Stora bilden: Håkan Loobs första skridsko. Foto Tommy Söderlund. Små bilderna: Överst, hejaklacksledaren Ivan Gustavsson. Foto Tommy Söderlund. I mitten en biljett från Roma IF:s storhetstid. Nederst, Roma mot kanadensiskt motstånd. Foto Karl Erik Palmqvist/privat.
.
TILLBAKABLICK: Bara när naturisarna frös gick det att spela ishockey, hoprullade dagstidningar formades till benskydd, Romalimpan sålde dåligt och domaren blåste hörna.
Gotländsk ishockey är en brokig historia från hönslampors sken och sparkskott till elitkval och spelare i hela ishockeyvärldens glans.
Bensin- och elransonering har påverkat verksamheten, Honken, Ulf Sterner, Fetisov och Zamora har spelat här, ”Slipsen” stod i mål och frågan är hur oslagbart publikrekordet på drygt 3 000 personer från 1967 är?
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Horisont nr 45/ vintern 2018.
Nyårsafton 1950 pratas det fortfarande om i Lye. Då spelades för första gången ishockey i socknen. Det skedde på Prästängets vät. En januarikväll ett år senare hade man samlat ihop socknens totala bestånd av hönslampor för att få bättre belysning – men det var först när skomakare Verner Svensson lyckades knyta ihop bygdegårdens el med sex lampor det gick att prata om konstbelysning.
Två år senare invigde Lye sin rink med sarg och allt, prästänget var omklädningsrum och 28 lampor spred sitt sken över isen.
Ett litet problem bara, eftersom målen saknade nät blev diskussionerna huruvida pucken var inne eller inte ofta intensivt heta. De som argumenterade ljudligast brukade få rätt.
Bertil ”Berra” Green minns sin första A-lagsmatch i Hemse BK, han var 16 år och skulle möta Vamlingbo med Stig Svensson och Bernt ”Brunte” Johansson i laget som var kända för att spela hårt.
– Jag var skitnervös innan, men när vi kom ut på isen blev det bra. Jag körde ifrån dem så det var inte så farligt, säger suderprofilen Green.
Spelarna var inte kinkiga med omklädningsrum, det fanns en liten skrubb i Vamlingbo mejeri.
I hockey-Gotlands vagga fanns hockeyrinkar i snart sagt varje socken, Visby, Slite, Hemse, Stånga, Roma, Klinte, Hablingbo, Lye, Dalhem, Havdhem, Eksta, När. Som mest sjutton rinkar och tjugosex klubbar. Spelarna i När tog med sig plank till träningarna för att bygga sarg. Sigge Hägglund från När har berättat att när När spelade sin första match med sarg blev de irriterande ofta överspelade när IFK Visby använde sargen för att valla pucken förbi frustrerade närkar. IFK Visby vann med 12-0.
Glädje och sammanhållning präglade tidens hockeyanda, det var inte så noga med utrustningen. Hoprullade tidningar fick duga som benskydd och klubborna hade raka blad tills någon kom på att det gick att värma bladet för att få till en böj. Då gick det att skjuta höjdare. Matcherna drog storpublik och var ofta heta drabbningar. Det fanns en tid då publiken runt hockeyrinkarna på Gotland räknades i tredubbla led och hemmaspelarnas mödrar slog motståndarlagets spelare i huvudet med paraply och käppar.
[unseald_preview]
Innan domarkåren skolats knäckte fotbolls-domare på skridskor extra som hockeydomare utan ha någon större koll på regelverket.
– Vi var i Sanda och spelade kommer jag i håg. Då dömde domaren hörna… det var konstigt. Vi protesterade men hade inget att säga till om så Sandaspelarna fick samla sig runt målet, vi ställde upp oss vid blå linjen. Sen slog vi hörnan, säger Bertil Green.
I en match mellan Lye och Burs låg Burslagets målvakt på isen matchen igenom eftersom Lyespelarna inte kunde skjuta höjdare. Lye gillade inte taktiken och protesterade hos förbundet. Protesten avslogs.
Raymond ”Rajan” Hernrud, Hemse, Bertil ”Smulsen” Samuelsson, Sven Leveau, Visby, Alf ”Affen” Lindvall, Esse Rohnström, Slite, Sigvard Löfstedt i Eksta, Romas Olle Norman är några av de starka ledare som i mitten av 1950-talet började lägga de första byggstenarna för gotländsk ishockey.
