Alla vinnare – nu ett ”autentiskt vittnesmål”

Wisby lystes upp av facklor och ett skimmer spreds från staden. Man såg det på lång väg, det knastrade under mina skor när jag pulsade igenom snön, lyktan svingade i min hand och jag kände tyngden från det unga men nu döda trädet på min axel. Jag hoppas att jag kommer hinna hem innan kontrollanten kom. Om inte månen hade synts igenom molnen hade jag inte sett en meter framför mig.

Min blick pekade ner i marken när jag hörde ett knaster, jag kollade upp och såg en riddare på häst framför mig. Han undvek mig och passerade fort, förmodligen såg han på mig att jag var smittad. Efter vad som kändes som en evighet senare så möttes jag av den stolta ringmuren. Jag gick igenom portarna och möttes av en kal stad, det var helt tomt på gatorna. Folk var rädda för sjukan, jag fortsatte till det ruckel jag kallar hem och ställde granen utanför dörren. Jag fick bara hoppas på att den inte skulle bli snodd. Jag öppnade dörren och snön vimlade in i huset, jag gick in och stängde så fort jag kunde.

Det var kallt i huset, brasan hade brunnit ut. Jag försökte desperat tända den utan någon lycka. Min mage kurrade och jag förstod då att det skulle komma att bli en kall natt. Men jag behövde vara utvilad, dagen efter hade jag nämligen bestämt mig för att hälsa på min mor i byn någon kilometer bort. Jag försökte bäst jag kunde kura ner mig med endast min jacka som täcke. Jag kände lopporna krypa på mig, råttornas steg knattrade på golvet. Men jag var utmattad, och precis när jag mirakulöst nog trodde att jag skulle somna så knackade det på dörren. Eller ja, snarare bankade.

Jag gick fort upp för att se vem det var som kunde tänka sig att komma så sent. Jag hade inte direkt några vänner i staden förutom Johan. Men jag visste att han då arbetade natt för att tjäna ihop till ved. Jag öppnade dörren för att först bli mött av en storm av snö i ansiktet, när jag torkat snön från ansiktet kollade jag upp. I dörröppningen stod en lång man med svart rock och en huvudbonad med en fågelliknande näbb. Jag visste vem det var. ”Benkt Persson?” Han kollade upp från pergamentrullen med mitt namn skrivet på. ”Ja precis”, sa jag självsäkert, dock tror jag att han förstod hur rädd jag var inombords. ”Bra, följ med mig”. Jag förstod ingenting, jag trodde alla mina besök på sjukhuset var över. Jag slängde i alla fall på mig mina kläder och skor och gav mig tillsammans med pestläkaren ut i snökaoset. Hans klackade skor knackade när han stolt gick på kullerstenen genom Adelsgatan. Jag själv fick huka mig för att inte blåsa i väg. Jag var mager, jag tror inte att jag hade ätit på flera dagar vid tillfället.

Vi kom inom kort fram till sjukhuset, pestläkaren öppnade dörren och gestikulerade med handen att jag skulle gå in. När jag gick in igenom dörröppningen möttes jag av en våg av värme. Det var nog det skönaste jag känt i hela mitt liv. Läkaren gick in efter mig och dörren smällde hårt igen av vinden. Brasan mitt i rummet knastrade hemtrevligt och läkaren slog sig ner vid en bänk i mitten av rummet. ”Slå dig ner”, sa läkaren och pekade med hela handen bestämt men vänligt på en stol mittemot bänken. Jag drog nervöst ut stolen och satte mig ned. ”Så”, började läkaren och pausade för att ta ett andetag. ”Jag förstår att du är fundersam om varför du är här igen, jag vet att jag vid förra tillfället sa att du var botad.”

