan Magnus. Han som var hennes klippa, som lyste upp i mörkret hon bar på. Var skulle hon bo, hur skulle hon orka. Nu återstår bara att skrika till himlen: Vi såg dig! Vi älskade dig! Vi saknar dig. Text: Moa Candil / Horisonts redaktionsråd