1955 bildades Gotlands Ishockeyförbund efter att ha varit en ishockeykommitté i Gotlands Idrottsförbund.
Många är klubbarna – och klubborna – som kommit och gått genom åren. Tröjor och hjälmar ur Peter Lindströms egen samling. Foto Tommy Söderlund (bilden till vänster) & Sveds Signe Söderlund (bilden till höger).
Eldsjälen och skolläraren Sigvard Löfstedt i Eksta styrde socknens lag med fast hand, vilja och visioner. Han var mästare på att ta vara på de resurser som fanns, missade sällan en puck som hamnat utanför sargen och la i sin trunk, avslagna klubbor tog han med till skolan och lät eleverna limma ihop på slöjden.
– Ringde Löfstedt och sa; ”du ska spola isen mellan tre och fem i natt” då var det inte en jävel som vågade säga nej, säger Berra Green.
Bror Fredriksson, Hemse och Åke Othberg, Slite skickades 1955 på kurs till Göteborg och blev öns första distriktsinstruktörer. Hablingbos Egon Grönlund och Åke Kroon, IF Visby fick åka till Bosön på ungdomsledarkurs. Ingenting kunde stoppa gotlänningarna från att lära sig spela hockey.
Visby IF och Visby AIK möttes året efter i en speciell match, egentligen två matcher samtidigt. Det snöade kopiöst mycket så seniorerna fick spela sin första period, i pausen spelade juniorerna sin första period, seniorerna klev på för att spela andra perioden, därefter juniorerna. Visby IF vann båda matcherna. Nystartade Östergarn fick en tuff start i seriespelet, stryk med 3–44 mot IF Gute B. Bäst i Östergarn – målvakten Harry Hanell.
Det oklart hur mycket publik matchen lockade när rinken på Visborgsslätt skulle invigas 1956, men trångt var det. Entrékurarna vältes omkull i rusningen. Alla ville in för att se I 18:s förstärkningar Sven ”Tumba” Johansson, Lasse Björn och Roland Stoltz. Det var svårspelat på en regntung is, Lasse Björn lär ha skickat iväg en lång puck med adress Tumba och skrikit; ”Åk för fan”. Tumba vände sig om och svarade; ”Vem fan vill ut i Atlanten för att hämta en gummibit”.
Lärbro, Othem och Slite gick 1965 samman och bildade klubben som inspirerad av Gutasagan fick namnet IK Graip. Alf ”Affen” Lindvall var drivande i processen tillsammans med Ernst ”Esse” Ronström och Karl Dyplin.
Klubbarnas prylar samlades in, Graips A-lag fick spela i Othems röda dräkter, B-laget kläddes i Lärbros blåa och juniorerna drog på sig Slite IF:s gula. Medlemsavgiften för seniorer bestämdes till sex kronor.
Den nybildade klubben hade det tufft ekonomiskt och tillsatte en finanskommitté som arrangerade två basarer i Strandängen, Lärbro, man bemannade två stånd på Slite marknad och arrangerade några lotterier. Man fick in ett par tusen kronor.
Klubben började i division IV, klättrade snabbt och blev en maktfaktor inom gotländsk ishockey, spelade fastländskt under en säsong.
Hemse, Stånga och Hemse blev Sudrets HC när Stånga IF:s Tore Johansson envetet till slut 1978 lyckades övertala starka patriotiska klubbkämpar som Sigvard Löfstedt och Raymond ”Rajan” Hernrud och andra inbitna försvarare av det egna klubbmärket att en enad klubb är starkare än tre små.
Överst: till vänster vaktmästare Gillis Bladh och Romas "Honken"; i mitten icke namngiven hockeykamp (foto Christer Andersson); till höger målvakt i luva. Nederst till vänster Lars Olof "Laxan" Wallin på Gutavallens utomhusrink (foto ur Peter Lindströms arkiv); till höger Romas Tom Lemon. Alla bilder ur Roma IF:s arkiv.
Lantbrukaren, egna företagaren och entreprenören Olle Norman blev mannen bakom en nationellt ansedd och lokalt dominant förening, en era som tog ordentlig fart 1965. Han löste det mesta. När Roma skulle möta Lärbro för att inviga Forsavallens isbana packade han sin stora Cadillac full med hockeyutrustning och spelare, men vädret var bistert och Norman körde i diket, när de kom fram till Forsavallen hade musikkåren packat ihop och åkt hem. Lärbrospelarna var dock kvar, klockan tio på kvällen blåstes matchen i gång.
