ROXYS KULTURKRÖNIKA 20241108: I en alltmer orolig värld är det inte konstigt att vi famlar efter lösningar. Mitt fokus har genom hela mitt arbetsliv varit på det uppväxande släktet. Det verkar dock som att alla andra vet så mycket. Jag kan ofta imponeras. Dagligen hör jag självsäkra uttalanden om hur det ena eller andra ligger till. Och eftersom journalister med utbildning i att ställa de kritiska frågorna, inte alltid ställer de kritiska frågorna, så kan jag ibland tro att det är JAG som missförstått vad som bör vara i fokus. Kanske är det så. Kanske är det viktigare att berätta om gängskjutningar, än att diskutera hur vi skapar bättre uppväxtvillkor för de yngre? Kanske är TV-debatter fyllda av politiska ”one-liners”, viktigare än att förklara sammanhang och ideologier? Men jag tror inte att det behöver vara så. Jag tänker ibland på ryssarna. Även om en del inte stöder kriget, så är det bättre för dem att tiga och låtsas som att det där med politik inte berör dem. Att det är något som andra sysslar med. Att i känsliga lägen göra små undanglidande manövrar kan för dem vara en fråga om liv eller död. Samtidigt är vi många här hemma som nog genomskådar slagord och förenklad retorik, men får det några konsekvenser? Hur förändrar jag mitt beteende i olika sammanhang, utifrån att jag vet – eller tror mig veta hur allt ligger till. För klimatets skull borde jag ju köra bil mindre och välja mer ”hållbara” plagg att hänga i garderoben.
Ja, det finns riktigt mycket som jag skulle kunna göra bättre. Men kanske är det i grunden bara samma ”huvudet i sanden”-beteenden vi alla sysslar med? Min oro är ju egentligen för de kommande generationerna. Hur kan vi ALLA som varit med några decennier, bättre agera förebilder för nya generationer? Det räcker inte med bra likabehandlingsplaner på skolor, eller med mer reaktiva åtgärder när något inte fungerar. Det räcker inte ens med ”vassare” lärarutbildningar, ett antal extra miljoner för speciallärare, eller bättre samarbetsmöjligheter mellan myndigheter. Det är ändå bottenlöst otillräckligt. Jag vet att de flesta inom skola och socialtjänst gör fantastiska insatser. Visst kan det ibland bli tungan på vågen när något nytt beslut fattas, men det avgörande är ju att hela samhället litar på – och backar upp – verksamheterna. Vi behöver ju alla försöka möta varandra med respekt och engagemang. Hur vi pratar med varandra, hjälper varandra och hur vi helt enkelt gör tillvaron mer uthärdlig och angenäm för varandra, är den absolut viktigaste framtidsfrågan. Tror jag. Veckans Kulturtips:
— — —
KRÖNIKÖR | Hans-Åke Norrby, kulturskolechef med de ungas kulturutövande i fokus. KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna. — — —
Horisonts dagliga nyhetsbrev – helt gratis! Registrera dig HÄR!