Jag kände på mig att någonting var fel, jag lyssnade så noga jag kunde. ”Dock så har vi sett på flera andra att efter de har blivit klassade som botade, har flera i deras närhet blivit smittade återigen, och i sin tur dött.” Jag förstod ingenting, jag hade ingen i min närhet. Det var bara jag, de enda jag någonsin bytte ord med var antingen Johan eller andra arbetskarlar. ”Doktorn, jag har inga i min närhet, jag har ingen att smitta,” sa jag. Orden bara kom ut automatiskt. ”Nej Benkt, men bara din närvaro tillsammans med andra människor kan smitta dem. Och det vill vi inte, inte sant?” frågade han. Trots att jag inte såg hans ansikte igenom huvudbonaden så kunde jag se hans menande ansiktsuttryck framför mig. ”Så vad menar doktorn med det här?”

Jag ville inte dra några förhastade slutsatser, men jag anade på något sätt att nyheterna som läkaren skulle komma med ej var glada. ”Det jag menar är att du är en fara till folket i staden, din närvaro på gatorna kan leda till ett tiotal döda eller sjuka.” Mitt hjärta sjönk ner i kroppen, skulle jag behöva flytta ut från Wisby? ”Vi har därför bestämt att du behöver avlägsna dig ur staden, om vi någonsin ser dig här igen så kan du nästan förstå vad som väntar”

Läkaren som nyss verkat så trevlig verkade nu i mina ögon ond. Jag brydde mig inte längre. Jag ställde mig upp och nästan sprang ut i stormen. Mitt liv var redan ett helvete, men jag hade i alla fall tak över huvudet. Jag sprang i medvind till mitt ruckel till hem, och la mig under jackan i bädden. Jag var som ett litet barn som lekte kurragömma. Till min största förvåning kom inte pestläkaren den kvällen, och jag lyckades somna.

Morgonen efter väcktes jag av tre män i riddarutstyrsel i mitt sovrum. ”Benkt Persson, ni kommer med oss”. Jag kände igen riddaren som befallde mig. Jag hade mött honom i skogen kvällen innan, han kollade på mig och när jag låg som förstenad i min säng och så drog han upp mig ur bädden. ”Jag sa kom med mig, och det är nu! Om ni ej är utanför dörren påklädd inom kort, drar vi ut dig med bara sängkläder” Riddarna stegade ur rucklet och smällde igen dörren. Jag drog på mig mina trasor och grabbade min pergamentrulle och penna och befann mig inom några sekunder utanför huset. ”Varför har du pergament med dig? Det är inte direkt så att du kan skriva”, frågade riddaren från skogen mig. ”Jag var författare innan jag fick sjukan”, svarade jag stolt, som att inget inom de närmsta minuterna hade hänt. ”Hm”, svarade riddaren och tog utan förvarning ett fast grepp om min handled. Sedan släpade han ur mig ur staden och kastade mig utanför portarna.

”Du Benkt Persson är hädanefter förbjuden att vistas eller vara innanför portarna runt staden Wisby. Om du syns innanför portarna blir du avrättad, ” sa riddaren från skogen och vände på klacken. ”Men jag kommer ju dö!?” ropade jag efter honom. Han svarade inte.

Medan han sen stolt spatserade in i staden så stod jag moloket kvar med snö upp till knäna och visste inte vad jag skulle ta mig till. Utan annat att göra vandrade jag ut i skogen till den gamla stugan som jag och John lekte i när vi var barn. Den låg en bit ut i skogen, under min vandring kände jag hur den översta stelnade snös rispade mig på knäna. Mina fingrar kändes inte och när jag till slut kom fram till stugan kände jag inte en lem i kroppen.

Dörren flög nästan upp av sig själv av vinden och jag klev in, jag kollade mig runt för att försäkra mig om att ingen hade tagit över boendet sen 20 år tillbaka. Det hade ingen, så jag gjorde upp en eld bäst vad jag kunde och värmde mig till min fulla förmåga. Jag sitter nu och skriver denna memoar så att människor i framtiden ska få höra min berättelse. Mina fingrar värker medan jag skriver dessa sista ord, jag tror jag somnar in nu, adjö.

/Benkt Persson