Normans kontakter, inte minst hans vänskap med Svenska Ishockeyförbundets ordförande Helge Berglund, lockade ryska toppklubbar, kanadensiska stjärnlag och ett landslag från folkrepubliken Kina till Klostervallen.
Normans avtryck aldrig kommer raderas. Han följde sitt eget huvud och gick egna vägar, gärna med en cigarr i mungipan, inget var omöjligt.
Som när Gotlands kommun den 28 augusti 1964 gav isbanan i Roma bygglov. 15 oktober hade rörmontörerna från Stal fått igång kylaggregatet, den 17 oktober genomförde Roma sitt första ispass på Klostervallen, mindre än två månader efter klubbat beslut i kommunhuset i Visby.
Han kunde ses skrapa isen likväl som finklädd i styrelserum och maktens korridorer skapa kontakter som satte Roma IF på hockeykartan.
Hans kontaktnät var enormt. Norman manövrerade sig förbi ministrar och politbyråer och förhandlade med värdens bästa klubblag CSKA Moskva om att åka till en utomhusrink på Gotland för att spela hockey mot ett brukslag i gult och svart.
Nu gick inte planen i lås, 4 januari 1971 kom istället Spartak Moskva. Inget dåligt lag det heller, i laguppställningen fanns namn som Jakusjev, Paladjev, Starsjinov.
När Kinas landslag var på besök såg det annorlunda ut. Först tacklade de kinesiska spelarna omkull Romaspelare, för att genast med österländsk artighet hjälpa sin motståndare upp på benen igen, lite ursäktande. När Norman, som brukligt, bjöd sina långväga gäster till middag på gården och serverade gotlandsdricka blev det riktigt festligt. Gästerna misstog drycken för te, när det senare blev dans i salongen fick Olle skicka ner folk i källaren för att stötta upp salsgolvet.
Han var kreativ när han ville ha spelare till klubben. Hemse BK:s Kent Fredriksson, som hade dåliga däck på sin bil, värvades för fyra nya däck. Berra Green var skyldig Hemse BK 200 kronor, den skulden tog Norman över och Green var klar för spel.
Historierna om spelare som skrev på för övergångssumman en halv gris, stämmer de?
– Enda gången jag sett Olle ledsen var när Aftonbladet kallade Romaspelarna för grisproffs…men det låg väl nån sanning i det. Jag vet spelare som inte förnekar att de fått betalt på det sättet, säger Erik ”Eka” Jonsson, då forward, senare back i laget och ordförande i klubben.
Sin bästa värvning hittade Olle Norman i Klagenfurt, Österrike. Han hade hört talas om en kanadensare som tidigare spelat i Sverige och såg till att Tom Lemon 1965 kom till Roma som spelande tränare. En sensation på den tiden.
Tom och hans hustru Betty blev snabbt en del av klubben, bodde på Normans bror Bengts Gotlandsgård strax söder om samhället och blev kvar till 1969. Kanadensaren Tom pratade engelska, vilket inte alla i Romalaget gjorde. Men hockeyspråket hade de gemensamt och läraren Börje Svensson (spelare och ansvarig för barmarksträningen) tolkade när det behövdes.
Tom såg att Romaspelarna var bra grundtränade, men kunde surna till när spelarna tog genvägar i skridskoövningarna, hög intensitet från början till slut skulle det vara.
– Vi var alla fulla av beundran, man såg att han hade varit med om lite mer än vi, om man säger, säger Erik ”Eka” Jonsson. Många trodde att han skulle vara som andra kanadensare, men han var inte lagd åt att bråka, hans skridskoskicklighet och teknik med klubba och puck var överlägsen.
När Norman 1967 tog Drummondville Eagles till Roma var det många som trodde högriskprojektet skulle ruinera klubben. Så blev det inte. En extra läktare fick byggas för att ta emot publiken, när parkeringsplatsen blev full lotsades bilar till sockerbrukets parkering. Det lär ha varit 3 000 personer i tredubbla led runt rinken på Klostervallen.
