Sista vinnaren – om vikten av kamratskap

Hej kära dagbok! I går kväll så sa mamma och pappa att vi skulle flytta till Visby. Bara sådär!! Vi var väl lyckliga här i Lissabon. Varför skulle vi flytta? Men inget att göra. Efter att vi hade packat flög vi till Stockholm. I flygplanet så såg jag ner på Lissabon och undrade när jag skulle se vårt hus igen.

När vi kom fram så var det natt och vi bokade ett rum till natten. Nästa morgon så åkte vi båtbussen till Gotlandsbåten. Jag undrade om skolkompisarna skulle vara snälla. Hur skulle jag förstå dom, jag kunde ju inte svenska.

När vi kom fram så åkte vi till vårt hus, det stort grönt med vita fönster. Det var faktiskt ganska fint och när vi gick in såg jag en lång spiraltrappa som var av träd. Jag måste faktiskt erkänna att det var ganska snyggt här och trädgården var så stor att jag nog kunde öva lite pilbåge. När mamma sa att det var kvällsmat och det var bacalhau med lite chips och dip.

Nästa morgon så gick jag till skolan och det kändes spännande men lite läskigt, jag kunde ju knappast svenska (jag lärde mig lite på Duolingo) och när jag kom fram så såg jag genast att den här skolan var mycket mindre än min gamla skola i Lissabon.

Jag gick in i skolan och många elever stirrade på mig när jag gick in i klassrummet men så sa läraren att jag skulle sätta mig bredvid en kille som såg ganska cool ut. Jag hoppades att han skulle tycka om mig. Men det var inte sant för när jag satte mig ner så sa han att jag såg ut som en fisk. Jag hatade honom redan.

Men på nästa lektion så satt jag bredvid en kille som hade röda lockar, många fräknar och som hette Tom och som bodde nära mig. Efter skolan så gick jag hem med Tom och jag berättade om Alvin, killen som mobbade mig. På eftermiddagen så lekte jag med Tom.

Några veckor senare en eftermiddag så lekte jag och Tom arkeologer som grävde efter dinosaurieben. Jag tänkte att livet här på Gotland inte var så dåligt som jag hade tänkt mig och jag hade till och med lärt mig ganska mycket svenska men jag gjorde fortfarande några fel men jag lärde fort. Jag blev sliten ur mina tankar när Tom ropade på mig, jag sprang till honom. Hans spade hade stött i nåt hårt och hålet var ungefär en meter djupt. Hans spade var helt rostig och spetsen var helt sabbad. Det måste vara en skatt, sa Tom men det trodde jag inte. Vi bestämde oss för att komma hit imorgon. Skolan var som alltid inget vidare men under musiklektionen så kom Alvin och gänget för sent och musikläraren gav dom en rejäl utskällning.

Den eftermiddagen så grävde jag och Tom vid samma ställe som han hade hittat den hårda grejen och när vi grävde vidare så hittade vi en gammal träkista. Tom sa att det nog var en silverskatt och när vi öppnade kistan så fick Tom rätt. Det var minst tusen silvermynt. När vi hade lämnat in silvermynten hos museet så ville alla bli vän med mig och Tom.