Flera av de konstnärer som ställer upp i Öppna Ateljéer nu i helgen, kristi himmelsfärdshelgen 2024, har Horisont träffat och intervjuat genom åren. Inte om Öppna Ateljéer i sig, men om deras liv och deras konstnärskap.
En av dem är glaskonstnären Jennie Jessen (tidigare Jennie Olofsson), som Horisont träffade vintern 2016 – då tillsammans med kocken Luqaz Ottosson, om deras gemensamma mat-på-glas-projekt (notera att projektet Mat på glas alltså inte längre pågår).
— — —
Det började med ett stekt ägg.
Nu dukar glasblåsaren Jennie Olofsson och kocken Luqaz Ottosson upp en hel middag. Tillagad på smält glas. Fyra sittningar blir det, blott tio gäster till varje.
Följ med i ett möte med en experimenterande duo. Den ena glaskonstnär. Den andra matkonstnär.
Hon är en glasblåsare från Gotland. Han är kock från småländska glasriket. Tillsammans kommer de på ett sätt som aldrig tidigare skådats bjuda in till en middag tillagad på smält glas. Och serverad på nytillverkade tallrikar, gjorda enkom för ändamålet. Jennie Olofsson, 33 år, och Luqaz Ottosson, 30 år, har bara träffats en handfull gånger för att prata om sin idé och experimentera sig fram till de bästa rätterna att laga på detta tämligen spektakulära vis. – Mat är ju hippt i dag, och glasblåseri har liksom blivit insläppt i finare sammanhang på senare tid. Det är kul att vi kan förvalta och visa upp det, resonerar Jennie om de fyra föreställningarna i december. – Gästerna ska få se själva glasblåsandet, de ska få se en bra kock laga bra mat. Och de ska sedan få det serverat på tallrik. 
Bilden: Glasblåsaren Jennie Jessen, som när den här intervjun gjordes och bilden togs hette Olofsson, hade hjälp i sin glashytta av Alexis Gardelin.
Luqaz Ottosson kommer från Eksjö och har jobbat både utomlands och i bland annat Stockholm och Åre innan han hamnade på Gotland. På ön jobbade han på 50 kvadrat, Furillen och Hamra krog, innan han blev kökschef på Lilla Bjers där han stannade i drygt tre år. Idén till mat-på-glas--projektet växte fram i somras. Luqaz hade då lämnat Lilla Bjers och det inrutade liv som det innebär att jobba på restaurang för att vidga sina vyer, ta ut svängarna lite men ändå stanna inom matbranschen. – Jag ska inte säga att jag gick i väggen, men det var nog inte så långt ifrån. Jag jobbade mycket, det var slitigt och jag behövde göra något annat, berättar han. Han köpte en cykel. – Jag hade inte ägt en cykel på tio år och är absolut ingen cyklist. Nu kunde jag ägna mer tid åt mitt eget företag och blev på så vis friare. Det var en perfekt lösning. Planen var att cykla genom mat-Sverige, från Smygehuk till Treriksröset, besöka gårdar, lantbrukare och andra som på ett eller annat sätt är verksamma inom livsmedelsbranschen. Och för att laga mat på olika gårdar längs vägen och bjuda in allmänheten till middag med den aktuella gårdens egna specialiteter i fokus. – Jag hade planerat en ungefärlig rutt, och några stopp var bestämda på förhand. Men eftersom jag aldrig cyklat några längre sträckor tidigare, kunde jag inte bedöma hur lång tid det skulle ta att ta sig från ett ställe till ett annat, så det mesta blev ändå bestämt längs vägen.
Totalt cyklade han cirka 340 mil under drygt två månader. 14 middagar tillagade han på gårdar han besökte, och utöver det gjorde han en rad besök hos bönder och andra som tog emot honom. Under hela resan sov han i en medhavd hängmatta – vilket i sig bjöd på en rad äventyr. – Jag tänkte att det skulle kunna finnas en viss risk att jag uppe i Norrland någonstans skulle träffa på varg eller björn. Men i själva verket var det mest närgångna en flock vildsvin under en av de allra första nätterna i Skåne. Som tur var hängde hängmattan precis så pass högt att de inte nådde upp. Men alla mina väskor och grejer som låg under stångade ett vildsvin ner i en slänt, och jag vågade inte gå ur hängmattan förrän nästa morgon, berättar han med ett skratt. Under en kort sträcka på en liten skogsväg i Värmland cyklade han jämsides med en varg, men fler närgångna möten med djur än så blev det aldrig. Däremot en lång rad betydligt mer gemytliga och givande möten med människor. Möten som skapade nya tankar, nya idéer och nya infallsvinklar. Och han hade mycket tid till eftertanke. – Jag låg i min hängmatta med ficklampa på kvällarna och skrev ned idéer som jag fått under dagarna i ett litet anteckningsblock. 
Jennie Olofsson har verkat som glasblåsare i ett decennium och är utbildad i både Danmark och USA. Beslutet att satsa på glasblåseriet kom, kanske något oväntat, också i en hängmatta.