Hotell och restaurang Solhem gav inte Roma stor chans och lovade mat- och danssupé till den som gjorde mål mot det favorittippade kanadensiska laget. Hemmalagets målmaskiner bröderna Erland och Curt Ljunggren gjorde var sitt, tog sina fruar Lillemor och Anita under armen och for till Visby för att dansa och äta gott.
Torgny Bendelin, spelare från Hemse blev tränare i Roma IF och senare i Solna AIK, Leksands IF, HV 71 och svenska ungdomslandslag. I dag jobbar Bendelin i österrikiska EHC Lustenhau som ungdomsansvarig och är assisterande tränare för A-laget.
När han kom som huvudtränare till Roma 1973 gnyddes det i leden – ingen, säger ingen, hade någonsin varit med om en liknande barmarksträning. Hans ibland okonventionella träningsmetoder var stenhårda, det fanns spelare som gick till klubbchef Anders Larsson och klagade. Till ingen nytta. Men Bendelins bändarträning hade spelarna nytta av under många år.
Peter Lindströms eget "hockeymuseum hemma i garaget i Visby. Foto Tommy Söderlund.
En framgångsrik rysk Roma-era inleddes 1989 när tränaren Peter Lindström for med Gotlands Ishockeyförbund på studieresa till Moskva. Dåvarande ryska sportministeriet stod värd och en tydlig order var: ”Ni får inte ställa frågor till Dynamo Moskvas tränare Yurzinov. Han är förbannad!”
Dagen innan hade hans stjärnback Mikhail Tatarinov hoppat av till Washington Capitals så det var dålig stämning i klubben.
Men ett slumpmöte i marmortrappan på Dynamo Moskvas gigantiska anläggning blev början på ett unikt framgångsrikt kapitel i gotländsk hockeyhistoria.
Lindström såg Vladimir Yurzinov komma emot honom, sträckte fram näven och hälsade. Tolken blev ursinnig men kunde ingenting göra.
– Jag tänkte, honom känner jag ju, Yurzinov vet man ju vem det är, säger Peter Lindström som började rabbla namn från sin samling hockeybilder där Yurszinov ingick.
När den oblyge gotlänningen från Ånge initierat pratade om VM 1966 i Ljubljana blev den ryske Hall of Fame-spelaren både imponerad och smickrad och bjöd upp Lindström på sitt kontor.
Över två vodkashots föddes en vänskap som lever än i dag.
Under två veckor bodde Lindström med Dynamo Moskva på lagets träningsanläggning. Han var med på isen under träningar, lyssnade på teorigenomgångar, blev erbjuden att stå i båset i Dynamos sista match för säsongen mot ärkerivalen CSKA Moskva.
Lindström fick tips på tillgängliga spelare och med en lista i handen och tolk som sällskap gav han sig han sig ut på scouttresa i Moskva. Han såg Spartak Moskvas Alexei Salomatin och blev förtjust, när han senare såg Evgenij Shizmin i Krylia Sovetov, inleddes förhandlingarna.
– Salomatin var ju så bra, och tänk om vi kunde få loss båda, minns Lindström.
På kontrakten skrevs 6 000 kronor i månaden, plus delad lägenhet i Stäven.
Salomatin och Shizmin hade med sig en professionalitet och kvalitet som saknats i klubben. Salomatin ställde krav, det var inte okej att slå en dålig passning eller missa ett målläge. Krav gav kvalitet som ledde till framgångar.
Under division I-åren i början av 90-talet mötte de Solna AIK med Rolf Ridderwall i målet, spelade jämnt med Södertälje SK, Huddinge och Hammarby och var bland landets 20 bästa klubbar. 1993 kvalade Roma IF mot Sundsvall/Timrå för spel i Elitserien. Britts och Bond och Bullen, Salomatin på isen, Hans-Erik ”Kea” Svensson höll låda på läktaren, Patrik Backlund i mål, Anders Loob briljerade, lagets krigarmantra ”Lambrusco Donelli di Altobelli” ekade i omklädningsrummet, Janne Olsson var backgigant, Robert Spath elegant.
Man förlorade kvalmatcherna, spelarna blev äldre och några började kräva bättre betalt.
En lågkonjunktur fick sponsorerna att hålla hårdare i plånböckerna, laget presterade inte lika bra resultat på isen och publiken börjarde svika – en ond spiral som ledde till två val:
• Ta med sig skulden in i nästa verksamhetsår.
• Drar laget ur serien.
