Bilden: Att kunna träna på snö på Gotland är ingen självklarhet – då blir det ofta i stället löpning på schemat.
. 220 kilometer på skidor i orörd, lappländsk fjällterräng norr om polcirkeln. För de flesta en omöjlig och otänkbar uppgift – för Lärbroparet Catarina Dennerborg och Dennis Andersson en spännande utmaning i jakten på nya upplevelser.
Dennis Andersson var först ut; han åkte det klassiska, ja nästan mytomspunna, Nordenskiöldsloppet första gången redan för fem år sedan. Just det året var det på grund av olika väder- och snöförhållanden förkortat till ”bara” 200 kilometer, i stället för ordinarie distans 220 kilometer.
Han berättar om upprinnelsen när Horisont träffar Dennis och sambon Catarina Dennerborg inför ett löppass på Galgberget:
"Jag kommer från Luleå och har alltid åkt skidor. Just det här loppet hörde jag talas om för rätt länge sedan, jag har följt det genom åren via sociala medier och sett någon livesändning därifrån. När jag var liten var drömmen länge att åka Vasaloppet när jag fyllt 18, alltså nog gammal för att över huvud taget få åka. Men när jag väl blev 18 var jag inte lika intresserad av loppet längre – så det tog några år till innan jag åkte mitt första Vasalopp. Men jag har också länge velat göra någon längre utmaning, som ett 24-timmarslopp av något slag. Så till slut blev det så att jag anmälde mig till Nordenskiöldsloppet.
Tidsmässigt gick det bra, det tog inte ens 24 timmar. Jag gick i mål på 17 och en halv timme, men maxtiden för loppet är 30 timmar.
Där och då var det väldigt jobbigt och plågsamt. Redan efter en mil eller två började det kännas tungt och motigt, jag fick ont i en armbåge och allt kändes jobbigt, men till slut vände det, och andra halvan av loppet var betydligt skönare.
Men efteråt så sa jag till Catarina att jag avrådde skarpt från någon mer anmälan till det loppet.”
Sambon Catarina Dennerborg minns de där avrådande orden. Hon delar sin sambos förkärlek för långa utmaningar, gärna utmaningar som är värre än vad man tror sig klara.
Till skillnad från sin Norrbottenfödde sambo, är Catarina uppvuxen i Skåne med löpning som det hon ägnat sig mest åt genom åren.
”Jag vet inte vad som är ”min grej” egentligen. Min grej är nog att hålla på rätt länge, oavsett vad det är. Jag är för gammal för att jag ska bli bäst i någonting, så på senare år har jag kört längre lopp. Det är väl ett sätt att visa för mig själv att jag klarar mer än jag tror. Oavsett om det handlar om skidor eller löpning blir det som ett slags meditation; det är samma steg, samma stavtag, man tar sig framåt.
Efter att Dennis hade åkt Nordenskiöldsloppet pratade vi lite om det, och Dennis sa nej… och så pratade vi lite till om det, och han sa nej igen. Och så pratade vi lite till – och till slut satt vi där och hade vi anmält oss. När jag ger mig ut på något jag aldrig gjort förut, så brukar jag ha målsättningen att inte komma sist. Någon enstaka gång har jag väl brutit ett lopp, men jag har aldrig kommit sist, och det är väl målet nu också.
Maxtiden i Nordenskiöldsloppet är 30 timmar, och det främsta målet är ju helt enkelt att ta sig i mål innan dess.”
— — —
Detta är ett litet utdrag av ett längre reportage i Horisonts vårnummer 2024 (nr 73). Om du är prenumerant – eller blir det nu – och har registrerat dig för digital åtkomst kan du läsa hela numret digitalt redan nu. Här kan du läsa en lathund över hur du får digital åtkomst. För att köpa numret, eller teckna prenumeration, använd formuläret nedan eller mejla redaktion@hpress.se.
