Den ukrainska poeten Julia Musakovska har tagit till vapen, men inte i form av pansarskott eller gevär. Hennes vapen är pennan.
Ur den strömmar krigsskildringar som väcker uppmärksamhet internationellt och tar henne på många resor. En av dem gick till Gotland, dit hon kom för att skriva – och vila.
– Det är fysiskt utmattande att leva i ett krig. Vi har börjat förstå att det här är ett maraton, inte en sprint. Du behöver ha strategier både för att överleva och för att orka, säger hon.
I flera år drömde Julia Musakovska upprepat samma dröm. I drömmen behövde hon packa en väska, det var bråttom, men hon hittade inget av det hon behövde ha med sig. I drömmen hade hon panik. Men när det i verkligheten blev dags att göra just det, packa en väska och fly från sitt hem, var allt annorlunda.
– Det var kontrollerat och stillsamt. Jag visste precis vad jag skulle göra, jag hade ju redan gjort det i drömmen.
Det är oktober 2023 och ett och ett halvt år har gått sen Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Julia Musakovska har kunnat återvända till sitt hem i staden Lviv, som ligger nära den polska gränsen och därmed långt från frontlinjen.
– Det är ganska lugnt där, staden har bara bombats 20 gånger, säger hon själv lakoniskt på i stort sett felfri svenska. Språket lärde hon sig på universitetet i hemstaden.
– Många frågade varför just svenska, men jag tyckte det var spännande. Det finns många historiska kopplingar mellan Sverige och Ukraina och jag känner en sympati för hela Skandinavien, berättar Julia, som också översatt svenska poeter som Thomas Tranströmer, Nils Ferlin och Karin Boye till ukrainska.
Under uppväxten talades flera språk i hemmet och hyllorna var fulla av litteratur på många olika språk. Hemspråken polska, ryska och ukrainska. Men också engelska, tyska, tjeckiska och ungerska.
– Språk fascinerade mig och jag hade lätt för att snappa upp nya ord, säger Julia, som under universitetsstudierna slapp tampas med KGB men i stället rekryterades av ett svenskt företag.
Företaget tillverkade möbler åt Ikea och Julia fungerade som översättare och kommunikatör. Hon blev kvar i flera år och reste till Sverige återkommande i jobbet. Samtidigt började hon hitta fram till ett mer konstnärligt skrivande.
– Jag började publicera min poesi på internet och i olika tidskrifter online. Sen skickade jag in mina dikter till olika tävlingar och fick några priset. År 2010 gav jag ut min första diktbok.
Men det var fortfarande mest en hobby, jag försörjde mig på andra saker.
Runt 2014, när Ryssland annekterade Krim, började Julia Musakovskas poesi ta en ny riktning. Hon drabbades hårt av det som hände och förstod någonstans att det bara vara början. Hon bar kriget med sig, och gav utlopp för det i dikter. När den fullskaliga invasionen så skedde, i början av 2021, hade hon därför redan en uppsjö av krigs-poesi som plötsligt spreds som en löpeld över jorden.
– Intresset för ukrainsk poesi har varit enormt sedan invasionen och mina dikter har översatts till många olika språk.
För Julia Musakovska har kriget fortsatt innebära resor, fram och tillbaka över Östersjön. Inbjudningarna kommer från många länder och hon har fått ta tjänstledigt från sitt vanliga jobb för arbetet som poet – och krigskorrespondent.
– Det är viktigt för mig att inte bara läsa mina dikter, utan att berätta om hur det är i Ukraina och om kollegor som inte längre finns kvar. Jag gör inte det här bara för själv utan för mina vänner och alla ukrainare som lever i kriget. Min poesi är ett medel i kampen, säger hon.
Hon menar att hon och andra kollegor har tvingats in i rollen som aktivister. Vare sig de vill eller inte blir kulturskaparna talespersoner för det ukrainska folket. Något annat anser Musakovska vara omöjligt i tider av krig.
– Många ryska intellektuella distanserar sig från politiken. Men du kan inte göra det när det är krig. Du måste välja sida. Du har ett ansvar, du kan påverka vad som sker i ditt land. På plats, utomlands eller digitalt – det finns alltid ett sätt, säger Julia Musakovska.
”Magnolian blommar i en främmande trädgård.
Helst ville man dö, men likväl är man tvungen att tala
med munnen fylld av stenar och spik,
med munnen fylld av blod.
Att tala på vägnar av alla dem som fått sin själ utsliten.
Men hur ska man kunna ta reda på vad de ville säga?
Tala, o poet,
tala trots att du saknar rätten,
och när du inte längre står ut
ska du spotta blod genom stenar och spik
och fortsätta tala.”
Det är oktober 2023 och den ukrainska poeten har checkat in Östersjöns författar- och översättar-centrum på Klinten ovanför domkyrkan i Visby. Julia Musakovska är här för att skriva – och vila. Att leva i ett krig är utmattande, som hon själv konstaterar. Elektricitet som kommer och går, bomblarm som tjuter, infrastruktur som inte fungerar. Allt i vardagen blir svårare.
– Redan nu, i invasionens andra år, har vi förstått att vi behöver hitta lösningar för att hålla ut. Vi hoppas alla att kriget snart ska vara slut men vi måste förbereda oss för ett maraton. Och för att vara effektiva i det långa loppet behöver vi också hitta tid för vila och sådant som ger oss energi.