Man beslutade att fortsätta, men lyckades inte vända nedgången, 1994 gick det inte längre. Laget föll ur division I. Follingbo IF tog över spelare, utrustning, minuspost i bokslutet och Romas division II-plats. Wisby Islanders bildades, ett bygge som tog tillbaka division I-platsen, men efter ett år tvingades i konkurs.
Roma IF fick börja om i division III, Sudrets HC var bäst på ön under några år tills Visby AIK:s Christer Stoltz och Romas IF:s Anders Larsson satte sig ner för att smida planer. Många och långa diskussioner senare hade de fått med sig viktiga nyckelpersoner och klubbarna startade ett senior- och juniorsamarbete i namnet Visby Roma HK. Några år senare var det barn- och ungdomarnas tur att gå samman i Visby Roma Ungdom som en egen juridisk förening.
André Lundholm och Visby Roma. Foto Sveds Signe Söderlund.
André Lundholm är i dag inne på sitt tolfte år i klubben. Först tränare nu sport- och marknadschef, vilket betyder att han jagar spelare likväl som sponsorer. Sportchef om ni vill, eller general manager. Arbetsfältet är brett, han säljer korv tillsammans med styrelsen eller ställer sig i en skylift för att skruva fast en sponsorskylt i Visby Ishall.
En knixig position kan tyckas, men det finns fördelar.
– Som både sport- och marknadsansvarig vet jag att varje krona vi vill spendera måste vi dra in, säger han.
Klubben klättrade från division III till division I mellan 1999 och 2008. Man hade med sig en skuld upp i division I, lyckades etablera sig men var samtidigt tvungna att bromsa för att sanera ekonomin. Efter några tuffa ekonomiska år hade klubben betalat av sin miljonskuld. I dag har man ett årligt överskott på drygt 300 000 kronor i eget kapital. Det är för lite för en omsättning på närmare sju miljoner kronor, men klubben klarar sin elitlicens och spelar vidare.
– Vi vrider och vänder på varje krona. Vi erbjuder våra spelare bra klubbor men inte de bästa, vi äter bra men prismedvetet när vi är iväg, åker båt till de allra flesta bortamatcher, säger Lundholm.
Elitlicensen, ett ekonomiskt styrmedel från ligan kommer bli allt tuffare att möta i framtiden. Av Sveriges fyrtioåtta elitklubbar hade tjugo i fjol negativt eget kapital (alltså skulder). I år spelar fjorton klubbar på dispens, efter den här säsongen måste klubbarna ha ett eget kapital på 200 000 kronor för att få elitlicensen.
Säsongen 2019/20 kräver ligan 300 000 kronor, 2020/21 höjs summan till 400 000 kronor och säsongen 2021/22 måste klubben ha en halv miljon kronor i eget kapital för att klara licensen.
Är du orolig för att hamna i samma situation som Roma IF gjorde när de kraschade 1994?
– I efterhand kan jag se det som en styrka, det finns i minnet hos många och vi säger att vi aldrig ska hamna där igen. I dag har vi en ekonomi i balans men skulle behöva jobba upp omsättningen och resultatet.
Elitlaget Visby Roma HC och Visby Roma Ungdom räknar in ungefär 400 spelare i leden. Två separata juridiska enheter som har ett visst samarbete, i framtiden kanske en enad förening.
Självklart vill Visby Roma ha så många inhemska spelare som möjligt i laget, i säsongens trupp finns åtta gotländska spelare, sju av dem spelar kontinuerligt. Dock – många av spelarna med andra orter i prästbetyget har bosatt sig här och vunnit hockeygotlänningens hjärta.
– Vi försöker hitta spelare med stort hjärta som är beredda att offra lite mer. Kontinuitet är viktigt för oss, de resultat vi presterar är avgörande eftersom det lockar publik till matcherna och sponsorer att stötta oss, säger Lundholm.
Dåliga resultat med 90 procent gotländskt i laget och 250 personer på läktarna eller bra resultat med 10 procent gotländskt och 800 på läktaren – bedöm själv vilket du väljer som klubbchef.
Sudrets HC vill vara en breddförening tillgänglig för alla. Inte helt okomplicerat, men en vision klubben är stolt över. A-lagstruppen har under flera år blivit större och spelarna skickligare. I år är laget tillbaka i division II med några återvändande sudretspelare i truppen. Klubben har starka kulturbärare som står inför den tuffa utmaningen att först klara sig kvar i tvåan för att etablera sig.