I Laos. – I en hängmatta i Laos fick jag en snilleblixt: ”Jag ska bli glasblåsare”. Då visste jag ingeting om varmt glas; det var ett infall som blev en vision, berättar Jennie Olofsson om sina första tankar på det som kom att bli hennes yrke. Väl hemma efter resan i Laos sökte hon sig till Visby glasblåseri. Där fick hon först praktikplats, sedan sommarjobb. – Jag blev helt såld av det här magiska materialet som är lite farligt, varmt, svettigt och samtidigt skört, transparent, gnistrande och formbart, säger hon. Och, som det brukar heta, på den vägen är det. Hon utbildade sig via en ettårig utbildning i småländska Kosta, tre år på en designutbildning i Danmark och dessutom en kortare sejour i USA. – Fantastiska år på en liten koncentrerad plats gav vänner och kollegor över hela världen med samma intresse – glas – plus en övertygelse om att man kan leva och överleva som konsthantverkare. Att vi behöver använda våra händer och uppskatta och inte glömma att världen också behöver vackra saker och objekt i vår vardag, säger hon om studietiden. – Jag känner mig stolt över att föra glashant-verket vidare in i framtiden. Jennie startade sin egen glasblåsarverkstad, som går under namnet Glasstudion Big Pink, sommaren 2015, då hon och sambon Peder Jessen köpte den gamla bygdegården i Norrlanda. I den intilliggande före detta kalkladan inredde hon sin verkstad, som nu är basen i verksamheten. 2014 utsågs hon till Årets formbärare, hon har producerat unika serier av glas och tallrikar till flera restauranger på Gotland och i Stockholm och hennes skapelser kan också ses på middagsborden i TV4-succén ”Så mycket bättre” från Grå Gåsens lada i Burgsvik. Målet med att skapa en egen glasstudio var just att kunna försörja sig på sitt glasblåseri utan att behöva ha mängder av småjobb vid sidan av, och hon ser sig själv som både konstnär och företagare. Något som avspeglas i det faktum att hon i år har nominerats till såväl näringslivspriset, utdelat av organisationen Svenskt Näringsliv på Gotland, som till kulturpriset, som Region Gotland står bakom. – En kombination som känns bra, säger hon själv med ett skratt.
Även Gotland ingick förstås i den trampande kockens rutt i somras. Det var under denna resa som hans idé om att besöka Jennie Olofssons glasblåsarverkstad i Norrlanda föddes. – Jag besökte ju inte bara bönder eller andra som jobbar med mat utan försökte träffa så många som möjligt i närliggande branscher, berättar Luqaz. Jennie, som har tillverkat unika serier tallrikar och glas åt en handfull restauranger, var därmed en potentiell person att besöka. Luqaz och Jennie hade aldrig träffats tidigare, men eftersom Luqaz hade bott granne med Saluhallen i Visby innerstad – där Jennies sambo Peder Jessen är en av grundarna och ägarna – kände han ändå till henne och visste att hon hade egen verkstad i Norrlanda. – Så en dag ringde du och bara frågade om du kunde komma ut hit och kolla, berättar Jennie när de två en fredagsförmiddag i slutet av oktober träffas i Jennies verkstad för att än en gång testa sina mat-på-glas-idéer och förfina upplägget inför de hittills fyra planerade sittningarna i december. – ”Vi kan väl testa att laga mat på glaset?” sa du, minns Luqaz. – Och du svarade ”kan man det?” Ja, svarade jag, vi kan väl prova, skrattar Jennie. Och så förbereder de för att visa hur det där allra första testet gick. Jennie öppnar ugnsluckan och lyfter med glasblåsarpipans hjälp ut smält glas, glödande orange, som hon ringlar på ett lågt metallbord. Hon jämnar till ytan på ”glasplätten” som hon kallar den, med ett verktyg som ser ut lite som en mortelstöt fast med platt undersida, och skapar en liten nedsänkning i mitten av det glödande glaset. – Det är för att ägget ska stanna kvar. Första gången vi testade detta brann ägget nästan upp för vi la på det för tidigt. Andra gången gled det av och la sig helt ostekt på bordet bredvid själva glas-plätten, skrattar Jennie. Första halvan av de erfarenheterna upprepar sig även denna gång. Det första ägget blir närmast svart undertill. Men det andra ägget blir perfekt. Luqaz strör lite salt på ägget och garnerar med färska kryddor. – Så där! säger Jennie triumferande. – Det här med mat och glas-situationer går långt tillbaka i tiden. Så kallad hytt-sill kommer därifrån; förr kunde luffare eller arbetare nyttja värmen i glashyttorna för att värma sin mat, men då använde de värmen från ugnarna på kvällen när glasblåsarna hade slutat för dagen. Vi vill utveckla det där och göra en uppgraderad version. — — —
Detta är en del av en längre artikel som ursprungligen publicerades i Horisonts vinternummer 2016 (nr 29). Om du är prenumerant – eller blir det nu – och har registrerat dig för digital åtkomst kan du läsa hela numret digitalt . Här kan du läsa en lathund över hur du får digital åtkomst. För att köpa numret, eller teckna prenumeration, använd formuläret nedan eller mejla redaktion@hpress.se.
