Jag har drabbats av en känsla, som inte lämnar mig. Känslan av att vi lever i parallella världar. Att det jag upplever som verklighet, det jag ser, hör och tänker, skiljer sig dramatiskt från andra människors upplevelser.
De första dagarna i mars var känslan starkare än någonsin. Sverige hade precis gått med i Nato, och reaktionerna var så diametralt olika. ”Äntligen kan man känna sig trygg!” sa en mamma, över kaffet på ett barnkalas. ”Sorgens dag”, skrev andra, på sina sociala medier. ”Kolla vilka coola vapen Nato har! De ska vi använda snart”, gick snacket i en kompis lunchrum.
Hur kan vi uppfatta samma händelse så olika? Och Nato är bara en av frågor, där vi verkar leva i skilda dimensioner. Klimatkris, Kristersson (Ulf), krigen. Palestina, Persson (Gunilla), påsk-paraden. Kan vi komma överens om något alls?
Gotland är en ö. En ganska liten ö. Inte mer än 60 000 människor bor vi på den här kobben. Ändå tycks det mig som att vi står rätt långt ifrån varandra. Så har det kanske alltid varit, människor har haft olika förutsättningar och olika intressen. Nån spelar innebandy, en annan sjunger i kör, en tredje investerar i fastigheter och räknar sina pengar. Så är det. Men just nu, i nådens år 2024, när vi står inför så stora kollektiva utmaningar.
Då upplever jag detta som alltmer problematiskt.
Därför kommer jag nu att pitcha ett förslag. Ett förslag som kan tyckas naivt eller radikalt eller skitjobbigt. Men nu kör vi: Ska vi inte ta och återstarta Gutatinget? Ni vet, den där mötesplatsen där gutarna samlades för att ta beslut om viktiga saker.
Katarina Söderdahl och Janette Bornmarker skriver i sin illustrerade faktabok, Ett delat land:
Mitt på Gotland ligger Roma. Den mest betydelsefulla mötesplatsen på ön ända sedan hednisk tid. Flera gångar om året samlas gutarna i Roma för marknader och tingsmöten. Alla beslut som rör hela ön avgörs här i Gutnaltinget, Gotlands egen riksdag.
Gotland är ingen autonom region, I know. Vi tillhör Sverige och EU och nu också Nato. Vi har en del lagar och regler att förhålla oss till. Men tänk om vi som bor på Gotland ändå skulle testa att snacka med varandra och försöka hitta lösningar på våra gemensamma problem. Skulle inte det vara spännande?
Platsen är väl vald på en höjd intill en vattenfylld myr. I alla riktningar finns ett utbrett system av vattenvägar uppbyggt av sjöar, åar och smala kanaler, vilket gör det möjligt att ta sig dit med båt, fortsätter Söderdahl och Bornmarker sin skildring.
De där vattenvägarna, de är det inte mycket med nuförtiden. Men Roma ligger fortfarande mitt på ön och det är hyfsat lätt att ta sig dit med buss, cykel eller epa. Ska vi inte ses där för ett ting, framåt augusti? När sommargästerna börjat droppa av, innan mörkret faller igen. Ta de där samtalen om hur vi önskar att livet på vår ö skulle vara. Visst tusan skulle vi då kunna påverka våra liv och vår omvärld – om vi vill? Eller i alla fall närma oss varandra, i förståelsen av världen vi lever i.
--- --- ---
KRÖNIKA | De åsikter som uttrycks är skribentens egna.
MOA CANDIL | Journalist och författare, del av Horisonts redaktionsråd.
Denna krönika publicerades i Horisont nr 73 (våren 2024)