Eftersom årskullarna är små på södra Gotland har man övergett åldersindelade grupper och försökt hitta andra vägar för att utveckla spelare i en miljö där åldrar, tjejer och killar blandas.
– Vi vill ha en verksamhet som bygger på ungdomarnas egna förväntningar och ambitioner. Det är svårt ibland, men jag tror det är framtiden, säger Fredrik Melin. Ledaren ska inte styra så hårt, vi hoppas spelaren själv ska säga att jag ska spela två dagar i veckan, eller sju, säger Fredrik Melin, verksamhetsledare i Sudrets HC vilket betyder kanslist, sportchef och en hel del annat.
Årskurstänket är alltså skrotat – individen har satts i fokus. Öppna förutsättningar som verkar gagna lust och nyfikenhet, men som är svårare att lösa när det blir tal om tävlingsverksamhet.
– I början var det helt öppet men nu har vi satt tre- eller fyraårsintervaller.
”Den gröna vägen” är Sudrets HC modell att bli en attraktiv förening för ledare och spelare. Alla ska känna ett socialt mervärde, uppleva känslan av att lyckas både på och vid sidan av isen. Kamratskap och ödmjukhet, goda vanor och värdefulla tips till föräldrarna att inte skrika på domaren eller coacha sitt barn från läktaren. Samt göra ishallen till en central samlingspunkt för södra Gotland.
Klubben precis skapat en verksamhet de kallar ”For Fun”, där vem som helst utan anmälan och kostnad kan komma till hallen och lira hockey bara för att det är skoj att lira hockey. Prestige- och kravlöst.
– Vi ville inte stänga dörren för de här ungdomarna. Tre eller fyra spelare har börjat spela hockey, jag tror inte skulle börjat om vi bara hade haft traditionella träningsgrupper, säger Malin.
Fredrik Melin och André Lundholm är eniga om att samarbete måste till för att utveckla gotländsk ishockey. Det finns glapp i ungdomskullarna där klubbarna behöver hjälpa och stärka varandra.
– För att de ska bli bra verksamhet med ungdomsserier på ön måste vi samarbeta för att utveckla våra ungdomar med utbildade ledare och kloka föräldrar runtomkring. Oavsett om klubben heter Visby Roma, IK Graip eller Sudrets HC, säger Fredrik Melin.
En hoper gotländska ishockeylegendarer: bröderna Loob (foto Hans Blomberg), Berra Green (foto ur GT:s arkiv), & Johan Larsson (foto Sveds Signe Söderlund).
--- --- ---
FAKTA/ En tidslinje över gotländsk ishockey
• 1944: Första gången det spelas ishockey på ön. Beväringar på I 18 tog med sig egna klubbor hemifrån och spelade inför storögt nyfikna på bandy-banan mellan I 18:s kaserner och Kungs Ladugård.
• 1948: Affen Lindvall fixar en sarg på Bogevikens is och sporten får fäste på ön.
• 1948: 24 februari spelas den första ishockeymatchen på Gotland. Ett kombinationslag från IF Gute, Klinte och Slite besegrar Visby AIK med 7-0 på Gutavallen. AIK vinner returen med 1-0.
• 1949: Firma Folke Odin utlovar en klubba i pris till spelarna i det vinnande laget i öns första hockeyturnering. Turneringen ställs in på grund av blidväder.
• 1949: Slite Cement står för maskiner och arbetskraft, kommunen 1 000 kronor och mark till Slites första hockeyplan, placerad intill Folkets Park. Sargen på plats på Sudervallen.
• 1950: Hemse BK tar första inteckningen i Pokalserien. Slite IF blir första distriktsmästarna.
• 1953: Första landskapsmatchen på ön, Uppland vann med 7-1. Gotländsk målskytt Visby AIK:s Kalle Tell.
• 1952: Den gotländska landskapsdräkten bestäms bli vit tröja med landskapsvapnet på bröstet, röda tvärränder, blå siffror, blå byxor.
• 1953: Lye inviger sin rink med riktig belysning.
• 1955: Gotlands Ishockeyförbund bildas.
• 1958: Visby IF blir första gotländska lag att spela tävlingsmatch mot fastlandslag. Kvalmatcherna till division II östra B mot Skräplinge IS och Sundbyberg slutar med två förluster.
