Flera av de konstnärer som ställer upp i Öppna Ateljéer nu i helgen, kristi himmelsfärdshelgen 2024, har Horisont träffat och intervjuat genom åren. Inte om Öppna Ateljéer i sig, men om deras liv och deras konstnärskap. En av dem är Amalia Ericsson, som våren 2021 (Horisont nr 58) berättade historien bakom sitt hantverkande.
— — —
Genom hantverket berättar formgivaren och läderkonstnären Amalia Ericsson sin farmor Hildurs och farfar Johns historia, fylld av kärlek och hårt arbete. I hennes händer omvandlas en uttjänt skinnjacka till en kudde – formad, sydd och stoppad av minnen. Berättelser att vila huvudet mot.
För två vårar sedan flyttade Amalia Ericsson in i Stenkumlas gamla lärarbostad från 1950 tillsammans med sambon Fredrik, sonen Sigge, dottern Svea och dvärgpudeln Jonnie. Enligt grannar skulle det från början byggas två hus här, ett för rektorn och ett för lärarinnan. Men planerna ändrades när de blev förälskade i varandra. Många decennier senare ska tomten nu få sitt andra hus, grunden är lagd, det gotländska kärnfuruvirket på väg och till hösten flyttar Amalia in sin ateljé här. En ny plats att skapa på, i fågelkvittrets och kyrkklockans närhet, och med återbruk och hållbarhet som ledmotiv.
”Jag minns farmor Hildurs snälla händer. Hon kallade dem så när de gjorde som hon ville, när hantverket fanns i händerna. Det är i hennes anda jag arbetar i dag och det är under hennes tak jag samlar historier.
Hon var allt jag vill vara: tålmodig, givmild, hjärtlig, lugn och trygg. Hon var en så självklar person för mig, med stark närvaro och pondus. Som liten brukade farmor leka med självaste Astrid Lindgren och jag har fått berättat för mig att hon var en rolig och påhittig lekkamrat, orädd för det mesta, som att hoppa från höskullen. Farmor och farfar fick 13 barn och min pappa Sölve var näst yngst. När farfar dog fick farmor ta hand om alla barnen själv och de äldsta fick hjälpa till på bondgården i den småländska byn Flaka.
När jag startade mitt företag Hildur2John var det för att förändra mitt liv, utan att veta vart det skulle leda, vad jag skulle skapa eller hur. Det enda jag visste var att jag ville berätta. Berätta att livet är svårt och samtidigt alldeles fantastiskt. Därför bestämde jag från första stund att i det jag skapar ska min syster Josefinas livskraft glittra, min pappa Sölves finurlighet ta plats och omfamnas av min farmor Hildurs omtänksamhet och kärleken mellan henne och farfar John.”
— — —
Detta är en del av en längre artikel som ursprungligen publicerades i Horisonts vårnummer 2021 (nr 58). Om du är prenumerant – eller blir det nu – och har registrerat dig för digital åtkomst kan du läsa hela numret digitalt . Här kan du läsa en lathund över hur du får digital åtkomst. För att köpa numret, eller teckna prenumeration, använd formuläret nedan eller mejla redaktion@hpress.se.
