Ansvarslös opportunism är på modet, inte minst i svensk politik. Den populistiska politikern har i grunden en tämligen föraktfull inställning till dem han, eller undantagsvis hon, vänder sig till. Populistens enda vision är att skaffa sig och/eller behålla en maktposition. Någon genuin vilja att skapa ett samhälle byggt på vissa idéer saknas vanligen. Populisten tvekar inte inför att fördjupa och förvärra klyftor och orättvisor i samhället. Det som i sammanhanget kan framstå som paradoxalt är att just de medborgare som har allra mest att förlora på populistens politik inte sällan är de som mest hängivet stöttar honom. Hur kan det komma sig? En förklaring är att populisten får dig som egentligen är missnöjd med dig själv att hata någon annan. Vreden och besvikelsen över egna tillkortakommanden och misslyckanden kan tillskrivas någon annan eller något annat. Populisten rentvår dig. Du är utan skuld!
Det som förenar populisten och populistens anhängare är oförmågan och oviljan att ta ansvar. Fakta är dessutom tämligen ointressant för dem. Känslorna vinner med hästlängder över förnuftet.
När känslan av att Putin utgör ett hot mot Sverige är stark, spelar det ingen roll att förnuftet tydligt talar för motsatsen. Populisten får därför starkt stöd för sin destabiliserande kapprustning. När hämndkänslorna tar överhanden får populisten lätt stöd för att bygga nya fängelser, trots att förnuftet tydligt säger att det kommer att öka de kriminella aktiviteterna i samhället.
När den populistiskt betonade politiska debatten – ivrigt påhejad av media – breder ut sig undergrävs vår demokrati. När väl underbyggda sakargument faller platt till marken, när seriösa debattinlägg utsätts för hån, när försök att rädda miljön möts med axelryckningar – då är det kris för det demokratiska samhällsbygget. När ansvarslösa populister i regering och opposition tävlar om vem som ska leda oss i fördärvet – då är vi illa ute.
Den polarisering som populisterna fört oss till är alltså en polarisering mellan att å ena sidan vädja till våra känslor och å den andra sidan till vårt förnuft. Tyvärr har utrymmet för det senare avsevärt krympts.
Det är knappast ryska ”påverkanskampanjer” som hotar vår demokrati. Ett avsevärt större hot är i stället de inhemska populisternas ”påverkanskampanjer” vi behöver vara rädda för. Men det ingår också i populistens verktygslåda att dölja sitt eget kampanjande med att utmåla någon annans kampanjande som ett hot.
Vi är illa ute! Här och nu!
--- --- ---
KRÖNIKA | De åsikter som uttrycks är skribentens egna.
MIKAEL MELLQVIST | Jurist och före detta lagman vid Gotlands tingsrätt.
--- --- ---
Krönikan publicerades ursprungligen i Horisonts vårnummer 2024 (nr 73). Om du är prenumerant – eller blir det nu – och har registrerat dig för digital åtkomst kan du läsa hela numret digitalt redan nu. Här kan du läsa en lathund över hur du får digital åtkomst. För att köpa numret, eller teckna prenumeration, använd formuläret nedan eller mejla redaktion@hpress.se.