• 1960: Roma IF vinner DM, Lärbro IF lilla DM och Fardhems IF tar hem junior DM-titeln.
• 1963: Gotlands första konstfrusna isbana invigs i Hemse. Fardhem IF första gotlandslaget i nationellt seriespel, Sörmlandsserien div III. 2-2 i en historisk match mot Katrineholms AIK. ”Klacken” Pettersson, premiärskytt för Fardhem.
• 1964: Konstfrusen bana i Roma. Premiär i TV-pucken för Gotland.
• 1965: Konstfrusen isbana i Slite. Tom Lemon skriver på som spelande tränare i Roma IF. Första segern i landskapsutbytet med Blekinge, 12-3 på rinken i Hemse. Returmötet dagen efter slutade 2-1, till Blekinge.
• 1966: Lärbro, Othem och Slite går ihop och bildar IK Graip.
• 1967: Drummondville Eagles möter Roma IF med 3 000 personer på läktaren. Ett än i dag oslaget publikrekord.
• 1972: Kinas landslag möter Roma IF på Klostervallens is.
• 1975: Visby Ishall byggs.
• 1976: Håkan Loob förste gotlänning att bli uttagen i ett pojklandslag.
• 1978: Hemse, Stånga och Eksta går ihop och blir Sudrets HC.
• 1979: Göran Nyqvist, Sudrets HC får OK-priset som rinkens gentleman.
• 1980: Sten Ronström efterträder Olle Norman som ordförande i Gotlands Ishockeyförbund.
• 1989: Hemse Ishall invigs. Domaren Claes-Göran Brynolf dömer sin 1 000:e match.
• 1993: Roma IF förlorar kvalet till Elitserien mot Sundsvall/Timrå
• 1994: Håkan Loob vinner OS guld
• 1999: Sudrets HC kvalificerat för spel i division I efter serieomläggning.
• 2001: Visby Roma HK bildas efter en sammanslagning av Roma IF och Visby AIK.
• 2002-2005: Sudrets HC:s damer DM-vinnare.
• 2010: Visby Roma Ungdom bildas, en juridisk förening skild från Visby Roma HK
• 2018: Johan Larsson vinner VM-guld med Tre Kronor.
--- --- ---
KURIOSA/ Gotländsk hockey
SNABB TILLVÄXT: Ishockeyn fick snabbt fäste på Gotland. Som mest fanns sjutton rinkar runt om på ön och tjugosex klubbar:
1949: sex klubbar
1950: sju klubbar
1951: elva klubbar
1952: femton klubbar
1953: tjugoen klubbar
1954: tjugosex klubbar.
1955 fanns 23 klubbar: IF Gute • Visby AIK • Visby IF • IFK Visby• Slite IF • Hemse BK • Hablingbo IK • Lärbro IF När IF • Stånga IF • Dalhem IF • Havdhem IF • Othem IF • Roma IF • Lye IF • Vamlingbo IK • Fardhems IF • CK Finish • Sanda IF • Burs IF • Burgsviks IF • Alva AIK • Eksta IF.
ATT GÖRA IS: Ismakarna på utomhusrinken i Hemse hade på 1960-talet ett särskilt trick för att få till den bästa isen. Nattetid stängde de av kylaggregaten för att smältvattnet skulle fylla ut alla sprickor och skapa en spegelklar jämn yta. Men is med vattenpölar bara timmar innan nedsläpp gjorde Sudrets HC:s coach nervös. Vid matchstart var isen dock alltid i prima skick.
--- --- ---
FAKTA/ Håkan Loob
• Född: 3 juli 1960.
• Klubbar: IK Graip, Roma IF, (1976-77), Karlskrona IK, (1977-79), Färjestad BK, 1979-83), Calgary Flames (1983-89), Färjestad BK, (1989-1996).
• Meriter: SM-guld 1981, Stanley Cup 1989, VM-guld 1987 och 1991, OS-guld 1994. 50 mål i NHL säsongen 1987-88.
• Håkan Loob inledde sin bana som femåring på rinken i Slite. En enastående bolltalang som var snudd på ostoppbar även i bordtennis, grym i tennis, fotboll och handboll. Efter en säsong i Roma värvades han 1997 till Karlskrona IK där hårdföre kanadensiske spelande tränaren Des Moroney sa: ”jag behöver nog lära grabben ett tjuvtrick eller två”.
• Kanske lärde sig Håkan några trick, men framförallt utnyttjade han sin skridskoskicklighet, målsinne och spelförståelse på ett enastående sätt. 1979 hoppade han 19 år gammal av gymnasiet och skrev på för Färjestads BK, där han blev kvar till 1983 då han hamnade i Calgary Flames och NHL.
• Efter sex säsonger i Calgary Flames flyttade han hem till Sverige och Färjestad och blev efter sin sista match där 1996 sportchef och senare klubbdirektör. Färjestad BK blev under Loobs styre den första helprofessionella ishockeyklubben i landet.
• Han har vunnit snudd på allt, Stanley Cup, SM, VM och OS, Guldpucken och Guldhjälmen, Svenska Dagbladets guldmedalj, inröstad i svensk hockeys Hall of Fame och 2009 framröstad som Århundradets Idrottsman på Gotlands Idrottsförbunds 100-årsgala.
• I dag jobbar Håkan Loob som chefsscout i Europa för Calgary Flames. I taket i Löfbergs Arena hänger tröja nummer 5. Ingen får ha det tröjnumret i Färjestads BK.
--- --- ---
FAKTA/ Johan Larsson
• Född: 25 juli 1992
• Klubbar: Sudrets HC, (2005-08), Brynäs IF, (2008-12), Houston Aeros, Rochester Americans, och Minnesota Wild, (2012-13), Buffalo Sabres (2013- )
• Meriter: Silver U18-VM, SM-guld J18, SM-silver J20, 2010, juniorvärldsmästare och svensk mästare med Brynäs IF 2012, VM-guldmedaljör 2018.
• Johan Larsson är en hårt arbetande ishockeyspelare som gillar lite buffel och bök. Bra fysik, stadig på rören och ett fint spel-sinne gör honom till en passningsskicklig centertank. Alltid laglojal med en 100-procentig inställning. Fostrad i Sudrets HC där han spelade sin första A-lagsmatch som 12-åring. 14 år gammal värvades han till Brynäs IF av klubbchef Michael Sundlöv.
• I Brynäs hade han några framgångsrika år där 2012 toppar med SM-guld, junior-VM-guld och debut i Tre Kronor.
• Han var lagkapten i det svenska juniorlaget som vann VM-guld 2012, samma år han blev utsedd till Årets Rookie i Elitserien av Svenska Hockeyligan.
• Han gör nu sin fjärde säsong i NHL, dit han draftades av Minne-sota Wild. Tiden i bottenlaget Buffalo Sabres har varit ganska tuff och skadedrabbad. Sommaren 2017 förlängde han ett två-årskontrakt med Buffalo Sabres värt närmare 26 miljoner kronor. Tidigare i år var han med och tog Tre Kronor till ett VM-guld.
--- --- ---
Artikeln ovan publicerades ursprungligen i Horisont nr 45/ vintern 2018. Sedan dess har förstås den gotländska ishockeyhistorien fyllts på ytterligare. Visby Roma slåss nu i toppen av Östra Hockeyettan, ännu med Rävhagens ishall som hemmaarena. Under våren 2024 tog klubben fram ett förslag på hur en ny ishall skulle kunna finansieras; förslaget gick bland annat ut på att Region Gotland skulle låna ut 258 miljoner kronor till klubben, som sedan skulle använda de lånade pengarna, och skjuta till extra, för att bygga en hall. Den styrande majoriteten, Socialdemokraterna och Moderaterna, röstade igenom förslaget i regionstyrelsen den 24 oktober 2024, något som genast väckte skarp kritik. Dels ifrågasattes valet att lägga så mycket pengar, om än via lånade medel, på en ishall när regionens ekonomi i sin helhet är mycket svag, dels poängterades att finansieringsmodellen skulle kunna strida mot lagen om offentlig upphandling och mot kommunallagen. I regionfullmäktige den 18 november 2024 drev oppositionen igenom en återremittering. Därmed fick regionstyrelsen tillbaka ärendet på sitt bord för att ytterligare utreda bland annat finansieringen. — — —
Prenumerera och få tillgång till den här och många, många andra artiklar – och även gamla och nya nummer i vårt digitala arkiv – genom att klicka här. — — —
Teckna dig för Horisonts nyhetsbrev och få en nyhetssammanfattning i mejlen varje vardagsmorgon, helt gratis!
